Samerna har bebott de norra delarna av Skandinavien
innan de nuvarande nordiska staterna växte fram. Samerna
är en urbefolkning som delats upp på fyra nationer, Sverige,
Norge, Finland och Ryssland. Totala antalet samer är ca 75 000.
På norsk sida bor 45 000,
i Sverige 20 000,
i Finland 6 000
och på ryska Kolahalvön 2 000.
Det samiska folket har en egen historia, egna näringar
och ett eget språk som sammanbindande och
sammanhållande kulturelement. Samerna har i alla tider levt
på en kombination av olika näringar. Renskötsel tillsammans
med jakt, fiske och slöjd är de viktigaste näringarna. Dessa
näringar är sammantagna grunden för en levande samisk
kultur, även om många samer idag också är verksamma i
andra näringar och i den offentliga sektorn med
samhällsservice.
Eftersom renskötseln är produktionsmässigt styrd av
tillgänglig betesmark och övriga näringar är alltför svagt
utvecklade begränsas förutsättningarna att kunna
åstadkomma ett livskraftigt sameland, Sàpmi. Det är bara
där samer bor och verkar som ett samiskt samhälle som
kultur och språk kan utvecklas, och kraftfulla åtgärder är
därför nödvändiga för att bryta ett negativt mönster.
Riksdagen beslutade den 15 december 1992 att inrätta ett
folkvalt organ, Sametinget, för att ge samerna bättre
möjligheter att utveckla och bevara sin kultur, sitt språk och
sina näringar. I augusti 1993 startade det svenska sametinget
sin verksamhet. Syftet med sametinget är bl.a. att förbättre
samernas möjligheter som minoritet och
ursprungsbefolkning, att vidareutveckla och hålla sin kultur
levande, ta initiativ till verksamheter och åtgärder som
främjar en levande samisk kultur i vid bemärkelse. Det är
viktigt att sametingets status successivt stärks genom att
kompetens och befogenheter gradvis utökas. Rätten att
fördela partistöd till partier som deltager i valet till
sametinget bör tillfalla sametinget på samma sätt som
Kommunfullmäktige beslutar om kommunalt partistöd.
Utöver nationell lagstiftning och praxis har Sverige
speciella skyldigheter gentemot samerna som
ursprungsbefolkning och etnisk minoritet i enlighet med
internationell folkrätt och FN-konventionen om politiska och
medborgerliga rättigheter. ILO-konventionen nr 169 om
ursprungsbefolkningar är ett, för samerna och andra
ursprungsbefolkningar i världen, viktigt
människorättsdokument. Därför är det otillfredsställande att
Sverige ännu inte har ratificerat den. Vi måste skyndsamt
arbeta för att undanröja de eventuella hinder som föreligger
för ett tillträde till konventionen. En sådan målsättning är väl
motiverad med tanke på att det av FN proklamerade
decenniet för urbefolkningar nyligen inletts.
Världens länder och folk fick ett gemensamt uppdrag vid
FN-konventionen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro
i juni 1992 -- ett uppdrag i Agenda 21
som innebär ett erkännande och stärkande av
urbefolkningarnas position och deras samhällen, för att säkra
en bärkraftig utveckling. En viktig målsättning är att skydda
landområden mot aktiviteter som inte är ekologiskt
bärkraftiga och mot verksamheter som inte är kulturellt och
socialt önskvärda. I målsättningen påpekas också att
urbefolkningarna måste få ökade möjligheter att påverka
beslut om resursanvändning som angår dem.
Enligt det s k samiska protokollet, i anslutnng till avtalet
mellan Sverige och EU, erkänns de förpliktelser som Sverige
har gentemot det samiska folket enligt nationell och
internationell rätt. Inom EU bedrivs en omfattande
strukturpolitik för att utveckla mindre gynnade regioner.
Sverige har i förhandlingarna fått gehör för kravet på
särskilda insatser för regioner med gles befolkning, strängt
klimat och långa avstånd, det s k mål 6-området. Det samiska
kärnområdet upptar större delen av mål 6-området och
uppfyller till alla delar dessa krav. Av det återflöde till
jordbruksnäringen som blir fallet vid en anslutning till CAP
bör också medel styras till rennäringen. Det bör också vara
fullt möjligt att via EU:s miljöförordning 2078/92 upprätta
ett miljöprogram för rennäringen, vilket skulle kunna
beräknas som ett bidrag per hektar med utgångspunkt från
tillgänglig renbetesmark och som ett alternativ till ett
renodlat djurbidrag. Flera av riktlinjerna i denna förordning
stämmer väl in med vad som gäller renskötseln och
renskötselområdet, bl a
som en del av en unik miljö.
Frågan om samisk representation i Nordiska Rådet har
sedan många år tillbaka varit ett aktuellt önskemål från
samernas sida. Återigen har samerna i Sverige, Norge och
Finland gemensamt ansökt om fullt medlemskap. Om de
nordiska staterna vill kan man själv ändra på villkoren för
medlemskap. Nordiska Rådet var från början ett organ för
nordens suveräna stater, men efter hand har man ändrat det
ursprungliga avtalet så att även självstyrande områden som
Grönland, Färöarna och Åland har kunnat ta säte i rådet. Nu
är det dags att ta nästa steg och även låta det samiska folket
delta fullt ut i rådets arbete.
Språket har en central roll för en kultur. De samiska
språken behöver kulturellt stöd på flera olika sätt. En samisk
utbildningsväg är en viktig förutsättning för att samerna ska
kunna behålla och utveckla sin kultur och sitt modersmål,
samiska. Det är angeläget att stärka de samiska språken och
ge samiska officiell status genom en särskild samisk språklag
i likhet med våra grannländer, Finland och Norge.
Miljöhoten är också en påtaglig realitet för den samiska
kulturen. Vid större ingrepp i naturen måste större hänsyn tas
till renbetesområden och flyttvägar. Avverkning av fjällnära
och lavbärande skogar ska ske med stor försiktighet och ska
endast få genomföras efter samråd med berörd sameby, där
samerna tillförsäkras ett betydande medinflytande.
Enligt bestämmelserna i rennäringslagen, paragraf 9, får
samebyn inte bedriva annan näringsverksamhet än
renskötsel. Ända sedan 1970-talet har det arbetats för en
vidgad näringsverksamhet och sysselsättning inom
samebyns ram. Nyttjandet av jakt- och fiskeresurserna för
rekreation och turism har varit utgångspunkten för en
diskussion om en s.k. utvidgad samebyverksamhet. Flera
samebyar har sedan mitten av 80-talet bildat egna föreningar
för att tillgodose denna efterfrågan på jakt och fiske. Genom
dessa verksamheter har man också kunnat skapa
sysselsättningstillfällen som gett ett ekonomiskt tillskott. Det
är naturligtvis angeläget att på alla sätt söka möjligheter till
kompletterande sysselsättningar i glesbygder, inte minst i ett
läge när det är svårt att nyetablera sig som renägare på grund
av otillräcklig tillgång till renbete. Det måste noggrant
övervägas en ändring av rennäringslagen på denna punkt.
Svenska Samers Riksförbund, SSR, har under senare år
antagit ett näringspolitiskt handlingsprogram som visar på
olika möjligheter till vidgad samebyverksamhet.
Av de ca 20 000 samerna i Sverige är det endast ca 2 500
som idag bedriver aktiv renskötsel. Många är de samer
som har en önskan att uppta verksamhet på sina fäders gamla
marker och således också bli inlemmade i samebyns
gemenskap. Alla samers lika värde med lika rättigheter
borde vara självklar, även om alla inte kan eller vill bedriva
renskötsel.
Den utveckling mot vidgade möjligheter till jakt och fiske
inom renbetesområdet som flera samebyar tidigare tagit
initiativ till har inte fått den uppmärksamhet som den
förtjänar. De nya upplåtelsebestämmelserna som riksdagen
fattade beslut om i december 1992 har på ett mycket
olyckligt sätt försämrat dessa möjligheter och därtill på ett
generande sätt nonchalerat samernas begäran att få ta det
administrativa och praktiska ansvaret för vidgade
möjligheter till jakt och fiske. Med kunskap om den
etablerade samiska förvaltningsmodellen för fiske och jakt,
bl.a. Tossåsenmodellen, bör Sametinget, eller den
organisation som Sametinget beslutar, erbjudas att
administrera och förvalta vidgade möjligheter till jakt och
fiske ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Det är vår
övertygelse att möjligheter, resurser och vilja finns hos
samerna att bygga upp en modell som tillfredsställer
rennäringen, alla samer, naturvårdens och jägarnas/fiskarnas
önskemål.
Förhandlingar med samerna måste snarast upptas i dessa
frågor så att Sametinget kan förbereda ett förslag till
förvaltningsmodell, att föreläggas den utvärdering som är
aviserad till år 1996.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sametingets status bör stärkas
genom att kompetensområden och befogenheter successivt
utökas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sametinget i likhet med de
kommunala församlingarna bör ges rätten att fördela
partistöd till partier som deltar i sametingsvalet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skyndsamt undanröja alla
hinder för att tillträda ILO-konventionen 169 om
ursprungsbefolkningar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de samiska näringarnas
möjligheter att få del av EU:s mål 6-områdesstöd bl.a.
genom upprättandet av ett miljöprogram enligt EU:s
miljöförordning 2078/92,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i Nordiska rådet bör
verka för att samerna i de nordiska länderna erkänns som
ursprungsbefolkning och därtill ges eget fullt medlemskap i
rådet,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att stärka de samiska språken
genom officiell status och tillkomsten av en samisk språklag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att vidgad
näringslivsverksamhet inom samebyns ram möjliggörs,3
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett aktivt stöd till samernas eget
arbete för alla samers lika värde och rättigheter,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att, inför kommande utvärdering
år 1996, uppdra åt Sametinget att förbereda ett förslag till
vidgad möjlighet till jakt och fiske ovan odlingsgränsen och
på renbetesfjällen som kan förvaltas av Sametinget eller av
annan part som Sametinget beslutar.3
Stockholm den 25 januari 1995
Ulf Björklund (kds)
Rolf Åbjörnsson (kds)
1 Yrkande 4 hänvisat till JoU.
2 Yrkande 5 hänvisat till UU.
3 Yrkandena 7 och 9 hänvisade till BoU.