Det råder relativt bred enighet på den politiska nivån, om
värdet av de insatser som den svenska idrottsrörelsen utför.
Närmare tre miljoner medlemmar finns i idrottsföreningarna.
RF, Riksidrottsförbundet, konstaterar att 60 procent av
pojkarna och 40 procent av flickorna i högstadieålder är
medlem i en eller flera idrottsföreningar.
Styrkan i den svenska idrottsrörelsen är bredden och djupet
i engagemanget. De många ledarna som arbetar ideellt för
att få föreningens ekonomi att gå ihop, eller som tränare och
ledare, gör stora insatser. RF beräknar att dessa ledare lägger
ned 140 miljoner timmar ideellt varje år.
Samtidigt kan det konstateras att den bredd som
grundlägger en i många fall hög internationell elitnivå,
rekreationsmässigt spelar en betydande roll för många
människor, som direkt eller via massmedia följer sporten.
Det enorma folkliga engagemang som visades i samband
med 1994 års för Sverige så framgångsrika fotbolls-VM
bekräftar detta.
Några av idrottens egna siffror:En vanlig söndag tittar
1,5 miljoner människor i Sverige på sport i TVSvenska
folket betalar cirka 850 miljoner kronor per år i
publikavgifterDe fem största lagidrotterna samlar årligen
cirka 2,9 miljoner besökare, vilket kan jämföras med 2,1
miljoner teaterbesökEnligt Statistiska Centralbyrån
motionerar mer än 4 miljoner människor minst en gång per
vecka
Det är mot denna bakgrund angeläget med ett samhälleligt
stöd till idrotten. Centern vill också betona den betydelse
som idrotten har när det gäller att på ett naturligt sätt
integrera invandrare, främst ungdomar, i vårt samhälle.
I Sveriges kommuner fattas många beslut som påverkar
idrotten. Det är viktigt att kommunerna gör en helhetsanalys
av beslut som berör idrotten för att undvika att t.ex. minskade
utgifter på en budgetpost framtvingar ökade utgifter på en
annan.
Trots att det väsentligen råder enighet om vikten av ett
samhälleligt stöd till idrotten och vikten av att t.ex. kampen
mot dopingmissbruk och våld i anslutning till
idrottsevenemang -- som är ett samhällsproblem -- drivs
vidare kraftfullt, samt att arbetet för ökad jämställdhet drivs
vidare, så finns det skäl att kommentera ett antal för idrotten
betydelsefulla frågor som måste ges ett svar inför framtiden.
Centerns inställning är att den statliga politiska nivån,
riksdag och regering, ska ge ramar och spelregler för
idrottens verksamhet. Detaljreglering ska undvikas. För att
skapa möjlighet till långsiktighet i beslut är det viktigt att
spelreglerna för idrotten blir hållbara över tiden.
Idrottens ekonomi
Skatteuppgörelsen mellan socialdemokraterna och
folkpartiet hösten 1989 fick några starkt negativa
konsekvenser för idrotten. Centern drev därför under
fyrklöverregeringens tid fram att momsen på resor samt
hotell- och restaurangtjänster sänktes. Framför allt den lägre
momssatsen på persontransporter beräknas ha sänkt
idrottens kostnader med 80 miljoner kronor årligen. Det ska
ses i sammanhanget att fyrklöverregeringen i övrigt höll
anslaget till idrotten nominellt oförändrat, vilket totalt sett
inte gjordes på särskilt många områden.
Under centerns tid i regeringen slopades vidare momsen
på tillhandahållande av idrottsanläggningar. Den förra
regeringen genomförde också en höjning av gränsen för
skattepliktig tävlingsvinst.
Idrottsrörelsen ställde inför valet 1991 åtta krav på den
politiska nivån, främst regering och riksdag.
Fyrklöverregeringen tillmötesgick i stor utsträckning dessa
krav. Utöver idrottens egna krav tillfördes t.ex.
momssänkningen på resor.Analysera idrottens ekonomi
långsiktigt Regeringen har i budgetpropositionen valt att
lägga ut besparingar även på idrotten. Det ger intrycket av --
såsom på de flesta övriga politikområden -- att det är
finansministern som i själva verket dikterar även
idrottspolitiken, medan ''idrottsministern'' har att verkställa
givna order. Besparingen på 10 miljoner kronor kan tyckas
liten, men motiveringen för att spara på idrottsområdet är
inte imponerande idrottspolitiskt sett.
Samtidigt är det fullt klart att det statsfinansiella läget
nödvändiggör aktsamhet med statens pengar. Emellertid
saknas generellt sett i regeringens överväganden en analys
av om budgetmässiga besparingar också blir
samhällsekonomiska besparingar, eller om det t.ex. på
idrottens område rent utav kan medföra en risk för att
samhället får kostnaden någon annanstans.
Särskilt mot bakgrund av regeringspartiets retorik vad
avser politiken gentemot kommunerna när
socialdemokraterna satt i opposition 1991--1994 så hade en
mer grundlig bedömning av de långsiktiga effekterna av
lägre anslag till idrotten varit att förvänta.
Centern anser i dagsläget att en enstaka nivåsänkning av
stödet till idrotten av statsfinansiella skäl bara kan accepteras
om detta följs av en genomgripande analys av hur stödet ska
utvecklas på lång sikt. Det bör t.ex. inte finnas någon
självklar automatik i att samhällets stöd minskar i takt med
ökad möjlighet till självfinansiering. Detta måste avvägas
totalt sett.
Frågan om idrottens möjlighet till självfinansiering via
intäkter från spelverksamhet har stötts och blötts under flera
år. Under hösten 1994 uppkom en hård debatt om nya
spelformer som lanserades av de statliga spelbolagen. Det är
ännu för tidigt att säga om detta på sikt leder till minskade
intäkter för idrotten. Det är dock angeläget att den nya
lotterilagens påverkan på idrottens möjligheter till
självfinansiering följs upp noga.
Folkrörelserna har under två årtionden tappat andelar av
spelmarknaden till statliga spelbolag och ATG. Även om
Bingolottos inträde på spelscenen förändrat detta i viss
utsträckning så har idrotten sett i ett 25-årsperspektiv klart
lägre intäkter från spel idag.
Fyrklöverregeringen valde att ta ett helhetsgrepp och
påbörja ett arbete för att på sikt koppla Tipstjänsts
verksamhet och överskott direkt till folkrörelserna. Centern
kvarstår vid uppfattningen att detta bör fullföljas.
Mot bakgrund av det statsfinansiella läget och behovet av
långsiktiga spelregler och stödsystem för idrotten är det skäl
att göra en grundlig genomlysning av hur samhällets stöd till
idrotten ska se ut framgent, samt förutsättningarna för att
idrotten ska öka sin självfinansiering. En del i det
sammanhanget kan vara anordnandet av casinoverksamhet
vars överskott skulle tillföras de ideella organisationerna.
Principiellt sett bör staten undvika att avgifts- eller
skattebelasta ideell verksamhet. Därför begär centern att en
parlamentarisk utredning med medverkan även från
idrottsrörelsen tillsätts för att lämna förslag i dessa
avseenden. Detta bör ges regeringen till känna.
Den nya lotterilagen som trädde i kraft vid årsskiftet ger
möjlighet att anordna värdeautomatspel. Centern betonar
fortsatt att överskottet från den verksamheten ska gå till det
lokala föreningslivets barn- och ungdomsverksamhet.
Det kan konstateras att regeringen trots löften från tiden
i opposition före valet inte lyckats fatta beslut om till vilka
koncessionen för de nya automatspelen som riksdagen
beslutat om i juni 1994 ska lämnas. Detta lämnar utrymme
för misstanken att regeringen svängt i frågan och inte avser
följa riksdagsbeslutet. Socialdemokraterna ville i en
reservation till Kulturutskottets betänkande 1993/94:KrU32
lämna öppet för fler än ett tillstånd. Regeringen bör snarast
fatta beslut i frågan och i enlighet med riksdagens intentioner
bör koncessionen lämnas till ett folkrörelseägt bolag med
visst statligt inflytande. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Doping och läktarvåld
Det är framför allt två områden som centern vill peka på
där samhällsproblem har stark anknytning till
idrottsutövning eller idrottsevenemang. Det handlar om
doping och s.k. läktarvåld.Dopingmissbruk
Dopingmissbruk är historiskt sett en relativt ny företeelse.
Det som vanligtvis avses är bruk av anabola steroider vilket
är lika med kemiskt framställt manligt könshormon. Dock
förekommer andra former av doping också. Det anses att
anabola steroider började missbrukas under 1950-talet,
företrädesvis i Sovjet och USA. Under 1960-talet spreds
missbruket till idrottsutövare i ett antal grenar och länder.
I de forna kommunistiska diktaturerna i Östeuropa (främst
Östtyskland) användes doping tämligen regelmässigt för att
förbättra idrottsutövarnas prestationer, då framgångar på
sportarenorna av regimerna ansågs ha starkt värde ur
propagandasynpunkt. Allt mer pekar nu på att Kina använt
samma metod.
Den mer organiserade kampen mot doping med anabola
steroider i den internationella sportvärlden tog sin början i
mitten av 1970-talet då Internationella Olympiska
Kommittén, IOK, förde upp sådana ämnen på sin lista.
Missbruk av dopingmedel är emellertid numera främst ett
samhälleligt problem. Den förra regeringen beslutade om en
parlamentarisk utredning som bl.a. ska kartlägga och belysa
dopingproblemets omfattning och karaktär såväl inom som
utom tävlingsidrotten, se vad som kan göras för att minska
tillgången på illegala medel samt föreslå andra åtgärder mot
dopingmissbruk. Utredningen ska vara färdig med sitt arbete
under 1995.
Folkhälsoinstitutets rapport ''Män, muskler & Ideal''
(1993) visar att dopingen ökat i verksamheter utanför
idrottsrörelsens kontroll. Två huvudsakliga riskgrupper
utpekades utöver idrottsmän.Unga män med stabil
bakgrund som tränar styrketräning och lockas av snabba
resultatPersoner i riskzonen för kriminalitet och
drogmissbruk som vill sätta sig i respekt för andra
Mellan 1983 och 1992 registrerades 268 dopingfall inom
den organiserade idrotten. Väl att märka är då att
Bodybuildingförbundet inte ingick i denna kontroll och att
den provtagning som där skedde i samarbete med RF visar
väsentligt högre andel dopingfall än inom den övriga
idrotten.
I en partimotion med förslag på åtgärder mot det ökande
våldet i samhället behandlar centern mer djupgående
dopingproblematiken knuten till misshandelsfall och annan
kriminalitet. Den pågående utredningen bör förhoppningsvis
klarlägga mer exakt hur stort samband som finns mellan
doping och personlighetsförändringar hos missbrukaren.
Det kan dock inte bortses från att doping såväl på elitnivå
som på motionsnivå fortfarande är ett problem för
Idrottssverige. Det har gjorts och görs stora ansträngningar
inom idrottsrörelsen att begränsa doping. De erfarenheter
och det kunnande som därvidlag finns är en resurs i
samhällets allmänna bekämpning av dopingmedel.
Centern vill särskilt peka på skolans, föräldrarnas,
föreningarnas och kamratkretsens betydelse för att i ett tidigt
och ofta avgörande skede, påverka unga människor på väg
in i missbruk av dopingmedel till att avstå. Kopplat till detta
är arbetet för att rensa ut dopingmedlen från
träningslokalerna. Ett aktivt informationsarbete från
idrottsrörelsen såväl som från samhället i övrigt är avgörande
för att lyckas i detta arbete.
Det är enligt vår uppfattning ologiskt att införsel och
försäljning av dopingpreparat är straffbart, men att eget bruk
inte bestraffas. Centern föreslår därför att bruk av
dopingmedel kriminaliseras. Det bör ske senast i samband
med att förslagen från dopingutredningen -- vars direktiv
beslutades i juli 1994 (1994:78) -- behandlas av regering och
riksdag. Därför bör denna utredning få tilläggsdirektiv att
lämna förslag till kriminalisering av bruk av dopingpreparat.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
En ytterligare åtgärd som främst har bäring på idrotten är
att utveckla nya analysmetoder. Detta måste främst ske på
internationell nivå. På elitidrottsnivå ligger inte sällan
fuskarna steget före kontrollmyndigheterna.Våld i
samband med idrottsevenemang
Tyvärr förekommer fortfarande våldsbrott i anslutning till
idrottsevenemang. Det är framför allt lagidrotter på elitnivå,
såsom fotboll och ishockey, som drabbas. Men det existerar
också längre ned i seriesystemen såväl som i andra idrotter.
Det är självklart att detta måste bekämpas hårt. Föräldrar
ska inte behöva tveka om de ska våga ta med sin dotter eller
son på idrott, eller ens gå själva. Klubbar och
supporterklubbar har ett stort ansvar.
Problemet kan i huvudsak angripas med två metoder.
Många ''ledare'' för läktarbråk och oroligheter i omedelbar
anslutning till evenemang är av polisen kända kriminella,
som finns i registren. Det är ställt utom allt tvivel att det ofta
är människor som har till syfte att bara ställa till bråk som
finner idrottsevenemang lämpliga för detta. Kan dessa
element isoleras och förhindras från att agera vid
idrottsevenemang är mycket vunnet. Den andra delen är
''svansen'', som lockas av supportergruppens gemenskap
och vars mer perifera roll kan bli inkörsporten till mer aktiv
kriminalitet vid idrottsevenemang eller annars. Det kan vara
grundläggande samhällsproblem som gör att dessa unga
pojkar (det är nästan uteslutande pojkar) ligger i riskzonen,
men det kan också röra sig om ungdomar som kommer från
vad som kallas ordnade förhållanden. Lokalt anpassade
åtgärder i skolan eller närsamhället, ökat
föräldraengagemang etc. måste till för att medverka till att
denna grupp minskar i numerär.
Klubbarnas ansvar är stort. En hel del har gjorts. Samtidigt
finns det i vissa stycken en högst naiv inställning från en del
ansvariga i klubbarna i förhållande till sina supporterskaror.
Alltför ofta är det samma supporterskaror som gång efter
gång ställer till trubbel. Detta trots ständiga löften om en
dialog, om åtgärder etc.
En mycket stor del av ansvaret för att bekämpa våldet i
samband med idrottsevenemang faller alltså på klubbarna.
Våld vid idrottsevenemang kan dock inte ses isolerat från
utvecklingen att antalet våldsbrott allmänt sett ökar i
samhället.
Det är ett problem som måste angripas på flera olika sätt.
Centern utvecklar sin syn på detta i andra motioner. Vi vill
dock även här peka på att en snabb reaktion från samhällets
sida mot den som begår våldsbrott vid idrottsevenemang
måste till. Det ska helt enkelt inte gå att slå folk på käften
eller vandalisera egendom vid ena matchen och utan vidare
ha möjlighet att se nästa match.
Fängelse bör inte vara den omedelbara reaktionen för
ungdomar som gör sig skyldiga till en första och lindrig
förseelse. Men en reaktion måste ges. Den som trots detta
återfaller bör snabbt få samhällets reaktion, så att kopplingen
mellan brott och påföljd blir tydligare än den är idag. Detta
bör ges regeringen tillkänna.
Idrotten i skolan, högre utbildning och forskning
Den betydelse för folkhälsan som idrottsämnet i skolan har
kan knappast överdrivas. Forskningsrön pekar på att
regelbunden och rätt utförd motion minskar risken för såväl
hjärt- och kärlsjukdomar som belastningsskador. I skolan
kommer ungdomar på ett naturligt sätt in i motion och idrott,
vilket för många följs upp av egna aktiviteter senare i livet.
Fysisk aktivitet i skolan innebär för många att de bättre orkar
med övrigt studiearbete.
Forskning och utveckling är av stor betydelse för att
idrotten ska kunna utvecklas positivt. Detta gäller såväl ur
folkhälsosynvinkel, som vad avser det rent resultatmässiga.
Idrottsutövning och forskning om idrott berör såväl fysiologi
och medicin som beteende och samhällsvetenskapliga
ämnen.Ge idrottshögskolan forskningsresurser och
examensrätt Centern har i annat sammanhang återupprepat
kravet på att utveckla den högre utbildningen vid landets
mindre och medelstora högskolor. Idrottshögskolan bör
utvecklas så att förutsättningar för att kunna utfärda
sedvanliga akademiska examina skapas, samt att
forskningsresurser därefter kan tillföras Idrottshögskolan.
Detta bör på sikt inrymmas i det allmänna anslaget till
forskningen, vilket berörts i centerns partimotion om den
högre utbildningen. Detta bör ges regeringen till känna.
Idrott och hälsa i grundskolan
Idrottsämnet har en garanterad timtid i grundskolan. Den
förändring som genomfördes 1993 var ett resultat av att
balansera timtiden för teoretiska ämnen å ena sidan och
estetisk-praktiska å andra sidan, såväl som att skapa en vettig
fördelning av tiden inom dessa respektive huvudgrupper.
Timtiden för idrott kan sedan utökas genom skolans egna
profilering eller genom ett eget tillval. Centern anser inte att
det mot bakgrund av den korta tid som den nya timplanen
varit i funktion idag finns anledning att föreslå förändringar.
Däremot måste den avvägning som gjorts vad avser
timtiden för idrott och hälsa i förhållande till andra estetisk-
praktiska ämnen, utvärderas. I det sammanhanget bör också
särskilt beaktas hur idrottsämnet fördelats över tiden i skolan
samt i vilken utsträckning flickor valt idrott som tillval. Detta
bör ges regeringen tillkänna.
Jämställdhetsarbetet
Det är framför allt i kommunala beslut som
jämställdhetsaspekten i större utsträckning måste beaktas för
att öka jämställdheten inom idrotten. Pojkar och flickor är
vad avser det lokala aktivitetsstödet lika mycket värda.
Bidraget per person eller samling är detsamma oavsett kön.
Det som skapar orättvisor i idrotten lokalt är framför allt två
förhållanden.
För det första handlar det om tillgången till kommunala
anläggningar/hallar etc. Den förening/utövare som kan nyttja
kommunala anläggningar erhåller allmänt sett en väsentligt
högre subvention från det offentliga än andra.
För det andra handlar det om fördelningen av tillgänglig
tid i anläggningarna, där kommunerna oftast satsar på
lagsporterna och där föreningarna själva inte sällan fördelar
tiden med kraftig betoning på pojk- och herrlagen.
Vi vill understryka att dessa två faktorer inte enbart kan
leda till orättvisa mellan kön, utan också kan skapa en
orättvis fördelning av det offentliga stödet mellan idrotter.
De tre senaste åren, 1992--1994, har kommunerna dragit
ned på anslagen till fritid och idrott med cirka 4--5 procent
årligen. Det är ett trendbrott framkallat av den kärva
ekonomin. Baksmällan efter 1980-talets ''klippekonomi''
drabbar även kommunerna och fritidssektorn. Bl.a. har
antalet kommunalt anställda i sektorn minskat.
Svenska Kommunförbundet gör vart tredje år en
kartläggning av antalet anläggningar för idrott i Sverige. Av
deras siffror framgår (senaste räkningen skedde 1993) att
antalet anläggningar har ökat trots att kommunerna dragit in
resurser till idrott/fritid. Det har sin förklaring i
rationaliseringar och i att föreningar övertagit driften av allt
fler anläggningar. När det gäller de ekonomiska ramarna
allmänt sett och hur anläggningsutvecklingen går, är det
alltså ganska välförsörjt med underlagsmaterial. Vi i centern
menar emellertid att eftersom resurserna till idrott och fritid
sedan några år minskat så är det skäl att göra en grundlig
analys av hur det påverkar jämställdheten inom idrotten.
Förstärks orättvisorna? Bryts den utveckling som lett till
fler kvinnor som ledare? Ökar gapet mellan hur många
pojkar och flickor som fortsätter som aktiva i idrotten efter
grundskolan? Hur påverkas folkhälsan av nedskärningarna?
Regeringen bör därför tillse att en sådan analys kommer
tillstånd, lämpligen i form av en utredning. Den kan ske som
en del i den av centern begärda finansieringsutredningen
eller fristående. Utredningens resultat bör användas som
underlag för att öka jämställdheten inom idrotten. Detta bör
ges regeringen tillkänna.
Riksidrottsmötet 1989 antog ett program för
jämställdhetsarbetet inom idrotten. Målen som ska uppnås
till i år är bl.a. att kvinnor och män ska vara representerade
med minst 40 procent inom rådgivande och beslutande organ
på alla nivåer, att andelen kvinnliga och manliga tränare ska
vara representativt i förhållandet till andelen utövare inom
respektive idrott samt att andelen kvinnor i högre
befattningar såsom t.ex. konsulent, generalsekreterare etc.
ska uppgå till minst 30 procent i år.
Det är angeläget att idrottens egna mål på detta område
uppfylls. Av allt att döma sker det emellertid inte på alla
punkter till och med innevarande år. Trots detta kan det
konstateras att det skett mycket på jämställdhetsområdet
inom idrotten under de senaste 5--6 åren.
Utvecklingen måste noggrant följas och om inte idrottens
egna åtgärder är tillräckliga så kan politiska åtgärder komma
att övervägas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning om den långsiktiga finansieringen av statens stöd
till idrotten respektive idrottens möjligheter till ökad
självfinansiering,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om koncession för det nya
automatspelet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till
Dopningsutredningen att föreslå kriminalisering av bruk av
dopningspreparat,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder mot våld i anslutning till
idrottsevenemang, m2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av
Idrottshögskolan,3
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärderingen av idrottsämnet i
grundskolan,3
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning/analys av
jämställdhetsutvecklingen mot bakgrund av att kommunerna
drar ned på de ekonomiska resurserna till fritid/idrott.
Stockholm den 20 januari 1995
Marianne Andersson (c)
Andreas Carlgren (c)
Lennart Brunander (c)
Erik Arthur Egervärn (c)
Marie Wilén (c)
1 Yrkande 3 hänvisat till SoU.
2 Yrkande 4 hänvisat till JuU.
3 Yrkandena 5 och 6 hänvisade till UbU.