Den part som förlorar i ett tvistemål åläggs normalt att
betala motpartens rättegångskostnader och även att betala
dröjsmålsränta på denna kostnadsersättning om den inte
betalas omedelbart efter domen. Denna bestämmelse har
funnits i rättegångsbalken sedan början på 70-talet. På 80-
talet fick bestämmelsen sin nuvarande lydelse, innebärande
att räntan skall beräknas enligt räntelagen.
Däremot utgår enligt gällande lagregler inte någon
dröjsmålsränta vid betalningsdröjsmål avseende den
kostnadsersättning som tillerkänns sökanden i utslag i
betalningsföreläggandemål. Att på detta sätt frångå
principen i rättegångsbalken har i tidigare
lagstiftningsärenden motiverats med att
kostnadsersättningen i ett vart av dessa mål är
beloppsmässigt liten, och därför ansågs ha mindre
ekonomisk betydelse för fordringsägaren, samtidigt som en
sådan regel sades skola åstadkomma betydande merarbete
för domstolar och kronofogdemyndigheter.
Mot dessa argument bör emellertid nu vägas följande
omständigheter.
Svaranden i betalningsföreläggandemål har försatts i den
situationen just genom att han dröjt med betalning av
kapitalbeloppet. Sannolikheten för dröjsmål med betalning
av kostnadsersättningen måste därför bedömas vara
jämförelsevis hög.
Det är visserligen riktigt att de utdömda schabloniserade
konstnadsersättningsbeloppen i varje mål är relativt litet,
men för fordringsägare med många tröga betalare blir den
sammanlagda räntekostnaden betydande. Eftersom det inte
kostar svarandena något att dröja med betalningen i denna
del kan det ofta bli långa dröjsmål i många fall. I
sammanhanget bör noteras att det synnerligen ofta
förekommer att kronofogdemyndigheten redovisar ett
verkställighetsmål med beskedet att någon utmätningsbar
egendom inte påträffats hos gäldenären. Det blir således ofta
fråga om att på sikt få betalning från svaranden. För envar
gäldenär skulle däremot en regel om ränta på
kostnadsersättningen knappast få någon beaktansvärd
ekonomisk betydelse.
Det åberopade argumentet att rätt till dröjsmålsränta på
kostnadsersättningen skulle medföra avsevärt merarbete i
domstolar och på kronofogdemyndigheter kan knappast
längre vara giltigt med hänsyn till numera tillgänglig
datateknik för ränteberäkningen.
De positiva effekterna -- om förslaget genomförs -- är,
förutom en viss förbättring av betalningsmoralen, att
principen om lika behandling av parterna oavsett
processform upprätthålls samt att fordringsägarnas totala
kostnader för dröjsmålen minskas utan att envar svaranden
drabbas mera än marginellt.
Mot denna bakgrund bör riksdagen hos regeringen begära
förslag om sådan ändring av lag (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning att ränta utgår på
de kostnadsersättningar sökanden tillerkänns i utslag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ränta på kostnadsersättning i
summarisk process.
Stockholm den 25 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)