Inkassoföretagen har i dag en särställning i Sverige. Dels
är de de enda företag som tillåts arbeta med
integritetskränkning som affärsidé, dels har de lagstöd för
verksamheten. Dessutom, vilket är mer anmärkningsvärt,
tillåts de utan eget risktagande och ekonomisk uppoffring
utnyttja den statliga tvångsapparaten för sina syften. Det är
därför inte konstigt att inkassobranschen, jämte utbyggnaden
av fängelser, blivit en av 90-talets mest expansiva branscher.
I kristider finns det alltid plats för hajar. Framför allt är det
de företag som sysslar med att driva in småfordringar som
gått bra på aktiebörsen. Detta indikerar att det är fel både i
lagstiftningen och samhällsutvecklingen.
Grundfelet i lagstiftningen är att inkassoföretagen tillåts
att, nästan gratis, utnyttja det statliga regelverket och
indrivningsförfarandet, utan någon som helst motprestation.
Samtidigt kan man utan betänkligheter under lagstiftningens
täckmantel kränka enskilda människors heder och integritet.
Typexemplet är alla småfordringar som kan uppstå i den
offentliga verksamheten. Det kan gälla hjälpmedel på
lasarett, t.ex. kryckor, obetalda sjukhusräkningar vid akuta
besök på barnkliniker, för att inte nämna de mest vanliga, P-
böter. Parkeringsböter är ju av den karaktären att de kan vara
diskutabla och i den drabbades ögon inte alltid motiverade.
Huvudproblemet ligger dock inte i olika tolkningsfrågor
av vad som är rätt och fel och rimligt utan i det enorma
överläge som rent parasitära inkassoföretag kan finna i
lagstiftningen. Utan hänsyn till samhällsekonomi och
eventuella budgetunderskott kan de tillåta sig att utnyttja hela
rättsmaskineriet och statens tvångsapparat i dess fulla bredd
för att knäcka en enskild individ.
Tyvärr finns det i dag mycket svaga begränsningar i
lagstiftningen mot den övermakt som inkassoföretagen kan
utnyttja. Därför är det inte konstigt att det blivit en lönsam
bransch och att sådana företeelser kan förekomma som att
inkassoföretagen lägger in anbud för att köpa in t.ex.
landstingens gamla sjukhusräkningar, oftast med småbelopp
i intervallet 35--125 kronor. Syftet från inkassoföretagen att
komma över dessa småfordringar är naturligtvis inte primärt
att driva in dessa småskulder utan att komma till en
processituation där de med lagstödets hjälp kan driva in
avsevärt högre belopp. Ty så fungerar lagstiftningen på detta
område. Ju mindre belopp desto högre ställs kraven på
betalningsmoral.
En troligen ganska enkel åtgärd för att komma tillrätta med
de värsta avarterna på området är att sätta en nedre gräns för
vilka småfordringar som, med statens hjälp, får drivas in. Om
gränsen sätts vid t.ex. 500 kronor skulle sannolikt en stor det
av belastningen på kronofogdemyndigheter och domstolar
försvinna och de värsta avarterna av osund parasitär
verksamhet försvinna.
En hälsosam bieffekt skulle troligen bli att en stor del av
kronofogdemyndighetens arbete blev frilagd och kunde
användas till mer nyttigt arbete, exempelvis till att
kontrollera de stora och skrupelfria aktörernas roll i
lagstiftningens gråzon. Enligt färska beräkningar ligger
oindrivna skatteskulder i storleksordningen 57 miljarder
kronor. Enligt vår mening är det ett rent missbruk av
skattemedel att tvinga kronofogden att ägna en stor del av
sin tid att driva in småskulder allt medan de stora bovarna
kan gå helt fria. Faktum är att det finns exempel på att
inkassoföretagen kan driva in skulder (?) på 0 (noll!) kronor
med kronofogdens hjälp. Ett typexempel är den som fått en
parkeringsbot och betalat den men i samma veva fått ett
kravbrev med kravavgiften inbakad och efter ett par veckor
betalat kravavgiften. I inkassoföretagets ögon är den
personen indrivningsbar trots att skulden är noll eftersom
kravavgiften betalats för sent. I nuvarande inkassolag finns
inget hinder för sådan okynnes- indrivning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sund inkassoverksamhet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en nedre beloppsgräns för rättslig
indrivning av fordringar.
Stockholm den 22 januari 1995
Per Rosengren (v)
Stig Sandström (v)