Övergrepp mot enskilda människor är oacceptabla i ett
rättssamhälle, oavsett om det handlar om brottsliga
handlingar, felaktig myndighetsutövning eller kränkande
mediapubliceringar. Varje brottsoffer, myndighetsoffer och
mediaoffer utgör en påminnelse om rättssamhällets brister.
Satsningar pågår för att minimera antalet brottsoffer och
myndighetsoffer. Men det finns all anledning att diskutera
om rättsskyddet är tillräckligt för mediaoffer, alltså enskilda
människor som utsatts för kränkande publicering av text
och/eller bild i media. Ett starkt skydd för den personliga
integriteten borde vara en självklarhet i ett rättssamhälle.
Svår avvägning
Allmänt uttryckt kan sägas att frågan om personlig
integritet är komplicerad och att problemen lösts på olika sätt
i skilda länder.
Ett rättssamhälle kännetecknas av såväl demokratisk
öppenhet som skydd för den personliga integriteten. Dessa
faktorer är oskiljaktigt förenade samtidigt som de står i
motsättning till varandra. Här gäller det att hitta den ''rätta''
avvägningen mellan den enskildes och det allmännas
intressen. Resultatet varierar också från land till land.
I Sverige väger (på ett unikt sätt) allmänintresset avsevärt
mycket tyngre än den personliga integriteten. Detta går
tillbaka till vår offentlighetsprincip som har anor från 1700-
talet och som allmänt betraktas som en omistlig del av vår
demokrati.
Inom EU och flera av dess medlemsländer finns vissa
offentlighetsregler men man tar större hänsyn till den
personliga integriteten än i Sverige.
Man kan utan överdrift påstå att det föreligger obalans på
flera håll. I EU-området kan integritetsskyddet ha minskat
medias granskningsmöjligheter medan vi i Sverige har en
offentlighet delvis på integritetens bekostnad.
Kränkande textpublicering
Gränsdragning mellan kränkande och inte kränkande
publicering är utomordentligt grannlaga. I huvudsak får den
ske med ledning av självsanerande etikregler. Men här ställs
hänsynen till personlig integritet mot medias
granskningsmakt ibland på sin spets.
En principskiss måste bygga på en huvudregel från vilken
rimliga undantag kan göras. Huvudregeln borde då bli att ge
skydd för den personliga integriteten inom den privata
sfären. Undantag får sedan göras för att massmedia ska
kunna utöva sin granskningsmakt. Alltså: personlig integritet
måste få genombrytas vid befogat samhällsintresse.
Offentliga personer drabbas oftast och får också tåla mest,
men även då måste det finnas en yttre gräns för
publiceringen. Emellertid drabbas även vanliga människor
och då ofta extra hårt. Några typfall kan nämnas här.
Företagare drabbas lätt av kränkning i artiklar om företagets
verksamhet trots att det många gånger handlar mera om en
rättslig tvist, exempelvis med skattemyndigheten, än om
ohederligt beteende. Kritik för felaktig myndighetsutövning
drabbar ofta tjänstemän som har svårt att försvara sig bl.a.
genom ålagd tystnadsplikt. Artiklar om brott eller omoral
som primärt är inriktade på ''rätt'' person kan ''spilla över''
på helt utomstående personer. Reportage om tvivelaktigheter
hos en hel grupp, förening eller organisation kan drabba helt
oklanderliga människor.
Ett integritetsskydd förtjänar uppenbarligen inte namnet
om däri inte innefattas skydd för den enskilde mot helt
osanna eller grovt vinklade uppgifter. En sådan attack blir
också en särskilt stor kränkning mot integriteten. All
publicering bör rimligen syfta till att ge en så sann bild som
möjligt av vad som hänt. Här kan medias etikregler bidraga
till ett rimligt skydd för privatlivets helgd.
Hänsynslös fotografering
En vanligt förekommande kritik gäller fotografering i
privat eller offentlig miljö av brottsoffer eller sörjande
människor. Bilder tagna i smyg -- ofta med teleobjektiv --
betraktas som särskilt diskutabla. Offentliga personer anses
även här få tåla mycket men inte allt. Bilder som
manipulerats -- utan att det framgår -- anses helt oacceptabla.
Det är onekligen mycket svårt att göra en gränsdragning
mellan kränkande och inte kränkande fotografering.
Huvudregeln måste vara att skydda den personliga
integriteten inom den privata sfären. Undantag får sedan
göras för att massmedia ska kunna utöva sin
granskningsmakt. Här handlar det om ett befogat
samhällsintresse och gäller oftast offentliga personer, men
även här behövs en tydlig gränsdragning.
Kränkande bildpublicering
Den största skadan på den personliga integriteten
uppkommer inte genom själva fotograferingen utan genom
publiceringen i media. Där ligger också det tyngsta ansvaret
för kränkningen.
Gällande regler för bildetik ger en vägledning om vad som
kan/bör publiceras. Problemet är att hänsynen till personlig
integritet ibland står i konflikt med medias granskningsmakt.
Här bör samma principer gälla som för själva
fotograferingen, dvs man får endast bortse från den
personliga integriteten när det finns ett befogat
samhällsintresse.
Givetvis ligger publiceringsansvaret hos den ansvarige
utgivaren, men vid kränkande bild kan det ifrågasättas om
inte också fotografen borde ha ett visst moraliskt medansvar.
Missbruk av passfoton
Publicering av passfoton upplevs ofta som kränkande. Här
gäller samma etiska regler som för andra bilder men medias i
princip oinskränkta tillgång till passmyndighetens fotoarkiv
kan diskuteras. Huvudregeln borde i princip vara enkel:
bilderna ska vara tillgängliga endast för sitt avsedda
passändamål. På motsvarande sätt som datauppgifter inte får
användas för andra ändamål än de som föranlett
registreringen. Undantag bör endast få göras i speciella fall.
Reglerna för passfotonas tillgänglighet varierar i olika
länder. I Norge har man en restriktiv och därmed mer
integritetsskyddande ordning medan man i Sverige har en
närmast helt fri tillgång för alla publiceringsändamål. Nu bör
man överväga en översyn av det svenska systemet.
Medias ansvar
Alla medborgare har rätt till personlig integritet och därför
är det utomordentligt viktigt med skydd av privatlivet. Detta
gäller då mot angrepp från media (men även från Storebror).
Självklart måste offentliga personer tåla mera men inte allt
bl.a. av familjehänsyn.
Det finns naturligtvis många konkreta fall av
integritetskränkningar. En del av dessa återfinnes i PO:s
årsredogörelser, men de flesta anmäls inte av olika skäl.
Vissa vågar inte och andra tycker inte att det är lönt. Därför är
mörkertalet stort. Dessutom är PO:s diarier sekretessbelagda
och därmed undandragna allmänhetens insyn, vilket är
förvånansvärt när alla myndigheters diarier är öppna för
medias insyn.
Media har bevisligen stor makt i vårt samhälle. Därav
följer att media också måste bära ett stort ansvar för sin
publiceringsverksamhet. Detta måste innebära hänsyn även
till medborgarnas personliga integritet.
På denna punkt har uppkommit allvarliga tvivel. Allt fler
undrar om yttrandefrihetens pris måste vara att enskilda
människor får sin personliga integritet krossad av media.
Medias ansvar grundar sig på lagfästa regler om främst
ärekränkning samt på egna etiska regler om publicering.
Grundtanken är väl därvid att etiken ska utgöra ett
kompletterande skydd utöver gällande lag. Men så torde det
inte fungera i vart fall beträffande publicering som gäller s.k.
offentliga personer. Till detta kommer att etikreglerna nu
ändrats på en känslig punkt. Där det tidigare stod ''avstå från
publicitet som kan kränka privatlivets helgd'' står det numera
att man skall ''överväga noga'' innan sådan publicering sker.
Detta är illavarslande i en tid då det nog skulle vara värdefullt
med klarare och inte vagare etikregler för att stärka skyddet
för den personliga integriteten.
Europeiskt förändringsarbete
Inom EU har det startats ett intensivt förändringsarbete för
att finna en välavvägd lösning. Denna kommer givetvis att
innebära en väsentlig ökning av offentligheten med fortsatt
värnande om integriteten.
För övrigt pågår en livlig diskussion om en enhetlig
europeisk mediaetik. Frän kritik mot media har uttalats av
inte endast EU-parlamentet utan till och med av Europarådet
som har till särskild uppgift att värna om de mänskliga
rättigheterna. Från båda de nämnda instanserna föreslås nu
en enhetlig europeisk mediaetik för att stävja kränkande
publicering. Förslaget innebär främst en lagstadgad etik och
en samhällskontroll av medias sanningshalt samt tillsättande
av en mediaombudsman. Denna etikmodell torde omfatta
även ansvaret för kränkande bilder.
Oroad svensk riksdag
Riksdagen har vid två skilda tillfällen -- i anledning av
mina motioner -- behandlat frågan om rätten till egen bild.
Under våren 1990 instämde riksdagen i lagutskottets
uppfattning att det inte är godtagbart att bilder av personer
utnyttjas på ett sätt som kränker den personliga integriteten.
Vid förnyad behandling under hösten 1991 underströk
lagutskottet -- med hänvisning även till
konstitutionsutskottets inställning -- vikten av att regeringen
noga följer den fortsatta utvecklingen och tar de initiativ som
kan visa sig bli erforderliga i syfte att motverka
publicitetsskador för enskilda. Detta blev också riksdagens
beslut och man överlämnade ansvaret till regeringen. Viss
publicering av manipulerade porrbilder utlöste
regeringsinitiativ i form av tillsättande av en särskild
utredningsman för att kartlägga rättsläget och inventera
tänkbara förbättringslösningar.
Förstärkt integritetsskydd
I Sverige finns det ett klart behov av att göra en översyn
av skyddet för enskilda personers privatliv med inriktning på
att förstärka detta skydd. Det ligger helt i linje med FN:s
förklaring och Europarådets konvention om de mänskliga
rättigheterna.
Den särskilde utredningsmannen har i en studie (Ds
1994:51) om skydd för enskilda personers privatliv kartlagt
rättsläget i Sverige och i ett antal europeiska länder.
Samtidigt redovisar han en inventering av tänkbara lösningar
för att stärka detta skydd. Nästa steg ska -- enligt de
grundläggande direktiven -- bli att ta ställning till hur ett
förstärkt integritetsskydd ska kunna åstadkommas. Detta
kräver att man tillsätter en parlamentarisk utredning med
uppdrag att utarbeta ett demokratiskt välgrundat förslag.
I detta sammanhang bör man inte föregripa resultatet. I
flera länder finns dock en lagstadgad personlighetsrätt och
Sverige borde nog överväga en särskild integritetslag.
På mediasidan bör en sådan reglering kompletteras med
den svenska huvudmodellen som bygger på en fungerande
självsanering.
Förbättrat sanktionssystem
Det bästa sanktionssystemet mot publicistiska övertramp
bygger säkerligen på självsanering inom media. Nuvarande
självsaneringsmodell är dock i behov av renovering. Så kan
ske på många sätt och här ska endast väckas några tankar.
Ansvarskretsen för kränkningar av personer borde kanske
utvidgas till att avse alla inblandade. Kränkningar kan ju ske
på många olika sätt men främst i text, genom rubriksättning,
på löpsedel eller med bild och ibland på flera sätt samtidigt.
Kränkningen är ofta resultatet av flera personers arbete. För
övrigt är det inte ovanligt att ansvarig utgivare inte har en
aning om hur en viss löpsedel ser ut. Ansvarsfördelningen
mellan de inblandade måste naturligtvis övervägas ingående.
Något delat utgivaransvar är det dock inte tal om. Ansvarig
utgivare ska alltjämt vara huvudansvarig. Oklarhet
beträffande ev. medansvar får heller inte drabba den kränkte
medborgaren.
Sanktionerna inom självsaneringsmodellen måste vid
övertramp vara kännbara och då räcker inte bara publicering
av anmärkningar utan man måste även överväga att kraftigt
höja sin s.k. expeditionsavgift med straffunktion samt låta
avgiften stå i bättre proportion till den kränkande tidningens
upplaga.
På den organisatoriska sidan finns inom pressen redan
självsaneringsorganen PO och PON. Här tycks PO har blivit
allt aktivare men dennes behörighet borde utvidgas till att
fritt kunna ta egna initiativ på förekommen anledning. På
etermediasidan bör den statliga granskningsmyndigheten
ersättas av ett självsaneringsorgan. Dessa organ kan kanske
slås samman under beteckningen Mediaombudsman (MO)
och Medias opinionsnämnd (MON).
I sökandet efter ett sanktionssystem som resulterar i att
färre medborgare ska drabbas av kränkande övertramp måste
alla alternativ prövas. Rätt ansvarsordning är den som bäst
gagnar medborgaren, oavsett vad tidningsägare och
journalistkåren finner ändamålsenligt, som PO så träffande
har uttryckt det.
Vid bristande funktion hos självsaneringsmodellen torde
beklagligtvis endast återstå lagstiftning. Lagstiftning har
nyligen införts i Danmark och en än strängare modell
övervägs inom Europarådet och EU.
Rättvis processordning
Även om nuvarande splittrade lagregler om personlig
integritet ersätts med ett regelverk innehållande ett mera
övergripande skydd förbättras inte situationen nämnvärt för
den enskilde som drabbats av en integritetskränkande
publicitet. Liksom vid ärekränkning genom tryckt skrift eller
annat massmedium utgör jurysystemet i nuvarande
utformning regelmässigt ett effektivt hinder för den
förfördelade att få upprättelse och skadeersättning. Detta
system har också föranlett kritik från Europadomstolen för
de mänskliga rättigheterna.
En reformering av den materiella lagstiftningen måste
därför kombineras med ändringar av de processuella
reglerna. Så kan ske på två sätt.
För det första kan det nuvarande jurysystemet förbättras
genom ett bredare urval av juryledamöter, skyldighet för
domstolen att presentera motiverade utslag, rätt för enskild
person att överklaga även friande utslag och ökad möjlighet
till kvittning av rättegångskostnader. Den andra vägen -- för
den händelse att den första möjligheten anses otillräcklig --
är att avskaffa jurysystemet och övergå till allmän domstol
med därmed följande gängse rättssäkerhetsgarantier. Alltså
exempelvis så att tryck- och yttrandefrihetsmål som väcks av
enskild person får prövas av tingsrätt i vanlig
sammansättning med lagfaren domare och nämnd med rätt
för parterna att överklaga domen oavsett utgången. En
specialmodell skulle vara att införa en rätt för den enskilde
att själv välja om hans mål ska avgöras genom jury eller
domare med nämnd.
Det ankommer på den som motsätter sig en förändring av
gällande orättvisa processordning att förklara varför
rättssäkerheten skulle vara mindre i mål som handläggs vid
allmän domstol än vid specialdomstol.
Först om den enskilde har ett realistiskt och praktiskt
användbart alternativ till den pressetiska prövningen har man
anledning att räkna med att denna prövning skall förbättras.
Övergripande mål
Sammanfattningsvis borde alla goda krafter samlas kring
det övergripande målet att medverka till att minimera antalet
fredlösa mediaoffer i vårt samhälle.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en
parlamentarisk utredning om förstärkning av det personliga
integritetsskyddet.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)