Sedan 1927 skyddar Sverige delar av sitt äldre materiella
kulturarv. Skyddet vidgades betydligt 1986.
Bestämmelserna har sin bakgrund i en äldre kungörelse
från 1920-talet. Denna hade tillkommit för att begränsa en
stor export av allmogemöbler till USA. Det var 1800-talets
och det tidiga 1900-talets utvandrare som nu var ekonomiskt
välsituerade och som sökte sin svenska identitet på detta sätt.
Kanske var det möbler från det gamla hemmet eller från
barndomsbygden som man köpte in. Till och med byggnader
fanns med i de hela båtlaster som skeppades över till
Amerika.
Hur som helst växte omfattningen av denna export så att
man blev tvungen att införa regler för att begränsa utförseln
av träföremål tillverkade före 1860.
Denna lag fungerade emellertid ganska dåligt. Man hade
dels ytterst få ärenden som gällde utförsel, dels gavs tillstånd
till export av föremål som vi i dag inte skulle låta försvinna
ur landet.
Den nu gällande kulturminneslagen indelar de föremål
som skall skyddas i fem olika kategorier:
1. Svenska föremål som framställts före år 1600, oavsett
värde. Som exempel på detta nämns böcker, kartor, bilder
och handskrifter.
2. Mer än 100 år gamla svenska kulturföremål, oavsett
värde. Exempel på detta som nämns i lagen är dryckeskärl,
seldon och textilredskap om de är av trä och har målad eller
skuren dekor, folkdräkter och broderad eller mönstervävd
folklig textil, bonadsmåleri, möbler, speglar och skrin,
vapen, ur och musikinstrument samt signerade fajanser.
3. Mer än 100 år gamla svenska föremål med ett värde över
50 000 kronor som inte hänför sig till punkt 2. Här kommer
målningar, teckningar och skulpturer, keramik-, glas- och
porfyrföremål, ljuskronor och vävda tapeter liksom guld-,
silver- och bronssaker, med undantag för mynt och medaljer.
4. Mer än 50 år gamla svenska föremål som är värda över
2 000 kronor. Hit hör protokoll, brev, dagböcker, manuskript,
noter, räkenskaper, kartor, ritningar, modeller, prototyper
och instrument. Till denna grupp förs också samiska föremål.
5. Utländska föremål som kommit till Sverige före 1840
och som är värda över 50 000 kronor. I denna grupp finns
konst, ur, vapen, musikinstrument, ljuskronor, möbler,
keramik osv.
Den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet måste söka
tillstånd till detta om föremålet hör till någon av de fem
grupper som redovisats tidigare. I lagen står att sökt tillstånd
skall ges om föremålet inte är av stor betydelse för det
nationella kulturarvet och att tillstånd får ges även om så är
fallet: nämligen om föremålet förvärvas av en institution i
utlandet.
Utan tillstånd får man föra ut den här typen av ägodelar
om:föremålets ägare flyttar från Sverige för att bosätta sig
i ett annat land,föremålet har tillfallit person som är bosatt
i ett annat land genom arv eller liknande,föremålet förs ut
tillfälligt för utställningsändamål eller liknande och skall
återföras till Sverige därefter.
Trots denna lagstiftning är situationen mycket allvarlig. På
''vanliga auktioner'' finns i dag knappast några målade
allmogeföremål till salu. De som inte tillhör
hembygdsgårdar eller är i privat ägo har redan gått ur landet.
En mycket stor del finns i dag i Danmark vars
antikvitetsmarknad har ''dammsugit'' den svenska
landsbygden och där svenska allmogeföremål i dag säljs som
inhemska antikviteter.
Av svensk allmoge förekommer i dag mest fanerade eller
omålade träföremål -- saker som försvinner ur landet i snabb
takt. Beteckningen på dessa mer vardagsbetonade föremål:
slagborden och sängarna, byråarna och stolarna, skänkarna
och skåpen från vårt svenska 1700-, 1800- och 1900-tal
betraktas som ved. Sakerna förs till Italien där de utgör
råvaror för den internationella förfalskningsindustrin -- de
förvandlas alltså snabbt till ''antika'' möbler i en helt ny stil
och prisklass.
Det är oerhört svårt att klara en rimlig kontroll av hur våra
kulturföremål hanteras i samband med exempelvis auktioner.
Bara kunniga auktionsförrättare känner över huvud taget till
lagen. Andra som i och för sig vet att det finns regler kanske
inte meddelar köparen. Den ''smarte'' uppköparen kan ju
dessutom använda sig av en svensk bulvan som sköter
uppköpen. Hur skall i så fall auktionsfirman kunna reagera?
Reglerna inbjuder också till många oegentligheter. Det
förekommer i en inte obetydlig omfattning att föremål förses
med ett köpekvitto som visar att det har kostat 48 000 kronor
(jämför kostnadsgränserna i punkterna 3 och 5), medan
föremålet på auktionen några dagar tidigare i själva verket
betalades med det flerdubbla beloppet.
Ett annat problem är tullhanteringen. Hur insatta i svenskt
konsthantverk är tjänstemännen och i vilken omfattning
hinner man kontrollera de laster som går ut? I dag har man
ingen internutbildning inom tullen på detta område. Ny
organisation av tullväsendet kommer dessutom att innebära
att gränsbevakningen blir ännu svagare än i dag.
Med en anslutning till EU kan vi visserligen bibehålla vår
lagstiftning på området, men samtidigt berövas vi
möjligheten att kunna bevaka utförseln.
Eftersom de målade svenska allmogemöblerna är
attraktiva på en internationell marknad, och i dag i stort sett
bara finns på hembygdsgårdar och museer finns det all
anledning att uppmana de hembygdsföreningar som har en
gård med den här sortens inventarier att se över sitt
stöldskydd. Föremålen bör vara märkta och ordentligt
registrerade (med foto!). Låsningen av gården bör vara
fullgod, och det bör ordnas en regelbunden tillsyn om gården
ligger ensligt till.
Det finns också skäl till att uppmana till vaksamhet i
samband med auktioner. Bonadsmålerier, textilredskap och
allmogevävnader med 100 år på nacken är fortfarande
vanliga på sommarauktioner, och de bör alltså inte säljas till
utländsk medborgare med mindre än att det klargörs att de
inte utan särskilt tillstånd får föras ut ur landet. Få
sommarauktionsförrättare är medvetna om detta och kan ge
upplysning om det.
I Europa tycks det vara så att ju längre söderut länder
ligger, desto striktare skydd har man för sina kulturföremål.
Frankrike, Italien och Grekland har t.ex. mycket stränga
regler som skydd mot utförsel.
Sverige är nu medlem av EU, och kommissionens förslag
kommer inte att skydda vårt kulturarv som i EU kallas
nationella kulturskatter. Värdegränserna är högt satta och
tyder på elitkultur. Att antikvitetshandeln i Sverige och i
utlandet vill köpa och sälja är självklart, men om handeln
tillåts bli så gott som fri kommer vårt land att länsas på
attraktiva kulturföremål.
Direktiven till utredningen ''Vissa frågor om
kulturminnesskydd'' (dir. 1994:57) skrevs innan Sverige
anslöt sig till EU. Jag anser att det finns anledning att
direktiven ses över och blir klarare utifrån vad som anförts i
motionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utförsel av kulturföremål.