Från den 1 juli 1994 har omfattande förändringar i
förmånsrättslagen och lönegarantilagen trätt i kraft.
Förändringarnas huvudsakliga innebörd är en rad
försämringar av skyddet för arbetstagarnas fordringar på lön
och andra ersättningar i samband med arbetsgivarens
konkurs.
Förändringarna är så ingripande att reglernas
grundläggande sociala skyddsfunktion delvis gått förlorad.
På en punkt -- den tvååriga karenstiden -- har lagändringarna
dessutom inneburit att Sverige brutit mot sina åtaganden
enligt EES-avtalet, numera EU-medlemskapet, nämligen
direktivet om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens
insolvens.
Förmånsrätten
Före införandet av den statliga lönegarantin vid konkurs
låg arbetstagarnas förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs
mycket högt. Förmånsrätt gällde fram till 1970 för
''arbetares dagpenning'' och ''betjänter och tjänstehjons
lön'' enligt handelsbalken 17 kap 4
§. När lönegarantin infördes flyttades lönefordringar långt
ned i förmånsrätt, efter både företagsinteckningar och
skatter, eftersom arbetstagaren under alla förhållande
skyddades av lönegarantin.
Genom de inskränkningar och begränsningar av
lönegarantin som genomförts 1992 och 1994 har
förutsättningarna för nedflyttningen av förmånsrätten för
arbetstagarnas fordringar i väsentliga hänseenden rubbats.
Eftersom det sannolikt kommer att dröja innan
försämringarna i lönegarantin upphävs bör den förändringen
nu genomföras att arbetstagarnas lönefordringar får bästa
förmånsrätt. Det skulle också få den effekten att bankerna,
som ofta har säkerhet i form av företagsinteckningar, får
större intresse av att rekonstruera verksamheten och inte låta
konkursföretagen driva verksamheten på skattebetalarnas
pengar genom lönegarantin för att på så sätt säkra betalning
för företagsinteckningarna.
Lönegarantilagen
Lönegarantilagen måste omgående ses över vad avser
regeln i 9 a
§
om två års karenstid i vissa fall. Regeln kan få helt
orimliga konsekvenser i vissa fall, vilket påpekades i
Vänsterpartiets motion när bestämmelsen antogs. Det visade
sig mycket snabbt att tillämpningen av bestämmelsen i
många fall medfört orimliga och orättfärdiga konsekvenser
för arbetstagarna. Den som erbjuds återanställning i sin förre
arbetsgivares konkursbo och avböjer detta förlorar både
rätten till uppsägningslön och blir avstängd från
arbetslöshetsersättning. Dessutom har EFTA:s
övervakningsenhet konstaterat att Sverige inte uppfyller sina
åtaganden enligt EES-avtalet på denna punkt. Detta betyder
att Sverige inte heller uppfyller sina förpliktelser på grund
av EU-medlemskapet.
Vänsterpartiet framför på nytt förslaget från våren 1994 att
regeringen tillsätter en utredning med direktiv att göra en
översyn av förmånsrätts- och lönegarantilagstiftningen för
att så långt möjligt förebygga ett spekulativt utnyttjande av
lönegarantin samtidigt som arbetstagarnas grundläggande
skydd inte rubbas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring av förmånsrättslagen att arbetstagares lönefordran
ges bästa förmånsrätt,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring av 9
a
§ lönegarantilagen som är nödvändig för att Sverige skall
uppfylla sina åtaganden enligt EES-avtalet på denna punkt
och EU-medlemskapet på denna punkt,
3. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en
utredning med uppgift att göra en översyn av förmånsrätts-
och lönegarantilagstiftningen i enlighet med vad i motionen
anförts.
Stockholm den 22 januari 1995
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Lars Bäckström (v)
Ulla Hoffmann (v)
Johan Lönnroth (v)
Per Rosengren (v)
Tanja Linderborg (v)