Fonogramutgivningen vid Rikskonserter startade med en experimentperiod budgetåret 1965/66 och tog fr.o.m. år 1973 formen av en organiserad försöksverksamhet. En permanentning av verksamheten skedde först år 1982 (prop. 1981/82:128, KrU30). Till en början skedde utgivningen inom Rikskonserters informationsavdelning, och år 1972 inrättades en särskild fonogramavdelning.
Vissa nya förutsättningar för fonogramverksamheten inträdde budgetåret 1983/84 då Rikskonserter jämställdes med övriga fonogrambolag och måste söka produktionsbidrag hos kulturrådet, medan ett basanslag för personal, lokaler m.m. ingick i det generella anslaget till Rikskonserter (prop. 1982/83:100).
Nämnda bidragsordning bestod fram till 1 januari 1988 då Rikskonserter ersattes av en ny institution benämnd Svenska rikskonserter. Produktionsmedlen erhålls därefter inte via kulturrådet utan tillförs institutionen tillsammans med anslaget för baskostnader. Regeringen har med andra ord överlämnat avgörandet till Svenska rikskonserter att själva bestämma hur stor del av statsanslaget som skall användas för subvention av fonogramproduktion i egen regi. Regeringen preciserar -- till skillnad från tidigare år -- inte längre dylika kostnader i budgetpropositionen, vilket är synnerligen anmärkningsvärt mot bakgrund av att det handlar om subvention av kommersiell verksamhet.
I årets budgetproposition (Prop. 1994/95:100, Bil. 12) redovisas (sid 89) ärendet i endast en mening:
Fonogramutgivningen (Caprice Records) har genomgått en strukturförändring, som inneburit ökad utgivningstakt och en större satsning på fonogram för barn och ungdom.
Det är en högst otillfredsställande redovisning. Det är således omöjligt för riksdagens ledamöter att få klarhet i hur stor statlig subvention som f.n. utgår till den kommersiella produktion som Svenska rikskonserter via Caprice svarar för, en utgivning som sker i konkurrens med privatägda fonogrambolag vars utgivning i allmänhet måste ske utan statliga subventioner.
Under de senaste decennierna har en mycket glädjande ökning av antalet utgivna fonogram ägt rum. Detta beror främst på att marknaden berikats med ett antal ambitiösa enmansbolag som närmast på ideell basis årligen producerar ett stort antal fonogram. Exempel på sådana framgångsrika företag är BIS, Bluebell of Sweden, Opus 3, Proprius, Sterling m.fl. Det är numera glädjande att konstatera, att flera utländska fonogrambolag ger ut CD-inspelningar med svensk seriös musik. Ett utmärkt exempel är det engelska bolaget Chandos, som med superb teknik åstadkommit lysande inspelningar med bl.a. Stockholmsfilharmonikerna. Ett annat exempel är det tyska bolaget DG, som givit ut ett flertal inspelningar med Göteborgssymfonikerna. Särskilt glädjande är att det enskilda tyska bolaget CPO på eget initiativ har tagit sig an utgivningen av Allan Petterssons samtliga symfonier!
En svensk antologiserie, Musica Svecia, har dessutom initierats av Musikaliska Akademien. Denna utgivning har pågått sedan flera år och är i det närmaste slutförd.
Motivet för att ge Caprice en i förhållande till övriga bolag gynnad ställning i subventionshänseende har sedan länge bortfallit. I konsekvens med detta bör riksdagen inte längre bevilja medel till detta ändamål.
Offentliga medel skall endast användas för att av strikt kulturhistoriskt motiverade skäl fylla luckor i tillgängliga inspelningar. Det är av särskild vikt att staten känner ansvar för den smala repertoar som sannolikt inte kan utges utan stöd. En omläggning av stödets inriktning kommer utan tvekan att resultera i fler högklassiga fonogram, om samtliga producenter på marknaden får konkurrera om bidragen på lika och rättvisa villkor. I fortsättningen måste samtliga bidrag till fonogramproduktion kanaliseras endast via Kulturrådet och inte via den institution som själv driver ett eget fonogrambolag, d.v.s. Svenska Rikskonserter!
Riksdagen bör sålunda avslå regeringens förslag i motsvarande del och uttala sig till förmån för en neddragning av anslaget till Svenska rikskonserter.
Sedan utgivningen av den svenska antologiserien, Musica Svecia, har avslutats är tiden mogen för en utvärdering av vad statens stöd till fonogramutgivningen har åstadkommit. Det bör klarläggas om produktionen, främst via Caprice och Musica Svecia, har uppnått de kulturhistoriska målsättningar som funnits för staten att subventionera en dylik utgivning.
Regeringen bör således göra en allsidig översyn med denna innebörd och återkomma till riksdagen med en redovisning av vilket resultat som statens stöd till fonogramutgivning har åstadkommit. Riksdagen bör därför göra ett sådant uttalande.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om ändrad inriktning av statens stöd till fonogramproduktion i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvärdering av statens stöd till fonogramutgivning.
Stockholm den 20 januari 1995 Sten Svensson (m)