Det har under de senaste decennierna skett mycket stora
förändringar i svensk press och etermedia. Nya media har
tillkommit, andra har försvunnit. Ägarstrukturer har skiftat.
Framställningsmetoder liksom metoderna att använda
mediernas budskap har förändrats på många sätt.
Om vi bara blickar något årtionde tillbaka har blyteknik,
stereotypi m.m. så gott som försvunnit inom
tidningsproduktionen. Den nya tekniken blir allt ''nyare''.
Kabel-TV och video m.m. har kommit liksom närradio, för
att inte nu nämna de allra nyaste digitala metoderna.
Varje ny teknik, arbetsmetod eller distributions- eller
uttrycksform som kommer innebär som regel att något äldre
försvinner. Även om mycket finns sparat i olika museer och
arkiv, som t.ex. Riksarkivet och i Arbetarrörelsens arkiv, i
universitetsbibliotek m.m. är det fara värt att mycket
värdefullt material förfars. Det borde vara hög tid att vi i
Sverige tar initiativ till att rädda det som räddas kan och
försöker skapa någon form av presshistoriskt museum.
Därför bör möjligheten att inrätta ett presshistoriskt museum
undersökas.
Men det är naturligtvis viktigt att det inte bara blir ett
tekniskt museum. Den svenska pressen har genom åren
svarat för en viktig kultur- och informationsinsats. Pressens
''folkuppfostrande'' roll kan inte nog betonas. En viktig
insats för ett presshistoriskt museum bör därför också vara
att belysa hur det svenska språket förändrats genom olika
mediers påverkan.
I år har det gått 350 år sedan Sveriges första, ännu
existerande tidning startades. Det var 1645 då
''postgumman'', Post- och Inrikes tidningar, började
utkomma. Låt oss hugfästa detta genom att inleda en
diskussion om hur det mediehistoriska materialet bäst tas till
vara.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett presshistoriskt museum.