I budgetpropositionen (bilaga 5) föreslår regeringen att Krigsarkivet läggs ned den 30 juni i år och att verksamheten förs över till Riksarkivet.
I propositionen anges att mycket talar för att man bör låta arkivmaterial som handhas av Krigsarkivet omfattas av samma bestämmelser som gäller för den övriga statsverksamheten. Samtidigt bör man söka åstadkomma effektivare former för den statliga arkivverksamheten. ''Regeringen anser att en effektivisering bör kunna uppnås genom att Krigsarkivets verksamhet förs över till Riksarkivet. En sådan enhetlig hantering av arkivfrågorna bör också ha kulturpolitiska fördelar.''
Propositionen föreslår att när Krigsarkivet upphör som egen myndighet bör dess verksamhet ''ingå som en verksamhetsgren i Riksarkivet''.
Vi har ingen invändning mot att Krigsarkivet upphör som egen myndighet. Verksamhetens uppgående i Riksarkivet bör innebära rationaliseringar ifråga om ledning och intern administration. Vi tror också i likhet med regeringen att en enhetlig hantering av arkivfrågorna bör ha kulturpolitiska fördelar.
Vi menar att dessa fördelar uppnås på bästa sätt om man nyttjar organisationsförändringen till att för det militära materialet övergå till samma principer som länge tillämpats i den civila arkivverksamheten ifråga om centralt respektive regionalt material.
Riksarkivet i Stockholm har stora samlingar med material rörande kungastyre, regeringen, riksdagen, utredningar och den centrala statliga förvaltningen. Däremot finns det regionala och lokala materialet vid landsarkiven, som förvarar de gamla kyrkböckerna liksom arkiven från domstolar, länsstyrelser, fängelser och andra verksamheter. De sju landsarkiven finns i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och Östersund. Dessutom fullgör Stockholms stadsarkiv landsarkivsfunktioner för Stockholms län.
Den som vill studera något rörande centralförvaltningen går alltså till Riksarkivet, medan den som forskar kring verksamhet ute i landet nyttjar landsarkiven. De militära arkiven däremot har hittills varit centraliserade, så att Krigsarkivet haft både det centrala och det regionala och lokala materialet. Med en separat militär arkivorganisation vore det för dyrt att etablera specifika regionala arkiv.
När Krigsarkivet upphör finns enligt vår mening starka skäl för att låta det regionala och lokala militära materialet behandlas enligt samma regler som det civila, dvs. placeras vid landsarkiven. I propositionen anges att regeringen kommer att ''utfärda föreskrifter som organisatoriskt säkerställer den nuvarande verksamhetens speciella karaktär''. Vi har inget emot att man söker säkerställa speciell kunskap kring militära förhållanden, men det vore olyckligt om den hittillsvarande centraliseringsprincipen ifråga om militära arkiv behölls.
Regementen och andra militära förband har ofta haft en lång lokal förankring och haft stor inverkan på livet i staden eller bygden. Det är rimligt att intresset för studier och forskning kring ett visst förband främst finns i regionen, vilket talar för att arkivet hellre bör finnas i landsdelen än i Stockholm. Ofta är det personer man vill ha information om, och vid landsarkivet finns kyrkböcker, domböcker, läroverksbetyg och mycket annat, då är det rationellt att där också ha informationen om indelta soldater, mönstringstabeller för värnpliktiga och olika uppgifter om det lokala förbandet.
Den som vill studera t.ex. det skånska kavalleriet, det gamla Göta artilleriregemente i Göteborg, Sundsvalls luftvärnsregemente, Malmslätts flygflottilj i Linköping eller Bråvalla i Norrköping bör kunna göra det vid respektive landsarkiv i Lund, Göteborg, Härnösand eller Vadstena.
De ''kulturpolitiska fördelar'' propositionen talar om synes oss mest uppenbara om man genom reformen underlättar möjligheterna att se försvarsverksamheten integrerat med andra verksamheter i landsändan, länet eller bygden. De indelta soldaterna var ju en del i det lokala samhället, regementet köpte förnödenheter i bygden, regementsmusikerna var ofta stommen också för det civila musiklivet på orten, flygflottiljen i regionen betydde mycket för att öka intresset för flyg och teknik. Vi kan inte se annat än att möjligheterna att studera sådana samband ökar om man frångår hittillsvarande centralprincip ifråga om militära arkiv och i stället övegår till samma behandling av centralt respektive regionalt material som länge funnits för de civila statliga arkiven. Det vore helt i linje med en kulturpolitisk ambition att främja decentralisering. Landsarkiven gör ibland utställningar kring delar av sitt material, medan centralt arkivmaterial knappast ställs ut i landsorten.
Principen bör alltså vara att landsarkiven i framtiden tar över också arkiven rörande militära förband som finns eller funnits i respektive landsarkivs geografiska område. I vilken takt en sådan överföring görs kan variera mellan olika landsarkiv. En del har gott om outnyttjat utrymme, medan andra är mer trångbodda. Någon risk att arkivutrymmen i Stockholm blir överflödiga finns inte i ett land med en kraftfullt dokumentproducerande centralförvaltning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att arkiv rörande militära förband och annan regional militär verksamhet bör överföras till landsarkiven.
Stockholm den 20 januari 1995 Sigge Godin (fp) Karl-Göran Biörsmark (fp) Margitta Edgren (fp) Erling Bager (fp) Håkan Holmberg (fp)