En av de mest förbisedda frågorna i EG/EU-debatten är vad som kommer att hända med vårt äldre kulturarv. Sverige skyddar sedan 1927 delar av sitt äldre materiella kulturarv mot utförsel. Skyddet utvidgades väsentligt i en ny lag som trädde i kraft 1986. Det har ansetts angeläget att föremål från äldre tider bevaras i landet för att vi själva och kommande generationer skall kunna förstå vårt lands historia och uppleva en kulturell identitet. För att kunna ge en allsidig bild av vårt äldre materiella kulturarv är det därför viktigt att skyddet spänner över hela fältet av föremålsgrupper från alla samhällsskikt. Generellt gäller att endast föremål äldre än 100 år omfattas av lagen. Tillståndsmyndigheterna har hittills kunnat avslå en begäran om utförseltillstånd för sådana föremål som bedöms ha stor betydelse för det svenska kulturarvet.
De svenska kulturföremålen är vid en internationell jämförelse prisbilliga. Bl.a. av det skälet är de mycket attraktiva för export. Äldre svenska möbler utgör den största posten i exportstatistiken. Dessa och flera andra föremålsgrupper skyddas mot utförsel utan avseende till deras ekonomiska värde. För andra, däribland tavlor, har gällt en 50.000 kronors gräns under vilken exporttillstånd inte krävts.
Kulturföremål skyddas även inom EU men här endast i form av ''nationella kulturskatter'' (national treasures). Lagstiftningen begränsas till elitkulturen och ekonomiska värdegränser är satta till för möbler, keramik, silver och glas 50.000 ecu, måleri 150.000 ecu. Endast ett fåtal svenska kulturföremål säljs till sådana belopp. Inom möbelkonsten begränsas detta till möbler av Haupt och Iwersson och inom måleriet till några få konstnärer kring sekelskiftet 1900. De mest betydelsefulla delarna av det svenska kulturarvet kommer därför att stå utan skydd.
Sverige kommer åtminstone till en början att få behålla sin nationella lagstiftning. Det finns dock möjlighet att de svenska reglerna kan bli underkända av EU-domstolen därför att vårt kulturarvs kriterium går utöver vad som avses med begreppet nationalskatter i art. 36 i Romfördraget.
Två omständigheter har fundamental betydelse.
1. Eftersom ingen gränskontroll kommer att utövas av den svenska tullen kan man inte heller räkna med att de nationella bestämmelserna kommer att följas av dem som har ekonomiska fördelar av att föra ut kulturföremål ur landet.
2. Inom EU har stiftats en lag för att möjliggöra återlämnandet av sådana kulturföremål som illegalt förs ut frå ett medlemsland till ett annat. Sverige kommer dock inte (annat än i mycket ringa omfattning) att ha möjlighet att åberopa dessa bestämmelser p.g.a. de höga värdegränserna dvs. att svenska kulturföremål inte har EU:s status av ''national treasures''.
I den praktiska tillämpningen av den svenska lagstiftningen intar följaktligen föremål från den folkliga kulturmiljön en framskjuten roll. ''Folklig'' är sett i sin vidaste bemärkelse föremål från arbetare -- allmoge -- och lågborgerlig miljö.
Konsekvenser av EG-kommissionens förslag
Om EG-kommissionens förslag genomförs leder detta för svenskt vidkommande till att antalet kulturföremål som kan skyddas mot utförsel från Sverige blir helt försumbart. De föreslagna värdegränserna är satta med tanke på enskilda kulturföremål med karaktär av elitkultur, i förslaget även kallade ''masterpieces'' utan närmare definition. Det folkliga materialet kommer aldrig i närheten av dessa tröskelvärden. Samma problem är knutet till föremål från den samiska kulturen.
Förslaget saknar dessutom helt resonemang rörande föremålens kulturella hemmahörighet. Begreppet kulturarv nämns inte. Nyckelordet är istället ''national treasures'' (nationella kulturskatter). Skillnaden mellan EG- kommissionens förslag och nuvarande lagstiftning i Sverige är uppenbar härvidlag.
I detta sammanhang skall man dessutom ha i minnet den stora önskan som finns inom den svenska och utländska antikvitetshandeln att få möjlighet att exportera sådana svenska kulturföremål som idag stoppas med hjälp av gällande lagstiftning. Om man öppnar gränserna för en i det närmaste oinskränkt handel kommer detta ofrånkomligen att leda till att landet töms på begärliga kulturföremål.
Sedan utredningen ''Vissa frågor om kulturminnesskydd'' (dir. 1994:57) har Sverige anslutit sig till Europeiska unionen. Vi anser därför att riksdagen bör ge regeringen till känna behovet av klarare kommittédirektiv utifrån vad vi ovan anfört.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utförsel av kulturföremål.
Stockholm den 20 januari 1995 Eskil Erlandsson (c) Erik Arthur Egervärn (c) Sigge Godin (fp)