Det har under de senaste decennierna skett mycket stora förändringar i svensk press och etermedia. Nya media har tillkommit, andra har försvunnit. Ägarstrukturer har skiftat. Framställningsmetoder liksom metoderna att använda mediernas budskap har förändrats på många sätt.
Om vi bara blickar något årtionde tillbaka har blyteknik, stereotypi m.m. så gott som försvunnit inom tidningsproduktionen. Den nya tekniken blir allt ''nyare''. Kabel-TV och video m.m. har kommit liksom närradio, för att inte nu nämna de allra nyaste digitala metoderna.
Varje ny teknik, arbetsmetod eller distributions- eller uttrycksform som kommer innebär som regel att något äldre försvinner. Även om mycket finns sparat i olika museer och arkiv, som t.ex. Riksarkivet och i Arbetarrörelsens arkiv, i universitetsbibliotek m.m. är det fara värt att mycket värdefullt material förfars. Det borde vara hög tid att vi i Sverige tar initiativ till att rädda det som räddas kan och försöker skapa någon form av presshistoriskt museum. Därför bör möjligheten att inrätta ett presshistoriskt museum undersökas.
Men det är naturligtvis viktigt att det inte bara blir ett tekniskt museum. Den svenska pressen har genom åren svarat för en viktig kultur- och informationsinsats. Pressens ''folkuppfostrande'' roll kan inte nog betonas. En viktig insats för ett presshistoriskt museum bör därför också vara att belysa hur det svenska språket förändrats genom olika mediers påverkan.
I år har det gått 350 år sedan Sveriges första, ännu existerande tidning startades. Det var 1645 då ''postgumman'', Post- och Inrikes tidningar, började utkomma. Låt oss hugfästa detta genom att inleda en diskussion om hur det mediehistoriska materialet bäst tas till vara.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett presshistoriskt museum.
Stockholm den 24 januari 1995 Paavo Vallius (s)