med anledning av prop. 1994/95:123 Ny marknadsföringslag

I propositionen läggs förslag till en ny
marknadsföringslag, vilken därmed ersätter 1975 års
marknadsföringslag.

De flesta lagförslag kan vi acceptera. Det finns dock
anledning att förtydliga vissa delar av propositionen.

Vad vi främst reagerar på är att regeringen inte nu väljer
att gå vidare med frågan om förbud mot diskriminerande
reklam.

Reklam kan vi inte välja bort. Den finns där vare sig vi vill
det eller inte. I tunnelbanan, i tidningar, på TV etc. Just detta
gör det extra angeläget att från samhällets sida sätta gränser
och visa att vi inte accepterar vilken reklam som helst.
Samhället måste reagera kraftigare på reklam som är
kränkande och nedvärderande. På senare tid har reklam som
är etniskt diskriminerande och könsdiskriminerande florerat,
vilket skärper kraven på lagstiftning mot diskriminerande
reklam.

Staten har en viktig normskapande funktion. Med en
lagstiftning markerar den att den inte tillåter vilken reklam
som helst.

Hårdare och kärvare ekonomiska tider har visat sig
medföra en aggressivare reklam. Övertrampen är idag värre
än tidigare. Detta gäller inte endast reklam där kvinnor
framställs på ett kränkande sätt. Även etiskt och religiöst
kränkande reklam börjar florera. Samtidigt visar det sig att
branschens självsanering inte är tillräcklig. Idag saknas
effektiva sanktionsmedel från samhällets sida. Det är
Näringslivets etiska råd som idag ska svara för branschens
självsanering. Tyvärr är det långt ifrån alltid som
reklammakare och reklamköpare rättar sig efter deras
rekommendationer.

Vi har idag nått den gräns där lagstiftning mot kränkande
reklam känns påkallad. Vi måste sätta gränser för vad vi
tillåter. Lagstiftning är inte tillräckligt. Vi måste fortsätta
med opinionsbildning. Här har branschen en viktig funktion
i att skapa normer för vad som är god reklam. Lagreglering
och självsanering skall inte ställas mot varandra utan ses som
kompletterande varandra. En lagreglering kommer bara åt de
grövsta övertrampen. Även med en lagstiftning har
branschen ett ansvar att diskutera och skapa normer för god
reklamsed. I Norge där man sedan lång tid har lagreglering
har man goda erfarenheter av just denna kombination av
lagstiftning och egenåtgärder. Inte minst med tanke på en
ökad internationalisering är det viktigt att försöka få en
enhetlighet i de gränser och i de kriterier vi ställer för vad
som är tillåtet resp. övertramp.

Sverige har genom olika internationella konventioner
åtagit sig att motverka diskriminering av olika slag. Övriga
nordiska länder har genom lagstiftning möjligheter att
ingripa mot diskriminerande reklam. Sverige borde
eftersträva att vi uppfyller våra internationella åtaganden
inom detta område.

Regeringen tycks inte utesluta ett fortsatt
beredningsarbete. Det kommer till uttryck i att
''...utvecklingen följas noggrant...Om man inte inom ramen
för näringslivets egenåtgärder kommer till rätta med
avarterna, kan det finnas anledning att på nytt ta upp frågan
om åtgärder mot den diskriminerande reklamen.'' För vår del
anser vi att vi befinner oss i det läge där vi kan se att
egenåtgärderna inte kan anses vara tillräckliga. Att döma av
remissyttranden torde det finnas delade meningar ifall en
lagreglering förutsätter grundlagsändring. Därför bör
regeringen tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift
att ytterligare bereda frågan och föreslå reglering mot
diskriminerande reklam.

Fakturering av obeställda varor

I propositionen föreslås ett förbud för näringsidkare att vid
marknadsföring leverera produkter till någon som
uttryckligen inte har beställt dem och därvid vilseleda
mottagaren om dennes betalningsskyldighet. I
Marknadsföringsutredningens slutbetänkande, SOU
1993:59, föreslogs dessutom ett förbud för näringsidkare att
till konsumenter eller andra förbrukare, som inte har beställt
några varor eller tjänster, ställa fakturor, inbetalningsavier
eller liknande meddelanden som är ägnade att inge en
felaktig föreställning om att beställning skett eller att
betalningsskyldighet annars föreligger. I propositionen
föreslås inget uttryckligt förbud mot det senare förfarandet.
I propositionen anförs att i den mån sådant förfarande är att
bedöma som marknadsföring bör det kunna förbjudas med
stöd av generalklausulen om otillbörlig marknadsföring.

Många företag upplever förfarandet med utskick av
fakturor och orderbekräftelser för varor som inte har beställts
som ett stort problem. Detta gäller inte minst påstådda
beställningar av annonsering i olika kataloger. I dessa fall
skickas fakturor eller orderbekräftelser regelmässigt ut innan
någon produkt har färdigställts. Utskicken får därvid ett klart
inslag av marknadsföring av den kommande produkten.

Det är av största vikt att förfarandet beivras. De oseriösa
aktörerna tillåts för närvarande att agera relativt fritt, till
förfång för såväl mottagarna av utskicken som de seriösa
konkurrenterna på marknaden. Mot denna bakgrund bör den
nya marknadsföringslagen innehålla förbud mot liknande
utskick.

Propositionen innehåller inget uttryckligt förbud mot
nämnda förfarande men likväl ett uttalande om att
förfarandet i vissa fall kan förbjudas enligt generalklausulen.
En sådan ordning innebär att möjligheten till påförande av
marknadsstörningsavgift saknas. Näringsidkaren riskerar
endast att påföras ett förbud vid vite att fortsätta med
förfarandet. I syfte att dels slå fast att förfarandet är
förbjudet, dels ge möjlighet att påföra
marknadsstörningsavgift bör lagtexten därför innehålla ett
uttryckligt förbud.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om diskriminerande reklam,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud att skicka fakturor till
konsumenter eller andra som inte har beställt några varor
eller tjänster.

Stockholm den 16 december 1994

Agne Hansson (c)

Görel Thurdin (c)

Birgitta Hambraeus (c)

Sivert Carlsson (c)

Birgitta Carlsson (c)

Rigmor Ahlstedt (c)

Rune Backlund (c)

Anders Svärd (c)

Ingrid Skeppstedt (c)