Redan år 1969 framhöll den då arbetande lagberedningen
i betänkandet Utsökningsrätt IX, Förmånsrättsordningen
m.m. (SOU 1969:5), som kom att ligga till grund för ny
lagstiftning på området, att förmånsrätten för skatter var av
underordnad betydelse för det allmänna, att skatteprivilegiet
från de oprioriterade borgenärernas synpunkt innebar en
diskriminering som inte var sakligt grundad och att hinder
mot dess avskaffande inte kunde anses föreligga av hänsyn
till gäldenärerna. Den dåvarande chefen för
Justitiedepartementet uttalade i prop. 1970:142 med förslag
till ny förmånsrättslag att han godtog utgångspunkten att alla
borgenärer skulle behandlas lika men att fordringar borde
ges förmånsrätt till betalning om verkligt starka skäl förelåg.
Departementschefen konstaterade att starka skäl stödde
förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter. Bl.a.
anfördes att skatteprivilegiet kompenserade det underläge
som staten hade vid uppbörd och indrivning jämfört med
annan fordringsbevakning. Skatteprivilegiet hade enligt
departementschefen också betydelse som hjälpmedel för
utmätningsmannen i hans arbete. Dessutom var
förmånsrätten motiverad av hänsyn till skattemoralen.
Därefter har frågan om skatteprivilegiets berättigande varit
föremål för överväganden vid ett flertal tillfällen. Nu senast
av Insolvensutredningen som i sitt slutbetänkande Lag om
företagsrekonstruktion (SOU 1992:113) föreslog att
skatteprivilegiet skulle avskaffas. Vi var många som
förväntade oss att förslaget skulle hörsammas. Så skedde
emellertid inte. För Moderata Samlingspartiet är det därför
angeläget att på nytt aktualisera kravet på att skatteprivilegiet
avskaffas.
Bland de skäl som i olika sammanhang förts fram för
slopandet vill vi fästa särskild uppmärksamhet på två. Det
ena är önskemålet att stärka leverantörernas ställning
eftersom den nuvarande ordningen leder till att
leverantörerna, som har minst möjlighet att förutse
konkurser, får bära huvuddelen av förlusterna i händelse av
konkurs. Om leverantörsfordringar likställs med
skattefordringar kan följdkonkurser undvikas, därmed också
arbetslöshet och förluster för bl.a. statens skattekrav.
Det andra skälet är att skattemyndigheterna varje år
granskar bolagens redovisningar och därtill fogat
redovisningsmaterial i samband med den allmänna
självdeklarationen, och vidare att kronofogdemyndigheterna
numera kan följa alla förfallna skattefordringar och alla
begärda utmätningar och handräckningar. Genom
kronofogdemyndigheterna har staten tillgång till ett effektivt
informations- och varningssystem och är därför genom
skattemyndighetens och sin egna information den borgenär
som är bäst skickad att snabbt tolka varningssignaler från ett
företag med ekonomiska bekymmer. Staten får härigenom
också bäst inblick i en gäldernärs betalningsförmåga. En
borgenär med möjlighet till sådana insikter måste givetvis
bära ansvaret för att ingripande sker på ett tidigt stadium vid
betalningssvårigheter. För oss framstår det som stötande att
staten som är bäst rustad -- och som också har de bästa
förutsättningarna för att bära förlusterna -- skall kunna vältra
över ansvaret på leverantörerna.
Ett mer jämbördigt regelsystem för samtliga
fordringsägare, inklusive staten, skulle vara till fördel för alla
parter. Om staten tvingades att bevaka sina fordringar på
samma villkor som övriga fordringsägare skulle oseriös
företagsamhet sannolikt kunna upptäckas betydligt snabbare
än vad som sker idag. I detta sammanhang vill vi fästa
uppmärksamhet på ett uttalande av den nuvarande
justitieministern i riksdagen i november 1994 då hon
utlovade en samlad strategi mot den ekonomiska
brottsligheten. Enligt vår mening skulle justitieministern
kunna lämna ett viktigt bidrag till kampen mot den
ekonomiska brottsligheten genom att avskaffa
skatteprivilegiet.
Mot denna bakgrund anser vi att det är rimligt att förvänta
sig att regeringen redan under 1995 presenterar förslag till
ändring i förmånsrättslagen om att avskaffa skatteprivilegiet.
Förmånsrätt för lönefordringar
En allmän strävan för företag i svårigheter bör enligt vår
mening vara att hellre söka nya förutsättningar för att
fortsätta verksamheten än att gå i konkurs. Möjligheten till
rekonstruktion av företag, som lagen om
företagsrekonstruktion kommer att ge, är ett mycket viktigt
instrument som kommer att gagna alla: borgenärer, anställda
och ägare.
Avgörande för att rekonstruktionsförsöket skall lyckas är
att de anställda medverkar. Den anställdes löneanspråk för
den närmaste tiden skall därför belasta företaget med bästa
rätt. Personalens löneanspråk har i dag förmånsrätt efter
företagshypotek och skattefordringar.
Vi anser att lönefordringar avseende en kortare tid skall få
bättre förmånsrätt än företagshypotek. Grundförutsättningen
för fortsatt drift och rekonstruktion är ju att det finns tillgång
till personal när rekonstruktionen inleds. Det är därför, enligt
vår mening, väl motiverat att denna lönebelastning går före
företagshypotekshavarens intressen.
När det gäller frågan om hur lång tid lönerna skall ha
denna prioritetsställning bör hänsyn tas till den tid som en
rekonstruktör i allmänhet kan tänkas behöva för att ta
ställning till hur en verksamhet skall rekonstrueras. Det
ligger dock i alla inblandades intresse att den tidsperiod som
kan komma i fråga måste vara relativt kort.
Företagshypotekets omfattning
Oavsett hur denna motion behandlas bör redan slopandet
av förmånsrätten för skattefordringar föra med sig att kassa-
och banktillgodohavanden omfattas av företagshypotek. I
rättspraxis finns exempel på att nuvarande ordning medfört
gränsdragningsproblem. Eftersom det var hänsyn till
förmånsrätten för skattefordringar som föranledde
undantaget i gällande rätt från principen att företagshypotek
skall gälla i all gäldenärens egendom, är tiden nu mogen att
slopa undantaget för kassa- och banktillgodohavanden.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av förmånsrättslagen (1970:979) i enlighet vad som anförts
i motionen om förmånsrätt för skattefordringar,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
förmånsrättslagen (1970:979) i enlighet med vad som anförts
i motionen om förmånsrätt för lönefordringar,
3. att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1984:649) om
företagshypotek i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 12 januari 1995
Rolf Dahlberg (m)
Stig Rindborg (m)
Birgit Henriksson (m)
Henrik S Järrel (m)
Göran R Hedberg (m)
Eva Björne (m)
Lennart Fridén (m)