Blåsmusiken är en folkrörelse. Enklast konstaterar man detta genom att besöka en kommunal musikskola och fråga vilken typ av ensemble som har flest deltagare. På många mindre orter, t.ex. bruksorter, är en blåsorkester ortens enda musikliv.
Blåsmusik är också en internationell rörelse. Vid internationella sammankomster möts unga och gamla amatörer i gemensam musik.
Antalet professionella ensembler i Sverige med inriktning mot blåsmusik och blåsarsymfoniska verk är dock få. Detta innebär risker för att blåsmusikkulturen inte ges konstnärliga och administrativa möjligheter att utvecklas på samma sätt som andra delar av musiklivet.
De traditioner och kunskaper som skapats inom blåsmusiken måste bevaras. Behov finns av ett nationellt kontaktnät för att bevaka internationell utveckling och initiera samverkan inom landets blåsmusikverksamhet. Ett sådant nationellt kontaktnät skulle alltså kunna innebära en ytterligare utveckling av länsmusikreformen, dess mål och intentioner.
Via projekt eller omfördelning borde det vara möjligt att skapa de begränsade resurser som krävs för att ge blåsmusiken jämbördig ställning med övrigt musikliv.
Östgötamusikens symfoniska blåsorkester, Östgöta Blåsarsymfoniker, spelade sin första profana konsert så tidigt som 1821. Allt sedan dess har orkestern verkat och byggt upp unika kunskaper av olika slag. En lämplig förläggning av ett nationellt ansvar för konstnärlig och administrativ genreutveckling torde vara till denna institution.
Vi är övertygade om att den svenska blåsmusikrörelsen i dag känner ett behov av någon form av utvecklingsresurs. Ett nationellt centrum för blåsmusik skulle kunna utgöra startpunkten för att Sverige konsoliderar sin ställning som en av världens ledande blåsmusiknationer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt centrum för blåsmusik.
Stockholm den 24 januari 1995 Conny Öhman (s) Berit Löfstedt (s)