Ett folks kultur i vidare mening utgör fundamentet för dess
liv och dess gemenskap. Kulturen är det gemensamt skapade
och ärvda. Kulturen är det som bär ett folks identitet. Kultur
kan inte skapas genom politiska beslut, den formar sig själv.
Därför får kulturens innehåll inte vara föremål för politisk
styrning. Politikens uppgift är att värna ett sådant
samhällsklimat att ett fritt skapande underlättas -- inte
försvåras. Det är själva friheten som utgör det konstnärliga
skapandets livsluft. Samma frihet som är förutsättningen för
en verklig demokrati är kravet för kulturen.
Kulturpolitiken skall syfta till att kulturarvet förvaltas och
samtidigt kan bidra till samhällets förnyelse. Det offentliga
stödet -- i dess olika former -- till det fria kulturlivet är ett
viktigt bidrag till ett öppet och dynamiskt samhällsklimat.
Därvid skall kvalitet och professionalism främjas.
I vården av kulturarvet ligger vaktslåendet om en nationell
svensk identitet, som har en självklar plats i ett
mångkulturellt Europa. Den ger också oss något att visa och
erbjuda andra nationers folk. Med en egen kulturell
medvetenhet står vårt folk bättre rustat inför mötet med
andra kulturer och får den trygghet som motverkar
främlingsrädsla och etniska motsättningar.
Det största direkta ansvaret för det allmänna återfinns
inom området för utbildning och forskning, alltifrån aktivt
skapande kulturinslag och överföring av traditioner vid våra
förskolor till utbildning av konstskapare och nyskapande
genom forskning vid våra högskolor. Genom att man i skolan
når alla, ges en möjlighet att ge var och en de kunskaper som
gör det möjligt att som vuxen självständigt välja väg för
kulturens roll i livet. För att förstå såväl det egna folkets
kultur och känna en trygghet i det och samtidigt kunna möta
andra måste ämnen som historia, religion och litteratur ges
en central roll. Det är insikten om dessa behov av att känna
sina ''rötter'', i vidaste bemärkelse, som varit en ledstjärna
för moderaterna i alla tider -- liksom i dag -- och gjort och
gör att vi slår vakt om dessa ämnen och motarbetar de ofta
återkommande anslagen mot deras ställning.
2. Bildning
Vi önskar ett samhälle präglat av en andlig odling som har
sin grund i västerländska humanistiska värden och
värderingar. I ett sådant samhälle sätts bildning i dess vidaste
bemärkelse i centrum. Sverige har med sin tradition av
folkrörelser och frivilliga bildningsorganisationer en stor
möjlighet att hålla en hög bildningsnivå. Våra
folkbildningsorganisationer är de enda organ som når ut i
även begränsade och enskilt belägna bygder och
bostadsområden. Därför är ett utnyttjande av dessa resurser
ovärderliga. Genom att kommunerna, vars roll -- bortsett
från egna institutioner -- inte bör vara utförarens utan
beställarens, samarbetar med och utnyttjar
folkbildningsorganisationerna uppnås såväl ett ökat
deltagande som ett kostnadsmässigt väsentligt rimligare
utfall för de samverkande parterna. I dylikt samarbete måste
alltid tillses att det sker på samma villkor för alla de
organisationer som kan komma ifråga. Detta är viktigt både
ur rättvisesynpunkt och därför att organisationernas olika
profil ökar mångfalden i utbudet till medborgarna.
En öppen tillgång till information via olika media är inte
bara en omistlig del av demokratin utan ger också
möjligheter för det udda, det annorlunda, det avvikande.
Mycket av den nödvändiga förnyelsen i olika samhällen har
tillkommit genom att nyfikenhet och okonventionellt
tänkande hos självständiga individer har fått utvecklas. Detta
gäller både inom vetenskap och konst. Det är viktigt att slå
fast att kvalitet i skapandet inte garanteras genom att man
går den gängse vägen eller för att man är medlem i en viss
organisation.
Boken är det viktigaste kulturredskapet. Såväl för
utbildningens som för bildningens skull är det viktigt med
god tillgång till litteratur och därmed också bra bibliotek.
Även på detta område måste skolan vara prioriterad. Det är
en självklarhet att det är en kommunal uppgift att se till att
det finns en god biblioteksservice. Denna kan drivas i den
form som passar respektive kommun bäst: i egen regi, på
entreprenad eller genom annan typ av avtal, t.ex. med
bildningsorganisationerna.
Det finns, som vi ser det, inte skäl att reglera
biblioteksverksamheten genom lag. Det är inte bara
ytterligare ett ingrepp mot den kommunala självstyret. Det
skulle också bli en minimilag, som både riskerar att skapa
stagnation och medför en standardisering. I ett sådant system
där alla bibliotek kommer att konvergera till en ''idealtyp''
ser vi inga som helst fördelar. Mängd av ''enfald'' är som
bekant inte detsamma som mångfald. Ansvarsfördelning,
övervakning, påföljder för den som inte följer lagbunden
standard etc. är problem som vi inte har i dag och som vi
riskerar att få i ett sådant system.
Steget från lag om bibliotek till lag om museum, om
musik, om idrottsverksamhet etc. blir sedan inte långt
eftersom man kan åberopa paralleller i konsekvens därmed.
Det viktigaste för biblioteken liksom för allt annat i vårt
samhälle är att aktiva medborgare, opinionsbildare och
politiker i en för demokratin nödvändig och livgivande
debatt alltid håller frågan levande och kan klargöra behoven.
En sådan debatt stärker också kulturens roll och ger den en
säkrare ställning vid de prioriteringar som med nödvändighet
måste göras när olika behov och resurser ställs mot varandra.
3. Olika funktioner -- alternativa finansieringar
Genom kunskaper hos beslutsfattare om kulturens olika
roller och stora betydelse: som basen för mänskligt liv, som
omistlig i hälsovården, som kontaktskapande social faktor,
och som ekonomiskt betydelsefull för ett områdes
infrastruktur skapas en säkrare grund för kulturen än genom
med nödvändighet rigid lagstiftning. (Det är de som inte tror
på de egna argumentens bärkraft eller som har ett
egenintresse inom ett område som först brukar hävda
lagstiftningens betydelse.)
Vården av kulturarvet bör till viss del vara finansierad med
gemensamma medel, då det är något som vi också har ett
gemensamt ansvar för. Det måste också vara ett
samhällsansvar att de utbildningar som leder till de skapande
yrkena finns i behövlig omfattning. Stöd till olika
verksamheter, t.ex. där marknadsprinciper inte råder, är en
självklarhet för stat och kommuner i ett land som också vill
kalla sig kulturnation.
När man talar om kulturkostnader glömmer man oftast att
den övervägande delen av verksamheten betalas av den
enskilde. Även om omhändertagandet och tillhandahållandet
av vårt institutionaliserade kulturarvs föremål och
dokumentation och yttringar därav betalas av oss alla genom
skatter, betalas den övervägande delen av kulturkostnaderna
vid själva nyttjandet i form av entré- och besöksbiljetter, köp
av böcker, tidskrifter, konst, band, skivor, disketter, kassetter
och inte minst elektronisk apparatur i form av bl.a. TV, radio,
video och musikanläggningar. Vi betalar också
medlemsavgifter i kulturföreningar, deltagaravgifter i kurser
och kulturaktiviteter av annat slag. Ständigt skapas nya
kulturformer och tillkommer nya media.
Mycket av det vi upplever och utnyttjar i dag var okänt när
de gällande kulturpolitiska målen fastställdes liksom de
finansieringsmodeller som baserade sig på dessa. Det finns
därför anledning att såväl ändra som bredda
finansieringsformerna inom kultursektorn.
Stiftelsen Framtidens kultur tillkom för att möta nya
tendenser och behov inom kultursektorn. Mot bakgrund av
formuleringar i propositionen om att de förändringar som
gjorts tillkommit för ''att stiftelsens ändamål skall kunna
uppfyllas på bästa sätt i enlighet med regeringens intresse''
och de uttalanden som gjorts från ansvarigt statsråd och
andra om en inriktning som nära ansluter till Statens
Kulturråds hyser vi oro för kulturens förnyelse, och
kulturskaparnas frihet och oberoende. Många av de fria
yrkesmässigt verksamma kulturskaparna har just känt att
rigiditeten i ett föråldrat system och svårigheten att få
förståelse för nya metoder, vägar och uttryckssätt i
nuvarande system varit det största hindret. Vi upplever att
ändringen, liksom t.ex. borttagandet av styrelsen för
Sveriges bildkonstnärsfond, inte är sakligt grundad utan är
en politiskt betingad ''återställare''.
Tillsammans med skattereglerna -- skatten är en av de
viktigaste kulturpolitiska faktorerna för dessa
egenföretagare -- har det faktum att det nästan bara funnits
en väg att få stöd -- genom de centrala statliga organen
(kulturrådet, filminstitutet) -- upplevts som det största
hindret för nyskapande. Alternativa fonder som t.ex. de
nyligen tillkomna regionala filmfonderna bör därför
uppmuntras i sin uppbyggnad och utveckling.
Framtidens kultur borde återfå den roll som den
ursprungligen tilldelats. Därtill borde andra fonder tillskapas
för att underlätta mångfalden i skapandet liksom att
fondmedel borde finnas tillgängliga för snabba inköp -- eller
räddningsaktioner -- när helt oväntat konstverk eller
kulturföremål som borde finnas i gemensam ägo bjuds ut till
försäljning eller hotas på något sätt.
4. Svenska kulturfonder
Hittills har det främst varit de största företagen och enstaka
ekonomiskt gynnade personer som har haft möjlighet att
aktivt stödja kulturlivet. Företagen har under senare år oftast
valt s.k. sponsring för sina insatser. Det finns emellertid
andra som vill bidraga till svenskt kulturliv genom
ekonomiska insatser av olika slag.
Flera av våra kulturinstitutioner har vänföreningar som
både engagerar sig i arbetet och bidrar ekonomiskt till
institutionens utveckling. På många håll saknas dock
organisationer som på ett effektivt sätt kan tillvarata intresset
för sponsring, enskilda gåvor eller testamentsförordnanden
med kulturell inriktning.
Vi finner det angeläget att nya möjligheter skapas för alla,
som så önskar, att bidra till kulturlivet i vårt land. På andra
områden, t.ex. inom medicinen, har stora fonder byggts upp
av enskilda medel till gagn för hela samhället. Genom
statliga stimulansåtgärder till stöd vid uppbyggnaden av
kulturfonder skulle enskilda medel i högre grad kunna
komma kulturlivet till del.
Vi föreslår inrättandet av i första hand en ''Svenskarnas
kulturfond'' som initialt stimuleras av staten genom
tillskjutande av grundkapitalet med ett engångsbelopp på 2,5
miljoner kronor. En sådan markering kan också leda till att
intresset för skapandet av fonder ökar. Sådana fonder kan ha
en inriktning mot ett särskilt kulturområde, t.ex.
kulturminnesvården, eller vara regionala, vilket samtidigt
skulle i den anda som råder inom EU bidra till den regionala
identiteten och det lokala näringslivets utveckling. Flera
föredömliga exempel vad gäller kulturfonder finns i andra
länder. Ett förslag till hur en ''Svenskarnas kulturfond'' skall
utformas bör snarast utarbetas.
5. Näringslivet, arbetslivet och kulturen
I anslutning till det nu anförda finns skäl att ytterligare
beröra relationerna mellan näringslivssektorn och kulturen.
Detta är ett område som berör flera frågor. Ekonomiskt
tänker många främst på bidrag eller sponsring. Som vi ovan
har berört är detta också mycket viktigt för kulturens
utveckling. En minst lika viktig aspekt är emellertid den
samhörighetskänsla som kan skapas mellan det engagerade
företaget och den institution eller verksamhet som man ger
sitt stöd. Därigenom kan också intresset för
kulturverksamhet hos de anställda få en naturlig
utgångspunkt och vidgas väsentligt. Ett sådant intresse ger
även positiva effekter för berörda familjer.
Kultur -- i dess vidaste bemärkelse -- på arbetsplatserna
är en viktig arbetsmiljöfråga. Harmoniskapande åtgärder och
verksamheter är positivt för såväl de anställda som för
företaget. Satsningar på kultur i arbetslivet bör vara en fråga
för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter och inte
bekostas av skattemedel. Det nuvarande KIA (Kultur i
Arbetslivet) är till sin utformning djupt orättvist och dess
anslag via statens budget bör upphöra.
6. Kulturvården
Vården av vårt kulturarv, som innefattar många olika delar
alltifrån vård av kulturmiljöer till vård och konservering av
föremål och arkivalier, är eftersatt. Många av våra
kulturminnen är igenväxta och har fått förfalla.
Magasinerade föremål förfar, dokument av olika slag
alltifrån medeltida skrift på pergament till foto och film från
vårt sekel, är i ett sådant skick att den i propositionen
förutskickade stora bearbetningen av ''vårdberget'' är en
nödvändighet för att undvika katastrof. Den formulerade
inriktningen i årets budgetproposition är vi dock tveksamma
till. Det viktigaste i sammanhanget måste vara att åtgärderna
är långsiktiga och utgår från föremålens behov av vård.
Sysselsättningsaspekten är viktig, men måste här sägas
komma i andra hand. Utbildningen av dem som skall utföra
arbetet och dess kvalitet måste komma först. Med tanke på
behovet är vi beredda att acceptera anslagets storlek. Dock
hävdar vi att anslaget, med hänsyn till det tidigare anförda,
måste delas upp på ett flertal år för bästa resultat av
insatserna.
I samband med genomgången av det vårdbehövande
materialet bör den ca 15 år gamla gallringsutredningen
kunna komma till användning, och efter en anpassning till
dagsläget kunna bli riktlinjer för dem som har ansvaret för
våra samlingar, oavsett vem som är huvudman.
Som vi ovan påpekat är utbildning av största vikt på detta
område. Ett av skälen till att det ackumulerade vårdbehovet
blivit så stort är att vi under lång tid i Sverige saknade en
utbildning av konservatorer. Nu finns sådan utbildning, och
för att den skall ge bästa effekt bör de kvalificerade delarna
samlas till ett universitet, som alltså blir vårt
kulturvårdsuniversitet. Även det planerade
kulturvårdsprogrammet vid gymnasieskolan i Landskrona
kan ge ett värdefullt kompetenstillskott inom detta område.
För den fortsatta hanteringen är det viktigt att den
försöksvisa vidareutbildningen av olika kategorier av
museianställda (SUM) permanentas. Detta ryms inom ramen
för nuvarande anslag. Utbildningen måste hållas tillgänglig
för alla museers anställda.
Den största delen av det som skulle kunna kallas det
levande kulturarvet, d.v.s. byggnader, lantegendomar och
trädgårdar, är i bruk. På det området behöver många åtgärder
sättas in. Flera av de mest verkningsfulla berör skattefrågor
och kräver utredningar, men bland dessa frågor kan nämnas
fastighetstaxering, rätten att lyfta av moms för
bostadsbyggnad som i kommunöversikt klassats som
kulturbyggnad, effekter av arvsbeskattningen när
kulturmiljöer måste hållas samman, bildande av
familjestiftelser för kulturvård och värdering av
bostadsförmån i hus som är kulturbyggnad.
7. Framåtsyftande åtgärder
Under 1995 kommer Kommittén om kulturpolitikens
inriktning att lägga fram sitt med spänning emotsedda
betänkande. Genom hänvisning till det har många åtgärder
fått anstå. Även om det är väsentligt att få ett samlat förslag,
så finns det åtgärder som kunde ha förberetts eller vidtagits
baserade på andra betänkanden och utredningar. Man kan
inte helt bortse från de påpekanden som gjorts av RRV, ESO
m.fl. när det gäller teaterpolitiken. Samma sak gäller
utredningar av kulturrådet, t.ex. om regionala musikfrågor.
Det faktiska monopolet vid arkeologiska grävningar bör tas
bort, så som det föreslagits i HUR-utredningen.
Avtalet mellan staten och landstingsförbundet om den
regionala musikverksamheten bör inte förlängas utan snarast
omförhandlas. Formerna för litteraturstödet bör ändras så
snart det kan ske, både för att kunna styra mera till utgivning
av klassiker till skolsektorn och till lagerhållning av äldre
litteratur och för att den snedvridning av
konkurrensförhållanden m.m. som stödet leder till bringas att
upphöra.
I det tidigare anförda har pekats på skatteeffekterna inom
kultursektorn. Vi kan självfallet i nuvarande statsfinansiella
läge inte lägga förslag som ytterligare försvagar
samhällsekonomin, tvärtom föreslår vi minskningar av
anslaget till kultursektorn för budgetperioden 1995/96 med
ca 100 miljoner kronor förutom de ändringar som i särskild
ordning motioneras om rörande presstödet respektive
etermedia. För att inte försena möjligheterna till
förbättringar för konstskaparna som egenföretagare, ägarna
av kulturfastigheter och bokutgivare, bör en översyn företas
av frågor rörande egenavgifter, fastighetsrelaterade skatter
och bokmomsens betydelse.
Sveriges ställning som numera inte bara medlem av
Europarådet, som mycket ägnat sig åt kulturfrågor, utan även
som medlem av EU måste komma till uttryck på ett klarare
sätt. Det finns många outnyttjade möjligheter till
kultursamarbete i Europa som vi ensamma eller tillsammans
med våra nordiska grannar bör ta till vara.
Det faktum att Stockholm under 1998 är Europas
kulturhuvudstad, och de satsningar som görs på det, kan rätt
utnyttjat komma hela Sverige till del. Stockholms och
landets uppmärksamhet får inte bli ett år för en festlig
avslutning utan bör utgöra avstamp för fortsättningen. Det
har påpekats att Sverige har mycket att lära av andra länder
när det gäller turism och inte minst kulturturism. Det är ett
förhållande som bör leda till förnyelse omgående.
Inom landet bör också kulturen bättre utnyttjas inom
turismen. Lokalt och regionalt finns resurser att ta till vara
som skapar sysselsättning, stärker ekonomin och bidrar till
ekonomisk tillväxt. Det borde vara en självklarhet att i avtal
bättre utnyttja lokala kulturskapare för framställning av
lokalt förankrat konsthantverk som souvenirer och för
anordnande av utställningar och andra evenemang i stället
för att ge bidrag och stipendier utan motkrav. Över huvud
taget borde mera av det allmännas satsningar inom
kultursektorn grunda sig på avtal, t.ex. mellan staten, STV
och nationalscenerna för etersändning av föreställningar. De
skulle också kunna bilda mönster för motsvarande regionala
och lokala överenskommelser.
8. Budgetpropositionen
I det rådande ekonomiska läget är det både sakligt och
psykologiskt viktigt att alla sektorer bidrar till saneringen av
statsfinanserna. Det är också viktigt att omprioriteringar görs
så att anslagen används på bästa sätt. I förhållande till
regeringens förslag i budgetpropositionen föreslår vi
följande ändringar för budgetperioden 1/7 1995--
31/12 1996:
n
B 3
Uppläggningen av Svenskt biografiskt lexikon på CD-ROM
skjuts framåt i tiden tills arbetet med lexikonet avslutats
-- 1,8 Mkr
B 6
Arbetets museum minskat anslag
-- 2,0 Mkr
Föremålsvården i Kiruna, beaktande den stora
engångssatsningen som skall göras genom anslaget på 235
Mkr
-- 1,0 Mkr
B 9
Riksutställningar, verksamhetens inriktning ändras
-- 15,0 Mkr
B 18
Forskningsanslaget till kulturrådet minskas
-- 1,0 Mkr
Summa B
-- 20,8 Mkr
C 1
Kulturrådet ramanslag, verksamheten bör minska
-- 3,0 Mkr
C 2
Föreslagen ökning till folkparker, bygdegårdar m.m.
genomföres ej, oförändrat anslag
-- 4,0 Mkr
Till kulturrådets disposition för utveckling
-- 7,0 Mkr
Skådebaneanslaget om 6,4 Mkr överförs till C 10
Riksteaterns folkrörelsedel för publikarbete m.m. i enlighet
med Teaterutredningens förslag
+/-- 0
Kultur i arbetslivet, anslaget upphör
-- 11,0 Mkr
C 10
Riksteatern, koncentrerar sig främst på sina
specialensembler såsom Unga Riks, Tyst teater, baletterna
medan främst vuxentalpjäser får utgå.
-- 45,0 Mkr
C 17
Litteraturstödet, främst bör stödet till vuxenlitteratur hos En
Bok För Alla AB upphöra
-- 5,0 Mkr
C 26
Konstnärlig utsmyckning i bostadsområden, anslaget bör
inte räknas upp i ett läge där bostadsbyggnadsvolymen är så
låg.
-- 7,5 Mkr
Summa C
-- 82,5 Mkr
Summa B + C
-- 103,3 Mkr
Nytt anslag till kulturfond
+ 2,5 Mkr
Nettoförändring av anslag på elfte huvudtiteln
-- 100,8 Mkr
Om presstöd och radio och television motioneras i särskild
ordning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kulturpolitikens inriktning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och kvalitet vid
användandet av engångsanslaget för att rädda
föremålssamlingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av de olika skatter som
negativt påverkar kulturverksamheten,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en kulturfond,
5. att riksdagen till följande anslag, nämligen B 3, B 6, B
9, B 18, C 1, C 2, C 10 och C 17, för budgetåret 1995/96
under tolfte huvudtiteln anvisar i förhållande till regeringens
förslag med sammanlagt 95,8 miljoner kronor minskade
anslag i enlighet med vad som anges i motionen,
6. att riksdagen till anslaget C 26. Bidrag till konstnärlig
utsmyckning i bostadsområden för budgetåret 1995/96 under
tolfte huvudtiteln anvisar ett i förhållande till regeringens
förslag med 7,5 miljoner kronor minskat anslag eller således
15 miljoner kronor,2
7. att riksdagen under ett nytt anslag benämnt Bidrag till
Svenskarnas kulturfond för budgetåret 1995/96 under tolfte
huvudtiteln anvisar ett anslag på 2 500 00 kronor.
Stockholm den 25 januari 1995
Elisabeth Fleetwood (m)
Stig Bertilsson (m)
Lennart Fridén (m)
Jan Backman (m)
Gunnar Hökmark (m)
Birgitta Wichne (m)
Birgitta Wistrand (m)
Patrik Norinder (m)
Lars Hjertén (m)
My Persson (m)
Inger René (m)
1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
2 Yrkande 6 hänvisat till BoU.