med anledning av prop. 1994/95:134 Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador
Inledning
Dagens atomansvarighetslagstiftning fick sin
huvudsakliga utformning 1957. Redan under 50-talet stod
det klart att ett reaktorhaveri skulle kunna få mycket
kostsamma konsekvenser. Vid denna tid utvecklades
kärnkraftstekniken främst som ett militärt projekt. Då
riksdagen 1957 definitivt sa nej till utveckling av svenska
kärnvapen, fanns det ett intresse av att utveckla kärnkraften
för civil elproduktion. En statlig utredning tillsattes för att
utreda försäkringsansvaret. Ett stort statligt ansvar var
nödvändigt för att locka privata intressen till denna typ av
energiproduktion. Samma dilemma har gällt inom alla länder
med kärnkraftsproduktion.
För att reglera ansvaret för eventuella kärnkraftsolyckor
internationellt antog OECD 1960 en konvention. Denna
konvention, Pariskonventionen, fick 1963 ett tillägg om
supplerande statsansvar för atomskador. Knutna till dessa
konventioner är också länder utan kärnkraftsproduktion.
Anslutna till Pariskonventionen är Sverige, Belgien,
Danmark, Finland, Frankrike, Grekland, Italien,
Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, Storbritannien,
Turkiet och Tyskland. Endast Portugal, Grekland och Turkiet
är inte anslutna till tilläggsprotokollet.
Tolkning av Pariskonventionen
Pariskonventionens regler och nivåer för
skadeståndsansvar har tolkats olika. Vissa förespråkare inom
kärnkraftsindustrin har menat att Pariskonventionens
rekommendation om ett strikt ansvar för anläggningshavare
på 150 miljoner SDR (särskilda dragningsrätter), vilket
motsvarar 1,7 miljarder svenska kronor, ska ses som ett
maximibelopp. Detta är inte riktigt. OECD:s
atomenergiorgan ser ett bekymmer i att alltför många
anläggningsinnehavare har ett alltför lågt skadeståndsansvar.
1990 antog därför NEA (Nuclear Energy Agency) en
rekommendation enligt vilken länderna bör sträva efter att, i
sina nationella lagstiftningar, höja anläggningshavarens
ersättningsansvar till 150 miljoner SDR -- dvs. denna nivå
bör snarast betraktas som en miniminivå. Den i
propositionen föreslagna höjningen av skadeståndsansvaret
till 1 925 miljoner kronor placerar inte Sverige i topp.
Nederländerna och Tyskland har ett högre skadeståndsansvar
för anläggningshavare till kärnkraftsverk.
I den avvägning som gjorts kring den nu föreslagna nivån
på atomansvarigheten har bedömts hur stort ansvarsbelopp
som kan bäras av försäkringsmarknaden. Man har inte velat
riskera att nivåhöjningen skulle gå ut över de gällande
beloppen för kärnkraftverkens sakförsäkringar. Däremot går
det inte att formellt hänvisa till Pariskonventionen och säga
att den sätter upp en absolut taknivå för ersättningsansvaret
i händelse av olycka.
I Tyskland gäller sedan 1986 att anläggningshavarens
ansvarighet skall uppgå till 500 miljoner DM (2,5 miljarder
kronor). Därutöver svarar staten för ytterligare 500 miljoner
DM. Dessutom gäller att anläggningshavaren gentemot
tyska medborgare har ett obegränsat ansvar, som inte
behöver vara täckt av försäkring.
Det bör vara ett minimum att införa motsvarande
Tysklands regler och Nederländernas nivå vad gäller
skadeståndsansvar. Utöver detta är det nödvändigt att utreda
föräkringssystemet för atomansvarigheten i sig, för att hitta
lösningar som möjliggör att skadeståndsansvaret ökar till vad
en faktisk olycka verkligen kan kosta.
Tjernobylolyckan
Utsläppen av cirka 3--4 procent av radioaktiviteten i
Tjernobylkraftverkets ena reaktor 1986 har orsakat stora
kostnader. 600 000 personer fick ta emot stråldoser på 0,25
Sivert vid det efterföljande saneringsarbetet i områden med
kraftigt förhöjd strålningsnivå. Hundratusentals människor
har evakuerats. Antalet cancerfall beräknas av experter till
mellan 10 000 och 1 000 000. Toppen har vi ännu inte sett.
Beroende på växelkurser och om man tar hänsyn till
mänskligt lidande som de dödade, cancersjuka och
evakuerade drabbats av blir kostnaden närmare 300 miljarder
kronor. En verkligt grundlig analys av totalkostnaden efter
Tjernobyl har dock inte gjorts och olika siffror på
kostnaderna har presenterats.
Det ytterst begränsade skadeståndsansvar som
atomansvarighetslagen och Pariskonventionen sätter upp
ligger mycket långt från de verkliga kostnaderna vid en
ytterst allvarlig kärnkraftsolycka.
Allmänheten betalar
Det valda försäkringssystemet och ansvarighetsbeloppet är
mycket otillfredsställande eftersom det uppenbart inte ens
ger ett tillfredsställande ekonomiskt skydd åt dem som
drabbas av en kärnkraftsolycka. Skador på person och
egendom eller miljö som kan orsakas av en kärnteknisk
olycka eller ett nödläge med radioaktiva ämnen förutsätter
en obegränsad ansvarighet.
Nu råder den absurda situationen att själva
kärnkraftsanläggningarna är försäkrade till ett belopp som är
mer än dubbelt så högt som själva skadeståndsansvarigheten.
År 1990 var exempelvis endast Barsebäck försäkrat till ett
belopp på 5 miljarder kronor.
Statens ansvar
Det nuvarande förslaget innebär ett strikt
skadeståndsansvar för anläggningsinnehavare på mellan 0
och 1 925 miljoner kronor. Därefter har svenska staten
tillsammans med andra stater anslutna till tilläggsprotokollet
ett delat ansvar för kostnaderna på mellan 1 925 och 3 300
miljoner kronor. Svenska staten går därefter in med ett icke
definierat belopp. En utredning kring omfattningen av
statsansvaret pågår inom Internationella atomenergiorganets
utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor.
IAEA:s utredning ska också sättas i samband med annat
arbete. Den av regeringen tillsatta energikommissionen ska
undersöka möjligheterna att utveckla ersättningsansvaret i
internationellt sammanhang. Detta arbete är ytterst
angeläget.
Exempelvis skulle ett försäkringspoolsystem, som
omfattar flertalet kärnkraftverk inom OECD, öppna
möjligheterna till ett betydligt större skadeståndsansvar.
Trycket på att arbeta optimalt med säkerheten skulle var
mycket högt i ett sådant system eftersom alla
kärnkraftsanläggningar skulle vara ansvariga för varandra
inom poolen.
Nuvarande förslag är otillräckligt
Det finns stora risker i ett för lågt skadeståndsansvar för
anläggningsinnehavare. Förutom att principen om polluter
pays principle (PPP) satts ur spel, innebär nuvarande
begränsningar av atomansvarigheten att de inte uppmuntrar
ett maximalt säkerhetsarbete, även om säkerhetsarbetet vid
svenska kärnkraftverk i internationell jämförelse ligger högt.
Det nuvarande försäkringssystemet med den kraftigt
begränsade ansvarigheten i händelse av kärnkraftsolycka är
en felaktig signal som underlättar satsning på och utveckling
av kärnenergin istället för alternativa energislag. Allvarligast
är emellertid det tidigare konstaterandet att reglerna
begränsar rättigheterna för offren vid eventuella olyckor att
erhålla adekvat ersättning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att anläggningshavarnas ansvarsbelopp tills vidare höjs
till ett belopp motsvarande 248 miljoner SDR (2,7 miljarder
kronor) per atomolycka,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av ett obegränsat ansvar
för anläggningshavare vid atomolyckor.
Stockholm den 22 februari 1995
Dan Ericsson (kds)
Ulf Björklund (kds)
Ulla-Britt Hagström (kds)
Göran Hägglund (kds)
Mats Odell (kds)
Michael Stjernström (kds)