EU-medlemskapet innebär att beslutsmakt flyttas från riksdagen till regeringen. Sveriges rösträtt i EU:s främsta lagstiftande församling, ministerrådet, kommer att utövas av regeringen. Regeringen får därigenom i EU-frågorna en ställning som ett litet minoritetsparti i Sveriges riksdag (4 röster av 90). Riksdagen kommer in i processen i en s.k. förankringsprocess och blir genom den i TK1 föreslagna EU-nämnden samrådspartner och mottagare av information.
Vår utgångspunkt är att det är viktigt att slå vakt om riksdagens ställning även om nu besluts- och lagstiftningsmakt i viktiga delar lagts utanför riksdagen -- ja, även utanför landet. För riksdagens ställning spelar EU- nämnden en viktig roll. Därför är det viktigt att EU-nämnden innehåller företrädare för alla riksdagens partier som kommit in i riksdagen genom att ha uppnått 4 % av rösterna i riket.
Vi har tidigare förordat att nämnden skall kunna fatta beslut som riktningsgivande för regeringen. Detta liknar förhållandena vid det danska Europa-udvalget. Den danska regeringen skall utverka Europa-udvalgets godkännande av planerna för hur förhandlingarna skall läggas upp.
Vi anser dock att i frågor av större vikt så skall också berört fackutskotts godkännande inhämtas. Om regeringen inte skulle vara nöjd med nämndens och utskottets beslut skall den ha att föra frågan till riksdagen.
Man kan anföra att riksdagen därmed överlåter beslutsmakt till nämnden. Detta kan i sig rymma principiella betänkligheter, men överlåtelsen av lagstiftningsmakt från riksdagen till EU-organen är här grundproblemet som det på ett arbetsmässigt rimligt sätt gäller att hantera, så att riksdagen har en möjlighet att något kunna styra hur Sveriges rösträtt används vid rådets lagstiftning.
EU-nämnden bör givetvis hålla kontakt med fackutskotten och detta kommer sannolikt att ske inom de olika partigrupperna. Men i ärenden av större vikt bör nämnden kunna inhämta fackutskottens yttrande.
När det gäller sekretessbestämmelserna vid nämnden är vi av den uppfattningen att beträffande de handlingar som berör inrikespolitiska frågor -- dvs. kommande lagstiftning (förordningar eller direktiv) -- bör de svenska offentlighetsreglerna tillämpas. Utrikessekretess bör bara kunna tillämpas på handlingar som har att göra med utrikes relationer i mera snäv mening.
EU-nämndens samråd med regeringen i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor leder till speciella avgränsningsproblem särskilt gentemot Utrikesnämnden. Enligt 10 kap. 6 § RF skall regeringen i alla Utrikesärenden av större vikt före avgörande överlägga med Utrikesnämnden. Den långsiktiga utrikespolitiken utformas av riksdagen med utrikesutskottet som beredande organ.
EU-nämndens tillkomst motiveras med att besluten i och med medlemskapet förs över till överstatliga organ. Utrikeshandelspolitik och delvis biståndspolitik blir föremål för bindande beslut i ministerrådet. Övrig utrikespolitik i EU har mellanstatlig karaktär och fordrar normalt enighet vid beslut.
I och med avtalet har emellertid Sverige förbundit sig att följa den överenskomna politiken i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. Besluten i ministerrådet innebär fastställande av gemensamma ståndpunkter och beslut om gemensamma aktioner.
Europaparlamentet har ingen behörighet att fatta beslut i frågor som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, men hålls informerat om den aktuella politiken genom ordförandelandets försorg. De folkvaldas insyn i det utrikespolitiska beslutsfattandet är därför begränsat på EU-nivå.
EU-nämnden kommer att ha ett behov av överblick och insyn i alla utrikesrelaterade frågor, som behandlas som ärenden enligt ministerrådets dagordning. Samtidigt måste givetvis Sveriges utrikespolitik i EU samordnas med den utrikespolitik som Sverige bedriver utanför EU. Den bästa sakkunskapen om Sveriges utrikespolitik i riksdagen finns med all sannolikhet främst företrädd i utrikesutskottet. Det borde därför vara möjligt att åtminstone under den första tiden tillämpa en ordning där samrådet om det löpande utrikespolitiska arbetet i EU sker genom att regeringen samrådet med utrikesutskottet och EU-nämnden i gemensamma möten. Detta möte kan då förläggas i anslutning till EU-nämndens möten på fredagar.
Ärendebelastningen kan senare leda till att riksdagens samråd med regeringen fördelas på flera organ och att ärendena fördelas efter om de tillhör EU:s första, andra eller tredje pelare.
Utrikespolitiska frågor av större vikt som berör förhållanden inom eller utom EU och som kan få betydelse för riket bör tills vidare, som hittills, bli föremål för överläggning i Utrikesnämnden.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att -- i stället för talmanskonferensens förslag -- 8 kap. 14 § riksdagsordningen ges följande lydelse:
För samråd skall enligt 5 § lagen (1994:000) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen och för beslut om regeringens agerande i Europeiska unionens råd i frågor av större vikt, riksdagen inom sig för varje valperiod tillsätta en nämnd för Europeiska unionen (EU-nämnden).
Varje i riksdagen representerat parti som i val uppnått 4 % i riket skall vara representerat i nämnden. Nämndens storlek måste bestämmas utifrån detta så att den återspeglar riksdagens sammansättning och antalet representerade partier, dock minst 15 och högst 21 ledamöter.
Tilläggsbestämmelserna 4.3.1, 4.11.1, 4.11.3 och 4.11.4 skall tillämpas på nämnden.
Nämnden skall i frågor av större vikt inhämta yttrande från berört fackutskott. Beslut om Sverige agerande kan fattas av nämnden i förening med fackutskott. Om regeringen har från detta beslut avvikande uppfattning äger den rätt att få från prövad av riksdagen in plenum.
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nämndens arbete.
Stockholm den 25 november 1994 Gudrun Schyman (v) Hans Andersson (v) Ingrid Burman (v) Bengt Hurtig (v) Kenneth Kvist (v) Eva Zetterberg (v)