Lönegarantilagen ändrades den 1/7 1994. I lagen står nu,
att den som arbetat i ett företag som går i konkurs och som
fått lönegaranti under de senaste två åren, för arbete i samma
verksamhet, får ingenting. Tyvärr glömde man att skriva
några anvisningar eller övergångsbestämmelser, vilket
inneburit svårighet med tolkning av lagen. Praxis är att lagar
inte ska gälla retroaktivt. Inför man så hårda restriktioner
som i lönegarantilagen skall de naturligtvis gälla framåt i
tiden, så att man ger de anställda någon chans att gardera sig
mot ekonomisk katastrof.
I praktiken har det före lagändringen fungerat så här: Ett
företag går i konkurs och konkursförvaltare utses.
Konkursförvaltaren ser till att företaget drivs vidare, ofta av
den gamla ägaren. Syftet är att skydda de tillgångar som
finns i företaget och samtidigt försöka återuppbygga
företaget. Den personal som finns erbjuds i många fall att
fortsätta jobba, först under konkursförvaltarens ansvar och
sedan för den arbetsgivare som övertar företaget. Personalen
kan ju alla arbetsuppgifter och de behöver vanligtvis arbete,
så de jobbar på. I den situationen går varken arbetsgivare
eller den anställda via arbetsförmedlingen. Enligt den nya
lagen ska de f.d. anställda anvisas det nya arbetet av
arbetsförmedlingen, om man erbjuds sitt ''gamla'' jobb. Det
är den möjlighet som finns för att undvika tvåårskarensen.
Går man inte via Arbetsförmedlingen, riskerar man att ha
jobbat gratis om även det nya företaget går i konkurs.
Med den nya lönegarantilagen försvagas också
återanställningsrätten i lagen om anställningsskydd. Om man
inte vill riskera att ha arbetat gratis, kan man bara kräva rätt
till återanställning till sitt gamla jobb, under förutsättning att
det arbetet anvisas av Arbetsförmedlingen. Hur nu en
arbetare på dagens knappa arbetsmarknad skall kunna ställa
några formkrav för att ta jobbet. Dessutom riskerar den som
inte tar erbjudet jobb, oavsett om det anvisas via AF eller ej,
att mista rätten till A-kassa.
Bland de ca 50 000 företag som gått i konkurs under de
senaste tre åren finns både seriösa och mindre seriösa
arbetsgivare. De mindre seriösa planerar noga sin konkurs
och missbrukar lagstiftningens ev. kryphål för att klara sin
ekonomiska situation med så god marginal som möjligt.
Oseriösa arbetsgivare måste bemötas med skärpta regler och
åtstramade möjligheter.
De seriösa arbetsgivarna har länge kämpat med en svår
situation och på alla sätt försökt klara företaget till dess det
bara inte går längre. De seriösa måste självklart känna
samhällets stöd. Den bästa hjälp de kan få är att de mindre
seriösa snarast hindras från att härja fritt. Alla de seriösa
småföretag som finns, ska självklart kunna begära att få
konkurrera på lika villkor och med schysta metoder. Det är
förutsättningen för trygga arbeten i livskraftiga småföretag.
Det framtida arbetet bör inriktas på konkursförfarandet
och tillvägagångssätten vid företagsrekonstruktioner. Då kan
antalet konkurser och de därav efterföljande problemen
minimeras. Förutom de sociala vinster som då uppnås för de
anställda, kommer en ekonomisk vinst att göras.
Om antalet konkurser minskas och tyngdpunkten läggs på
stöd till företagsrekonstruktioner kommer antalet uppsagda
p.g.a. arbetsbrist då företag går i konkurs också att minska.
Därmed minskas kostnaderna för det ekonomiska stödet i
form av ersättning från lönegarantin, vilket då blir en vinst
både för den enskilde och för staten.
Vi anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag om tillvägagångssätten för åtgärder som är avsedda
att underlätta rekonstruktion av företag som bedöms kunna
bli livskraftiga samt att kraftigt begränsa möjligheterna till
missbruk av konkursförfarandet.
Utrymme kommer därmed att finnas så att ingen ställs helt
utan ersättning även om samma person skulle drabbas flera
gånger. Man måste komma ihåg att den anställde sällan är
inblandad i någon ''planerad'' konkurs, utan den anställde
ställs inför fullbordat faktum av att ha drabbats av denna
situation. Vi anser att tvåårskarensen skall tas bort ur
lönegarantilagen.
I dag finns ett högsta totalbelopp på 100 000 kr som utgår
i lönegaranti till en anställd. Det täcker sällan den fordran av
inarbetad lön, inarbetad semesterersättning och
uppsägningslön som en normalinkomsttagare har. Vi anser
att nivån på taket skall ses över, alternativt att reglerna ändras
så att taket tas bort och i stället begränsa statens åtaganden,
dels i tiden, dels i omfattning av de ersättningar som
garanteras, t.ex. så att staten endast garanterar lagstadgade
förmåner.
Med föreslagna åtgärder kan den totala kostnaden för
staten minskas. Den kostnad som kommer att återstå bör
fördelas på ett bättre sätt än i dag. Vi anser att ramarna för
lönegarantins innehåll skall ses över.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ta bort tvåårskarensen ur
lönegarantilagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att se över ramarna för
lönegarantins innehåll,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att begränsa möjligheterna till
missbruk i konkursförfaranden,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att underlätta rekonstruktionen av
företag som bedöms kunna bli livskraftiga.
Stockholm den 23 januari 1995
Kristina Nordström (s)
Sven-Åke Nygårds (s)