Blåsmusiken är en folkrörelse. Enklast konstaterar man
detta genom att besöka en kommunal musikskola och fråga
vilken typ av ensemble som har flest deltagare. På många
mindre orter, t.ex. bruksorter, är en blåsorkester ortens enda
musikliv.
Blåsmusik är också en internationell rörelse. Vid
internationella sammankomster möts unga och gamla
amatörer i gemensam musik.
Antalet professionella ensembler i Sverige med inriktning
mot blåsmusik och blåsarsymfoniska verk är dock få. Detta
innebär risker för att blåsmusikkulturen inte ges konstnärliga
och administrativa möjligheter att utvecklas på samma sätt
som andra delar av musiklivet.
De traditioner och kunskaper som skapats inom
blåsmusiken måste bevaras. Behov finns av ett nationellt
kontaktnät för att bevaka internationell utveckling och
initiera samverkan inom landets blåsmusikverksamhet. Ett
sådant nationellt kontaktnät skulle alltså kunna innebära en
ytterligare utveckling av länsmusikreformen, dess mål och
intentioner.
Via projekt eller omfördelning borde det vara möjligt att
skapa de begränsade resurser som krävs för att ge
blåsmusiken jämbördig ställning med övrigt musikliv.
Östgötamusikens symfoniska blåsorkester, Östgöta
Blåsarsymfoniker, spelade sin första profana konsert så tidigt
som 1821. Allt sedan dess har orkestern verkat och byggt
upp unika kunskaper av olika slag. En lämplig förläggning
av ett nationellt ansvar för konstnärlig och administrativ
genreutveckling torde vara till denna institution.
Vi är övertygade om att den svenska blåsmusikrörelsen i
dag känner ett behov av någon form av utvecklingsresurs. Ett
nationellt centrum för blåsmusik skulle kunna utgöra
startpunkten för att Sverige konsoliderar sin ställning som en
av världens ledande blåsmusiknationer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett nationellt centrum för blåsmusik.
Stockholm den 24 januari 1995
Conny Öhman (s)
Berit Löfstedt (s)