En del av statens verksamhet försiggår på den regionala nivån inom länsstyrelserna. Men en stor del av den statliga verksamheten, särskilt vad gäller affärsdrivande verk, har en egen regional indelning som starkt avviker från länsindelningen. I de senare fallen organiseras verksamheten vanligen i ett tiotal regioner, att jämföra med de 24 olika länsstyrelserna. Av praktiska skäl förs sedan ett antal år tillbaka en diskussion om en ny länsindelning av landet där varje län skulle vara betydligt större än vad de är idag.
Parallellt med statens länsorganisation finns de folkvalda landstingskommunerna. Dessa representerar, till skillnad från länsstyrelserna, de aktuella regionerna. De är också, till skillnad från länsstyrelserna, demokratiska och för allmänheten öppna regionala parlament. Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om landstingens vara och icke- vara eftersom storkommunerna i ökande utsträckning kommit ta över ansvar för omsorg och vård.
Om i stället länsstyrelserna avskaffas bör två stora fördelar kunna uppnås:
1. Staten sparar pengar genom en friare och därmed effektivare regional organisation inom sina respektive verksamhetsområden. Även verksamhetsmålen för statlig verksamhet bör bli lättare att uppnå. Diskussionen om ny länsindelning kan avfärdas och varje verksamhet kan utformas efter sina respektive mål och förutsättningar.
2. De folkvalda regionala parlamenten (landstingen) får ett samlat grepp om de regionala utvecklingsfrågorna när de nu konkurrerande länsstyrelserna försvinner. Det regionala självstyret stärks och bör också bli mer effektivt och allsidigt.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen beslutar avskaffa länsstyrelserna fr.o.m. den 1
januari
1997.
Stockholm den 25 januari 1995 Roy Ottosson (mp)