En utgångspunkt för ett demokratiskt system är att
valsystemet skall ge rimliga möjligheter för nya partier och
opinioner att bli representerade i beslutande organ. Man kan
fråga sig om det svenska ger en reell sådan möjlighet.
Spärrgränsen på fyra procent har lett till att det tog 70 år
innan Miljöpartiet de gröna som första nya parti lyckades ta
sig in i riksdagen. Det i sig innebar en förlösning i
väljarkåren som på kort tid ledde till att ytterligare två partier
lyckades klättra över fyraprocentsgränsen. Empirin visar
därmed att det inte är omöjligt att ta sig över procentspärren
till riksdagen. Miljöpartiet de gröna har gjort det två gånger.
Det innebär dock inte att spärrgränsen är bra som den är.
Valsystemet är viktigt för att skapa både effektivitet och
förnyelse i politiken. Därför skall det inte användas som ett
skydd mot nya partier. En så hög spärr som fyra procent har,
trots vad som hänt i Sverige det senaste årtiondet, effekten
att nya idéer bromsas och inte får samma chans att delta och
utvecklas i den fria debatten. Internationella jämförelser
visar också att det är oerhört svårt för nya partier att klättra
över så höga spärrar som fyra procent. Jämförelsen med
Danmark visar också att en lägre spärr inte behöver innebära
en sämre effektivitet i folkstyret.
Den nuvarande fyraprocentspärren till riksdagsvalet bör
sänkas till 2 %. En sådan spärr skulle underlätta för nya
opinioner att kanaliseras och utvecklas, utan att menligt
minska effektiviteten i folkstyret.
I konsekvens med denna sänkning föreslås att den
nuvarande spärren på 12 % av rösterna i en enskild valkrets
sänks till 6 %.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att spärrarna till riksdagen bör sänkas.