I lagen om kulturminnen m.m. (KML) stadgas hur man
skall förfara om man avser att uppföra en byggnad eller en
anläggning eller genomföra ett annat arbetsföretag och detta
kan tänkas beröra någon fast fornlämning. Det kan behövas
en särskild utredning för att klargöra situationen. Den
beslutas av länsstyrelsen och bekostas av den som planerat
arbetsföretaget.
Länsstyrelsen kan bevilja den, som vill rubba, ändra eller
ta bort en fast fornlämning, tillstånd till detta. Som villkor
för en sådan åtgärd får länsstyrelsen ställa upp skäliga krav
på särskild undersökning för att dokumentera fornlämningen
eller särskilda åtgärder för att bevara den. I beslutet om
tillstånd skall såvitt möjligt anges den kostnad som
åtgärderna beräknas medföra. Innan länsstyrelsen prövar en
sådan ansökan, får den besluta om en arkeologisk
förundersökning av fornlämningen.
Vid såväl särskild utredning som särskild undersökning
eller förundersökning skall länsstyrelsen ange vem som skall
utföra undersökningen.
I lagen om offentlig upphandling (LOU) finns det
övergripande regelverket för kommunernas, landstingens, de
statliga myndigheternas samt vissa andra offentliga aktörers
inköp av varor och tjänster. Lagen styr hur upphandlingen
skall göras med hänsyn till formerna för anbudskonkurrens,
tidsperioder och annonsering, val av anbudsgivare m.m.
Om den upphandling av utredningar och undersökningar
som KML avser görs av länsstyrelsen skulle alltså LOU
kunna vara tillämplig. Denna uppfattning delas dock inte av
alla. Skälet är att man betraktar åtgärden som
myndighetsutövning. Att själva beslutet om utredning eller
undersökning är myndighetsutövning torde inte kunna
ifrågasättas. Att själva utredningen eller undersökningen
också är myndighetsutövning är inte lika självklart.
Myndighetsutövning är en fråga om utövning av en
''befogenhet''. Det finns också ett krav på ''ensidighet''.
Beslut om ingående av avtal kan därför inte sägas vara
myndighetsutövning. En ytterligare komplikation är att det
inte är länsstyrelsen som köper tjänsten. Den som upprättar
ett kontrakt och alltså uppfyller upphandlingskriteriet är
exploatören, som i t.ex. fallet Vägverket själv torde vara
underställd reglerna i LOU.
Det ovan sagda visar att det i samband med arkeologiska
utredningar enligt KML kan bli fråga om att lösa en konflikt
mellan två oförenliga lagregleringar. De två principer som
då kan bli tillämpliga, nämligen antingen senare tillkommen
lag gäller före äldre, eller speciallag har företräde framför
allmän lag, leder till olika slutsatser. I det förra fallet gäller
LOU, i det senare KML.
Kulturutskottets majoritet (reservation avgavs av
företrädare för fp, m, c och kds) tog i betänkande
1993/94:KrU25 ställning till förmån för den senare
principen. Man åberopade bl.a. att de kulturmiljövårdande
myndigheterna motsatt sig att anbud och upphandling
tillämpas, då de anses strida mot KML:s bevarandefilosofi.
En utbredd uppfattning ansåg utskottsmajoriteten är att
anbudskonkurrens slår sönder det samarbete och
informationsutbyte som i dag finns mellan samtliga aktörer.
Den tveksamhet som finns om vilken lagstiftning som
skall gälla vid upphandling av arkeologiska tjänster måste
undanröjas. Ansvaret för att detta sker ligger hos regeringen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett klargörande gällande
lagstiftning vid upphandling av arkeologiska tjänster.
Stockholm den 25 januari 1995
Jan Backman (m)
Lennart Fridén (m)