med anledning av prop. 1994/95:134 Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador
I proposition 1994/95:134 föreslås en höjning av
anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp för atomskador. Det
är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt.
Atomansvarighetslagen tillkom 1968 som en följd av
kärnkraftens introduktion i Sverige. Det var en tid då
kärnkraftens skadeeffekter inte var fullt kända. I dagsläget är
det en annan situation. Kärnkraften ska avvecklas till år 2010
på grund av sin oförenlighet med det naturliga kretsloppet
och sina stora risker för allvarliga skador. De
kärnkraftsolyckor som inträffat bekräftar detta faktum. Det
har bl a legat till grund för riksdagsbeslutet om avveckling.
Atomansvarighetslagens utformning kan ifrågasättas i en
marknadsekonomi. Lagen bör givetvis ha som huvudsyfte att
skydda den enskildes behov vid en eventuell
kärnkraftsolycka. Den måste också vara utformad så att den
inte innebär en subvention av kärnkraften i förhållande till
andra energikällor.
Den höjning av ansvarsbeloppet till 175 miljoner särskilda
dragningsrätter eller ca 1 925 miljoner kronor per
olyckstillfälle som föreslås i prop 1994/95:134 är en orimligt
låg höjning med hänvisning till det ovan anförda. Den
svenska ersättningsnivån grundar sig på uppgifter från
atomförsäkringspoolen om kapaciteten på den svenska
försäkringsmarknaden. Här har ett omvänt förfarande
använts. Innan man kan besluta om storleken på ansvaret för
kraftindustrin måste man skaffa sig en uppfattning om vad
detta ansvar innebär, inte precisera ansvaret efter hur mycket
pengar som finns tillgängliga för att bära ansvaret från
näringens sida.
Det finns olika bedömningar om kostnaderna för en
kärnkraftsolycka men det är uppenbart att
atomansvarighetslagens ansvarsbelopp på 1 200 miljoner
kronor inte står i rimlig proportion till vad kostnaderna skulle
vara för ett reaktorhaveri i ett tätbebyggt område. Med den
utgångspunkten att kärnkraftsindustrin ska bära
kostnadsansvaret för eventuella olyckor bör ansvarsbeloppet
höjas till en nivå som avspeglar de reella kostnaderna vid en
kärnkraftsolycka. En sådan höjning finns det dock inte
försäkringskapacitet för.
Med utgångspunkt från att det är kärnkraftsindustrin och
inte allmänheten som ska bära kostnaden vid en olycka bör
man införa ett obegränsat ekonomiskt skadeståndsansvar för
anläggningsinnehavaren. Eftersom det inte är möjligt för
anläggningsinnehavaren att teckna en försäkring som täcker
hela den skada som kan uppstå måste ett begränsat belopp för
den ekonomiska säkerhet som ska ställas till kraftföretagets
förfogande ställas upp. Detta belopp måste begränsas till
försäkringsbranschens kapacitet d v s 175 miljoner särskilda
dragningsrätter vilket motsvarar omkring 1 925 miljoner
kronor. Staten får som nu ikläda sig ansvaret från
försäkringsbeloppet och upp till det belopp som följer av
Sveriges anslutning till Pariskonventionen och dess tillägg.
För ansvaret över detta ''tak'' ska anläggningsinnehavarens
övriga betalningsförmåga tas i anspråk för täckandet av
uppkomna skador. Det innebär att atomansvarighetslagen
bör ändras så att anläggningsinnehavarens ansvar utökas till
att begränsas av dennes totala betalningskapacitet, räknat på
eventuella ägarkoncerner och inte enbart på den aktuella
anläggningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
atomansvarighetslagen (1968:45) i enlighet med vad i
motionen anförts om obegränsat ekonomiskt ansvar för
atomanläggningsinnehavare i förhållande till innehavarens
totala betalningskapacitet.
Stockholm den 22 februari 1995
Agne Hansson (c)
Görel Thurdin (c)
Birgitta Hambraeus (c)
Sivert Carlsson (c)
Birgitta Carlsson (c)
Rigmor Ahlstedt (c)
Rune Backlund (c)
Anders Svärd (c)
Ingrid Skeppstedt (c)
Ingbritt Irhammar (c)