med anledning av prop. 1994/95:155 Investeringar i arrendejordbruket m.m.
Ca 45 procent av den svenska åkerjorden är arrenderad och
över hälften av alla jordbruksföretag är beroende av arrende
i någon form. Arrende är således en betydelsefull
brukningsform i jordbruksnäringen. Som företagsform
kräver den ett varaktigt samarbete mellan parterna för att
fungera tillfredsställande, för att främja arrendegårdens
utveckling och möjliggöra ett företagsekonomiskt lönsamt
brukande. Allt detta förutsätter en väl fungerande
arrendemarknad.
Arrendeupplåtelserna har svarat för mycket av dynamiken
av ett tidigare i övrigt hårt reglerat jordbruk. Genom
arrendeavtal har företagen kunnat omstruktureras och växa.
Genom arrende öppnas möjligheter att etablera nya
jordbruksföretag även för dem som inte har tillräckligt
kapital för att köpa egen gård.
Arrendelagstiftningen har genomgått flera ändringar
genom åren. Enligt vår mening har samtliga förändringar
inneburit en förstärkning av arrendatorns ställning. Balansen
mellan avtalsslutande parter har alltså rubbats. Arrendatorns
starka besittningsskydd, överlåtelserätt till nästa generation,
förköpsrätt m.m. har därmed fått till följd en påtaglig
tveksamhet och ibland en direkt ovilja från jordägarnas sida
att utarrendera hela eller delar av sin egendom.
Kommande lagstiftning bör enligt vår mening få ett stort
inslag av avtalsfrihet på arrendemarknaden. Lagstiftningen
måste i största möjliga utsträckning bygga på samma
principer som gäller för andra företagare. Jordägare och
arrendator bör få träffa avtal om sina inbördes förhållanden
inom ramen för avtalslag och annan generell lagstiftning.
Det är härvidlag mycket positivt att den nu föreliggande
propositionen avvisar friköpsrätt vid s.k. historiska arrenden.
En sådan förändring av lagstiftningen skulle ha utgjort ett
oacceptabelt ingrepp i äganderätten.
När det gäller förslagen som reglerar villkor vid
investeringar i ett arrendejordbruk bör enligt vår mening en
del förändringar i förhållande till förslaget göras.
Om en arrendator önskar göra en investering som skulle
innebära en förändring av arrendeställets driftsinriktning,
t.ex. genom övergång från spannmålsproduktion till
svinproduktion, är det inte skäligt att jordägaren kan åläggas
den inlösenskyldighet som lagförslaget innebär. Härvidlag
måste jordägaren ha en absolut rätt att avgöra om en sådan
förändring av driftsinriktningen skall få ske eller ej.
Enligt vår mening borde propositionen tydligare markera
att jordägaren skall ha en oinskränkt rätt att själv avgöra
driftsinriktningen på arrendestället vid investeringar. Det
finns förvisso möjlighet att avtala bort möjligheten att byta
driftsinriktning, men arrendemarknaden skulle gagnas av att
det klarare uttrycktes att frågan om driftsinriktning i
samband med investeringar inte är en fråga för
arrendenämnden utan för jordägaren.
I lagförslaget föreslås vidare att sidoarrenden vars
arrendetid uppgår till högst ett år undantas från
bestämmelserna om inlösenskyldighet. Enligt vår mening
bör sidoarrenden också med längre löptid undantas. Det
finns i dag en stor mängd mark som är utarrenderad som s.k.
sidoarrende där inga byggnader ingår. Att på sådana
fastigheter kunna låta arrendatorn få en investeringsrätt i
byggnader med åtföljande inlösenskyldighet för jordägaren
är enligt vår mening oskäligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätten att bestämma
driftsinriktningen på arrendestället,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sidoarrenden.
Stockholm den 3 april 1995
Göte Jonsson (m)
Carl G Nilsson (m)
Ingvar Eriksson (m)