Under våren 1987 beslutade riksdagen om en förändring beträffande organisation, huvudmannaskap och lokalisering vad gäller uppbörd m m av avgifter för innehav av televisionsmottagare (prop 1986/87:100, bil 10). Riksdagsbeslutet innebar att Sveriges Radio skulle överta ansvaret för uppbörden av TV-avgiften och avgiftskontrollen från Televerket.
Beslutet föregicks av ett omfattande utredningsarbete dels av TV-avgiftsutredningen (U 1978:15), dels genom Televerkets och Sveriges Radios försorg. Synpunkterna och förslagen behandlades av regeringen i budgetpropositionerna 1980, 1981 och 1987. I den sistnämnda budgetpropositionen (prop 1986/87:100, bil 10, sid 498 ff), framlades förslaget att uppbörden av mottagaravgifter skulle ske i ett separat system, dvs skilt från uppbörden av teleavgifter, och att huvudmannaskapet för uppbörden och avgiftskontrollen skulle övergå från Televerket till Sveriges Radio. Uppbördsorganisationen skulle lokaliseras till Kiruna kommun. Riksdagen följde regeringens förslag (KrU 1986/87:11 sid 15 f, rskr 197). Sveriges Radio AB, som är moderbolag i Sveriges Radio- koncernen, bildade för den nya verksamheten ett särskilt dotterbolag, Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB). Riksdagen hade inget att erinra mot detta (KrU 1987/88:11, rskr 220).
Utgångspunkten för de nämnda förslagen var den nya mediesituationen, innebärande att allt fler hushåll erbjuds ett nytt utbud via satellit och kabel vid sidan av Sveriges Radio- koncernens programutbud. I propositionen anfördes att tillgången till det nya utbudet för hushållen är förknippad med kostnader som konkurrerar med TV-avgiften. Det ansågs därför viktigt att uppbörden av TV-avgiften, varmed den s k public service-verksamheten på radio- och TV- området finansierades, skulle bli så effektiv som möjligt.
Uppbörden av TV-avgiften enligt det tidigare systemet då Televerket svarade för uppgiften var mycket effektiv. Vid underlåtenhet att erlägga den sammanräknade telefon- och TV-avgiften kunde Televerket blockera abonnentens/gäldenärens access till telenätet.
Regeringen framlade sedermera förslag till lag om TV- avgift (prop 1988/89:18), som sedan trädde i kraft den l januari 1990.
Följderna vid utebliven betalning
Lagen om TV-avgift innehåller detaljerade bestämmelser om följderna vid utebliven betalning av TV-avgifter. Nedan följer en redogörelse härom med jämförelser med vad som gäller för andra typer av fordringar.
A. Vid utebliven betalning
Betalas inte TV-avgiften inom angiven betalningsfrist skall den avgiftsskyldige erhålla betalningspåminnelse och i samband därmed enligt 12 § debiteras en påminnelseavgift, som för närvarande uppgår till 50 kronor. Detta skall jämföras med allmänna regler om påminnelseavgift som föreskriver att denna högst får uppgå till 45 kronor.
B. Särskild tilläggsavgift
Förblir TV-avgiften obetald trots påminnelse med tillkommande påminnelseavgift, åläggs den avgiftsskyldige, enligt 13 §, att betala en särskild tilläggsavgift om 40 % av TV-avgiften för den aktuella perioden. En sådan rätt till progressiv tilläggsavgift saknas för andra fordringsägare. Dessa har i stället, i motsvarande situation, att själva eller genom ett inkassoföretag skicka ut ett inkassokrav, vilket bortsett från faktiska kostnader ersätts av gäldenären med 140 kronor oavsett den ursprungliga fordringens storlek. Om fordringen trots inkassoåtgärd förblir obetald har fordringsägaren att själv stå för inkassokostnaden.
C. Beslut av förvaltningsmyndighet
Enligt 17 § skall RIKABs beslut om påförande av avgifter anses som beslut av förvaltningsmyndighet och får således omedelbart verkställas om avgiften är obetald och förfallen till betalning. Verkställighet får ske även om avgiftsbeslutet begärts omprövat eller om prövningsbeslutet överklagats. Verkställigheten hos kronofogdemyndigheten sker således utan att kravet behöver fastställas, dvs RIKABs beslut behöver -- i motsats till vanlig inkassofordran -- varken prövas i mål om betalningsföreläggande hos kronofogdemyndighet eller i domstol. Härigenom är den obetalda TV-avgiften, med tillkommande påminnelse- och tilläggsavgifter, enligt ifrågavarande lagstiftning att i detta hänseende jämställa med skatter och allmänna avgifter.
D. Handläggningen vid kronofogdemyndighet
I och med att verkställigheten av RIKABs fordringar sker som allmänt mål följer att RIKAB -- i motsats till andra enskilda fordringsägare -- inte behöver till kronofogdemyndigheten erlägga vare sig ansökningsavgift för fastställelse av kravet eller utsökningsavgift, för närvarande 200 kronor resp 1000 (500) kronor. RIKAB kan ej som övriga enskilda borgenärer åläggas att svara för utsökningsavgiften om denna ej kan uttagas av gäldenären. Utsökningsavgiften läggs vid resultatlöst utsökningsförsök i stället på TV-innehavarens gäld. I motsvarande situationer har andra fordringsägare att bekosta kronofogdemyndighetens avgifter. Misslyckas kronofogdemyndigheten med uppdraget behöver RIKAB således inte betala för myndighetens arbete. Detta innebär att RIKAB inte behöver stå någon kostnadsrisk för utsökningsavgiften varför RIKAB kan söka verkställighet på samtliga sina oguldna fordringar oavsett dessas storlek och utan att närmare överväga om utsökning är kostnadseffektivt i det enskilda fallet. Andra fordringsägare måste väga den ifrågavarande fordringens storlek mot risken för att få betala ansöknings- och utsökningsavgifter vid kronofogdemyndigheten.
E. Restitution av överskjutande skatt m fl restitutioner
Eftersom oguldna TV-avgifter handläggs som allmänna mål och indrivs med stöd av lag (1993:891) om statliga fordringar m.m äger dessa förtur framför andra enskilda fordringar vid ianspråktagande av överskjutande skatt (lag 1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter). Vid 1992 års skatterestitution fick detta till följd att en dryg tredjedel av den totala överskjutande skatten om 150 miljoner kronor -- att fördelas mellan borgenärer i enskilda mål -- tillföll RIKAB. Andra fordringsägare, vilkas fordringar handläggs som enskilda mål, har tidigare satt stor tilltro till den årliga restitutionen av överskjutande skatt för att få täckning för sina fordringar. Vid 1992 års restitution försämrades således utfallet för enskilda borgenärer avsevärt och av allt att döma kommer även fortsättningsvis utbetalning av restitutionsfordringar att medföra en reducerad möjlighet till gäldstäckning. Så var nämligen även fallet vid 1993 års restitution liksom under 1994. RIKAB erhöll nämligen 37,9 miljoner kronor vid 1994 års restitution av överskjutande skatt, att jämföras med de övriga 161,8 miljoner kronor som fördelades mellan samtliga borgenärer i enskilda mål.
TV-avgift som fordringstyp
Såväl i 1987 års budgetproposition (prop 1986/87:100) som i propositionen till ny lag om TV-avgift (prop 1988/89:18) har mottagaravgiften ansetts vara av sådan angelägenhetsgrad att den normalt sett skall drivas in omedelbart, dvs utan mellankommande prövning hos kronofogdemyndighet eller i domstol. Såsom fördelar med detta har framförts att man därigenom undviker att domstolsväsendet belastas med en rad beslut om obetalda avgiftsräkningar och att debiteringen av TV-avgifter blir bindande för den enskilde och därmed ges karaktären av rättsutövning. Den uppenbara särställning som TV-avgifter tillmätts framgår tydligt av ovanstående redogörelse. Inte minst resultatet av utmätningarna vid restitutioner av överskjutande skatt enligt ovan visar vilken genomslagskraft lagen har i sin nuvarande lydelse.
Det finns anledning att ifrågasätta varför TV-avgiften anses vara av sådan angelägenhetsgrad att den skall jämställas med skatter och vid kronofogdemyndigheten handläggas som allmänt mål.
I förarbetena till lagen om TV-avgift (prop 1988/89:18, s 50 f och s 88) motiveras lagens nuvarande utformning i detta hänseende med att RIKABs verksamhet ansetts innefatta myndighetsutövning mot enskild och att de flesta människor berörs av verksamheten. Departementschefen ansåg det således lämpligt att RIKAB i allt väsentligt iakttar samma regler i fråga om handläggning angående uppbörd av TV-avgifter, påminnelseavgifter eller tilläggsavgifter. Därtill poängterades fördelarna med att de allmänna domstolarna (kronofogdemyndigheterna) härigenom skulle avlastas arbetet med TV-avgifter. Vidare framgår av specialmotiveringen till lagförslaget att TV-avgiften definierats som en statens fordran i enlighet med reglerna i 64 § uppbördslagen (1953:272), numera lag (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m m.
Innan den nya TV-avgiftslagen trädde i kraft låg huvudmannaskapet för uppbörd av mottagaravgift på Televerket. Enligt då gällande regler kunde inte obetalda mottagaravgifter indrivas utan föregående domstolsprövning, dvs före den 1 januari 1990 handlades ärenden om obetalda TV-avgifter som enskilda mål vid kronofogdemyndighet. Enligt min mening saknas anledning att bedöma RIKABs beslut om påförande av TV-avgift som beslut av förvaltningsmyndighet. Inte minst mot bakgrund av att Televerkets beslut härom tidigare inte ansetts vara förvaltningsbeslut.
Beträffande olika fordringsslags inbördes prioritet vid indrivning och i förmånsrätt vid konkurs bör i detta sammanhang omnämnas Isolvensutredningens slutbetänkande (SOU 1992:113) ''Lag om företagsrekonstruktion''. I avsikt att stärka de icke förmånsberättigade borgenärernas ställning föreslår utredningen ändringar i förmånsrättslagen (SOU 1992:113 s 304 ff, 321 ff och 448 ff). Redan under förarbetena till nu gällande förmånsrättslag anförde Lagberedningen att förmånsrätten för skatter och avgifter innebar en diskriminering från de oprioriterade borgenärernas synpunkt som saknade saklig grund (SOU 1969:5 s 55). Insolvensutredningen har tagit fasta på dessa varför förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) inte innehåller någon förmånsrätt för vare sig skatter eller avgifter. Detta i avsikt att skapa förutsättningar för en förmånsrättsordning som i större utsträckning tar tillvara de enskilda borgenärernas intressen. Regeringen har f n valt att inte lägga förslag om ändring av förmånsrättsordningen men detta förändrar dock inte det faktum att TV-avgiftens status som statlig fordran kan ifrågasättas på goda grunder.
Den särställning som lagstiftaren tillmätt TV-avgiften kan och bör ifrågasättas eftersom den inte kan sägas återspegla en allmän samhällelig syn på en utsöknings- och obeståndsrätt av icke-diskriminerande utformning.
I den debatt som förts kring lagen om TV-avgift i allmänhet och bestämmelsen om verkställighet i synnerhet har till stöd för lagens nuvarande utformning anförts att det råder särskilda omständigheter vid tecknandet av TV- abonnemang. Den omständigheten att RIKAB saknar möjlighet att undersöka nuvarande och nytillkomna abonnenters kreditvärdighet har ansetts motivera att indrivning av obetalda fordringar skall underlättas. Här finns då anledning att poängtera att det finns ett flertal företag i olika branscher som befinner sig i en motsvarande situation som RIKAB gör, vad gäller kännedom om kundernas kreditvärdighet. Leverantörer av el och vatten uppfattas vanligen som företag betyngda med kontraheringsplikt mot kunder. Med andra ord att de är ''skyldiga'' att ingå avtal med den person, fysisk eller juridisk, som önskar leverans av företagets produkter. Telia AB är ett annat företag vars verksamhet till vissa delar drivs under liknande förhållanden. Telia AB har på senare tid för att i någon mån komma till rätta med problemen kring obetalda teleräkningar satt i system att nya abonnenter skall erlägga en depositionsavgift i samband med tecknandet av abonnemanget. Det deponerade beloppet skall senare kunna tas i anspråk för eventuellt utebliven betalning. Detta är ett alternativ som även står RIKAB till buds. Vidare har såväl RIKAB som andra företag möjlighet att begära kreditupplysning beträffande sina kunder.
I sammanhanget skall beaktas att vid en jämförelse med andra fordringstyper som betraktas som statliga fordringar, och följaktligen drivs in som allmänna mål, enligt lag (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m m och utsökningsförordningen (1981:891) kan TV-avgiftens status som statens fordran ifrågasättas. Utmärkande för allmänna mål skall vara att indrivning avser fordran av offentligrättslig natur som tillkommer stat/kommun samt att stat/kommun som borgenär oftast företräds av kronofogdemyndighet. TV- avgiften är mot bakgrund av vad som ovan anförts enligt min mening inte av offentligrättslig natur. Avgiften uppbärs för en tjänst som erbjuds på en marknad där andra operatörer, såsom tillhandahållare av s k betal-TV, är verksamma. Det statliga monopolet saknas således på området.
Förslag till ändringar
Det måste rimligen ligga i statens intresse att konkurrensen om gäldenärernas betalningsförmåga fortsättningsvis skall ske under förutsättningar som är att bedöma som rättmätiga ur samtliga fordringsägares utgångspunkt. Därför är det angeläget att reglerna om indrivning av avgifter enligt lagen om TV-avgift genomgår ändringar.
Mot denna bakgrund bör regelsystemet för indrivning av oguldna TV-avgifter ändras enligt följande.
1. Samma påminnelseavgifter bör införas för förfallna TV- avgifter som för övriga enskilda fordringar i samhället. Om kostnaderna härför anses vara 50 kr bör avgiften fastställas till 50 kr även för andra fordringstyper.
2. Samma inkassokostnad bör få uttagas av gäldenär oavsett om fordringen avser TV-avgift eller annan enskild fordring. Om en viss procentsats av fordringsbeloppet anses lämplig bör detta gälla alla fordringstyper av aktuellt slag.
3. Förfallna TV-avgifter bör ej jämställas med avgift som fastställts av förvaltningsmyndighet. RIKABs beslut om påförande av TV-avgift skall således inte utgöra exekutionstitel. Detta då TV-avgiften, liksom övriga fordringar i samhället i indrivningssammanhang, bör behandlas neutralt och likvärdigt. Avgiftsärendet bör behandlas som enskilt och inte som allmänt mål.
Avslutningsvis bör tilläggas att detta lagstiftningsärende förelagts regeringskansliet redan under 1993. Men åtgärd har inte vidtagits och ej heller har besked lämnats. Därför är det särskilt angeläget att frågan nu får en snabb lösning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ändringar i lagen (1989:91) om TV-avgift.
Stockholm den 16 januari 1995 Bengt Harding Olson (fp)