I proposition 1994/95:134 föreslås en höjning av anläggningsinnehavarnas ansvarsbelopp för atomskador. Det är ett steg i rätt riktning men inte tillräckligt.
Atomansvarighetslagen tillkom 1968 som en följd av kärnkraftens introduktion i Sverige. Det var en tid då kärnkraftens skadeeffekter inte var fullt kända. I dagsläget är det en annan situation. Kärnkraften ska avvecklas till år 2010 på grund av sin oförenlighet med det naturliga kretsloppet och sina stora risker för allvarliga skador. De kärnkraftsolyckor som inträffat bekräftar detta faktum. Det har bl a legat till grund för riksdagsbeslutet om avveckling.
Atomansvarighetslagens utformning kan ifrågasättas i en marknadsekonomi. Lagen bör givetvis ha som huvudsyfte att skydda den enskildes behov vid en eventuell kärnkraftsolycka. Den måste också vara utformad så att den inte innebär en subvention av kärnkraften i förhållande till andra energikällor.
Den höjning av ansvarsbeloppet till 175 miljoner särskilda dragningsrätter eller ca 1 925 miljoner kronor per olyckstillfälle som föreslås i prop 1994/95:134 är en orimligt låg höjning med hänvisning till det ovan anförda. Den svenska ersättningsnivån grundar sig på uppgifter från atomförsäkringspoolen om kapaciteten på den svenska försäkringsmarknaden. Här har ett omvänt förfarande använts. Innan man kan besluta om storleken på ansvaret för kraftindustrin måste man skaffa sig en uppfattning om vad detta ansvar innebär, inte precisera ansvaret efter hur mycket pengar som finns tillgängliga för att bära ansvaret från näringens sida.
Det finns olika bedömningar om kostnaderna för en kärnkraftsolycka men det är uppenbart att atomansvarighetslagens ansvarsbelopp på 1 200 miljoner kronor inte står i rimlig proportion till vad kostnaderna skulle vara för ett reaktorhaveri i ett tätbebyggt område. Med den utgångspunkten att kärnkraftsindustrin ska bära kostnadsansvaret för eventuella olyckor bör ansvarsbeloppet höjas till en nivå som avspeglar de reella kostnaderna vid en kärnkraftsolycka. En sådan höjning finns det dock inte försäkringskapacitet för.
Med utgångspunkt från att det är kärnkraftsindustrin och inte allmänheten som ska bära kostnaden vid en olycka bör man införa ett obegränsat ekonomiskt skadeståndsansvar för anläggningsinnehavaren. Eftersom det inte är möjligt för anläggningsinnehavaren att teckna en försäkring som täcker hela den skada som kan uppstå måste ett begränsat belopp för den ekonomiska säkerhet som ska ställas till kraftföretagets förfogande ställas upp. Detta belopp måste begränsas till försäkringsbranschens kapacitet d v s 175 miljoner särskilda dragningsrätter vilket motsvarar omkring 1 925 miljoner kronor. Staten får som nu ikläda sig ansvaret från försäkringsbeloppet och upp till det belopp som följer av Sveriges anslutning till Pariskonventionen och dess tillägg. För ansvaret över detta ''tak'' ska anläggningsinnehavarens övriga betalningsförmåga tas i anspråk för täckandet av uppkomna skador. Det innebär att atomansvarighetslagen bör ändras så att anläggningsinnehavarens ansvar utökas till att begränsas av dennes totala betalningskapacitet, räknat på eventuella ägarkoncerner och inte enbart på den aktuella anläggningen.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i atomansvarighetslagen (1968:45) i enlighet med vad i motionen anförts om obegränsat ekonomiskt ansvar för atomanläggningsinnehavare i förhållande till innehavarens totala betalningskapacitet.
Stockholm den 22 februari 1995 Agne Hansson (c) Görel Thurdin (c) Birgitta Hambraeus (c) Sivert Carlsson (c) Birgitta Carlsson (c) Rigmor Ahlstedt (c) Rune Backlund (c) Anders Svärd (c) Ingrid Skeppstedt (c) Ingbritt Irhammar (c)