Mer än en tredjedel av alla konkursföretag köps tillbaka av
sina gamla ägare. Under tiden fortsätter verksamheten som
förut. Dessa planerade konkurser, s.k.
bekvämlighetskonkurser, har nu blivit ett stort
samhällsproblem, både ekonomiskt och inte minst moraliskt.
Att sanera företagets dåliga ekonomi genom att försätta
företaget i konkurs för att gynna sig själv är ett slag i ansiktet
på alla de företagare som håller sig till gällande lagar och
förordningar och kämpar för att överleva. Det konkursade
företaget får efteråt en otillbörlig konkurrensfördel gentemot
sina kollegor i branschen och kan i många fall utmanövrera
konkurrenterna genom en prisdumpning. Detta är helt
oacceptabelt och regeländring måste därför utformas så att
ingen privat ekonomisk vinning kan erhållas av en sådan
konkurs.
Ett sätt att begränsa just den ekonomiska vinningen kunde
vara att konkursförvaltaren endast skall få sälja tillbaka
egendom till en f.d. ägare efter offentligt anbudsförfarande
eller vid offentlig auktion. Detta innebär sannolikt att om
priset når en marknadsmässig nivå, så är egennyttan av
konkursen så låg att det blir ointressant av ekonomiska skäl.
Skärpta näringsförbud
Dessutom bör man se allvarligare på de personer som har
satt konkurser i system och införa näringsförbud långt
tidigare än vad som sker i dag. I dag tillåts ibland fem
konkurser innan näringsförbud kan inträda. Detta är alldeles
för många. Redan efter andra konkursen bör samhället slå till
bromsarna och starta en utredning. Om man då finner
oegentligheter skall näringsförbud kunna utdömas
omedelbart. Näringsförbud måste delges polisen,
åklagarmyndigheten, kronofogdemyndigheten och patent-
och registreringsverket (PRV) för bättre kontroll och
efterlevnad. Om inte så sker urholkas själva påföljdssystemet
och dess avskräckande effekt.
Bättre leverantörsskydd
Ett annat problem i sammanhanget är de s.k. domino-
konkurserna. Dessa konkurser beror till stor del på att
småföretagen själva är underleverantörer med innestående
fordringar. Vid en konkurs betraktas dessa som mindre
prioriterade och får i bästa fall dela på smulorna efter att de
prioriterade fordringsägarna -- bankerna och
myndigheterna -- har tagit sitt. Detta är orimligt. En
rättvisare modell är exempelvis att införa ett tak på 60% för
de prioriterade fordringsägarna och 40% för resterande
fordringsägare. Detta skulle öka rättvisan för de svagare
fordringsägarna men också minska antalet
dominokonkurser.
Positiv företagsrekonstruktion
Alternativa lösningar för att undvika konkurs behövs i
långt större utsträckning än vad som finns idag. Såväl
gäldenär som borgenär skall kunna ansöka hos tingsrätten
om företagsrekonstruktion. Om konkurs sålunda kan
undvikas, skall en administrator utses för en utredning om
företagets fortsatta möjligheter att leva vidare. Under
rekonstruktionen skall företaget skyddas mot indrivning och
andra exekutiva åtgärder från borgenärernas sida.
Utredningen skall utmynna i en rekonstruktionsplan. På
detta sätt ökas möjligheten till att rädda kvar fler företag och
minska antalet onödiga konkurser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återförsäljning av egendom till
tidigare ägare genom auktion,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpning av
näringsförbudsregleringen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av
näringsförbudsbesluten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeingen till känna
vad i motionen anförts om bättre skydd för
leverantörsfordringar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatorisk prövning av
företagsrekonstruktion innan beslut om konkurs.
Stockholm den 24 januari 1995
Eva Flyborg (fp)
Bengt Harding Olson (fp)