Under den borgerliga regeringsperioden genomfördes
förändringar i lönegarantilagen som i huvudsak syftade till
att begränsa löntagarnas möjligheter till ersättning för löne-
och pensionsfordringar vid konkurs. Man kan dock
konstatera att huvudproblemet inte var att löntagare
missbrukade lönegarantisystemet, utan om att vissa
företagare missbrukade konkursförfarandet. Dessa problem
kvarstår och löstes inte genom att arbetstagarnas löneskydd
försämrades. Därför bör regeringen komma med förslag till
riksdagen med förslag om hur missbruket av
konkursförfarandet ska minskas.
Enligt vår bestämda uppfattning borde reformarbetet i
stället ha inriktats på konkursförfarandet och
tillvägagångssätten vid företagsrekonstruktioner.
Insolvensutredningen (Ju 1988:02) föreslog i sitt
slutbetänkande Lag om företagsrekonstruktion (SOU
1992:113) lagändringar som skulle underlätta en
rekonstruktion av företag utan att detta behöver gå i konkurs.
Det finns enligt vår mening ett stort behov av att underlätta
rekonstruktioner av företag som bedöms kunna bli
livskraftiga. De lagändringar som genomfördes under 1994
medför att sådana rekonstruktioner försvåras.
En rimlig utgångspunkt för lönegarantin är att den skall
garantera lagstadgade förmåner. Därför bör lönegarantin
vara så utformad att den täcker en lagstadgad
uppsägningstid. Så snart det statsfinansiella läget medger bör
därför taket för lönegarantin höjas.
Förändringen av lönegarantilagen innebar att löne- och
pensionsfordringarnas förmånsrätt begränsades. Det innebär
att oprioriterade fordringsägare nu gynnas på de anställdas
bekostnad. Detta innebar ingen förstärkning för statskassan
utan var en ren överföring av pengar från de löntagare som
drabbats i samband med konkurs, till vissa
leverantörsföretag. Förmånsrättslagen bör därför snarast
ändras så att löntagarnas fordringar återigen blir prioriterade.
Lönegaranti kan numera endast lämnas en gång under en
tidsperiod om två år för lönefordringar som har uppstått i
huvudsakligen samma verksamhet. Det är ett godtyckligt
ingrepp mot arbetstagare som accepterat en anställning som
erhållits med stöd av lag enligt reglerna om företrädesrätt
enligt 25--27 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Det är inte förenligt med gällande EU-direktiv om statlig
lönegaranti att i detta fall ställa arbetstagare helt utan
löneskydd i två år som den nuvarande lagen gör. Den delen
av lagen bör därför omedelbart ändras.
Förmånsrätten för lönefordringar har nu begränsats till vad
som har förfallit till betalning under de sex sista månaderna
av arbetstagarens anställningstid hos konkursgäldenären,
och inte tidigare än tre månader innan konkursansökningen
kom in till tingsrätten. En begränsning av rätten till
ersättning för innestående lön till tre månader kan medföra
att arbetstagare som inte fått ut sin lön tvingas att relativt
omgående begära sin arbetsgivare i konkurs. Detta tvingar
fram onödiga konkurser. Dessutom får det helt oacceptabla
konsekvenser för många anställda eftersom det ofta av
formella skäl inte går att sätta företaget i konkurs på den
korta tid som lönegarantilagen föreskriver för att man ska ha
rätt till sin intjänade lön.
Vi anser att regeringen snarast möjligt bör göra en översyn
av de effekter den förändrade lönegarantilagen och
förmånsträttslagen har fått för enskilda anställda och för
möjligheterna till företagsrekonstruktioner.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om missbruk av konkursförfarandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändring i förmånsrättslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av karensregeln i
lönegarantilagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om översyn av
lönegarantilagen och förmånsrättslagen.
Stockholm den 25 januari 1995
Hans Stenberg (s)
Rune Evensson (s)
Lennart Nilsson (s)
Ola Rask (s)
Claes-Göran Brandin (s)
Ronny Olander (s)