Det så kallade public service-begreppet är mångtydigt men
förknippas kanske främst med de radio- och TV-sändningar
i etern som hittills anförtrotts åt de tre programbolagen SvT,
SR och UR. Public service kan härvidlag närmast betecknas
som en radio och TV i offentlighetens, allmänhetens eller
publikens tjänst, en ''publikens rundradio''.
I avtal mellan staten och vart och ett av programbolagen
är villkoren för sändningsverksamheten noga angivna, bland
annat att man med beaktande av en vidsträckt yttrandefrihet
skall producera och sända program för mångskiftande
intressen och grupper i samhället. I stort sett alla
publiksmaker skall tillgodoses. För att kunna producera allt
detta äger SR-koncernen uppbära intäkter av en allmän
mottagaravgift som envar innehavare av en
televisionsapparat har att erlägga per månad.
Det är viktigt med en kvalitativt god, oberoende och
professionell radio och TV i allmänhetens tjänst. Därmed
inte sagt att verksamhetens omfattning, organisation och
finansiering är en gång för alla given.
Tvärtom -- public service-verksamheten måste
fortlöpande kunna anpassas till tidens anda, den tekniska
utvecklingens möjligheter och inte minst, publikens krav och
villkor. Vid en blick i historiens backspegel erfar vi att
teknikens landvinningar oftast legat före opinionens. När
opinionen väl ''hunnit upp'', har tekniken redan flyttat fram
till nya positioner.
Den tekniska utvecklingen har frambringat avancerad
elektronik som bland annat kan användas i radions och
televisionens tjänst. Digital sändningsteknik (DAB för radio
och HDTV för TV) öppnar till exempel tidigare oanade
möjligheter att väsentligt utöka antalet frekvenser i etern,
men också att vidga spridningsområdena och förbättra
signalmottagningskvaliteten. Satellitsändningstekniken har
bokstavligen och bildligt talat ''öppnat många TV-fönster''
till vår omvärld på gott och ont.
De nya möjligheterna har också skapat intresse och
nyfikenhet hos publiken som välkomnar initiativ, alternativ
och komplement till ''det vanliga'' public service-utbudet.
Mot bakgrund av att vi de senaste åren sett nya
alternativfinansierade radio- och TV-kanaler växa fram finns
det allt påtagligare anledning fråga sig hur den
licensfinansierade public service-verksamheten egentligen
skall struktureras. Har vi i längden ''råd'' med två
allmänfinansierade, rikstäckande TV-kanaler och fyra
likaledes rikstäckande radiokanaler? Finns det ett publikt
behov av dem och vilka kostnader för verksamheten kan i så
fall anses rimligt försvarbara?
Är det rimligt att ålägga en från SR-koncernen fristående,
kommersiell och marksänd TV-kanal som TV 4 vissa
programpolitiska public service-krav? Friheten i etern blir
med ett sådant system mycket fiktiv, konkurrensen satt ur
spel och de ekonomiska existensvillkoren ytterst ojämlika.
Hör det traditionella public service-uppdraget över huvud
taget hemma även hos frifinansierade, kommersiella radio-
och TV-stationer eller bör det också fortsättningsvis
anförtros åt ''allmänfinansierade'' programbolag?
En allmän avpolitisering och avreglering av medievärlden
synes i hög grad motiverad. Politikernas uppgift bör vara att
ange vidsträckta ramar för verksamheten och skapa
förutsättningar för rättvisa villkor.
Mycket talar för att Sveriges Radios organisation bör
ändras och bättre anpassas till en ny tids mediemiljö. Om en
översyn av public service-verksamheten föga förvånande
skulle ge vid handen att SRs public service-uppdrag kan
koncentreras och renodlas innebär det självfallet att även
organisation och administration får anpassas till nya behov
och förutsättningar.
Avtalet mellan staten och de nuvarande tre
programbolagen SvT, SR och UR löper ut vid årsskiftet
1996/97. Inför en ny avtalsperiod borde en bred
mediepolitisk beredning få i uppdrag att formulera
förutsättningarna och formerna för statens engagemang i så
kallad public service-verksamhet -- strukturellt, finansiellt
och organisatoriskt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att tillsätta en bred mediepolitisk
beredning med uppdrag att närmare klargöra
förutsättningarna och formerna för statens engagemang i de
så kallade public service-företagen.