Den statliga lönegarantin infördes 1970.
Lönegarantisystemet skall skydda arbetstagare i det utsatta
läget då arbetsgivaren drabbas av konkurs. Regleringen har
således stark karaktär av social skyddslagstiftning.
Denna skyddskaraktär är emellertid inte ny. Redan i 1734
års lag, HB 17 kap. tillförsäkrades ''betjänter och
tjänstehjon'' samt ''annan arbetares dagpenning eller
avlöning'' en god förmånsrätt vid konkurs. Detta skedde med
hänsyn till arbetstagares utsatta ställning.
Lönegarantireglerna har införts och förändrats i etapper. Med
hänvisning till det skydd lönegarantin ger de anställda har
de successivt placerats i en sämre förmånsrättsordning vid
konkurs. Den nuvarande placeringen medför, att ersättning
regelmässigt inte utgår för lön, eftersom exempelvis såväl
förlagsinteckningar som skatter ligger före i
förmånsrättsordningen.
Den 1 juli 1994 förändrades lönegarantilagen,
semesterlagen och 12 § förmånsrättslagen. Dessa
försämringar i kombination med tidigare försämringar i
förmånsrättsordningen som skett med hänvisning till det
förbättrade sociala skyddet som lånegarantilagen inneburit
har fått för den enskilde arbetstagaren oacceptabla
konsekvenser.
Dels kan arbetstagaren inte komma i åtnjutande av
utdelning från konkursegendomen, dels har
lönegarantireglerna gjorts så snäva att inte ens arbetstagarens
insatser för produktivt arbete under de sista månaderna före
konkursen och under uppsägningstiden kommer att kunna
avlönas för arbetstagare med längre uppsägningstid än 3
månader. Från att ha tillhört den mest gynnade kategorin i
arbetsgivarens konkurs, har arbetstagarnas ställning blivit
sådan att de inte ens får ersättning för produktivt arbete som
gynnar övriga borgenärer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en utredning om vad i
motionen anförts om löntagarnas utsatta ställning vid
konkurser.
Stockholm den 20 januari 1995
Kurt Ove Johansson (s)
Ingemar Josefsson (s)