En fjärde marksänd TV-kanal bjuds ut på marknaden så
snart som möjligt. Den skall dels innehålla ett sådant utbud
av riksprogram att TV 4 ges en verklig konkurrens på
annonsområdet, dels ge ökat utrymme för regionala
sändningar. Anbudsförfarandet skall vara så utformat att
båda dessa önskemål kombineras.Sveriges Radio, Sveriges
Television och Utbildningsradion förblir icke-kommersiella
medieföretag, ägda av statliga stiftelser och med tillgång till
samma frekvenser som idag. Vi säger nej till
reklamfinansiering. Motiven att slå vakt om publik service
är främst att främja kvalitet och motverka risker för
maktkoncentration i det totala medieutbudet. Kraven på
kvalitet i public service-bolagen skärps inför kommande
avtalsperiod. Kostnaderna för detta måste klaras genom höjd
produktivitet. Regeringens förslag till besparing innebär ett
hot mot kvaliteten. Därför föreslår vi att bara att ett mindre
besparingsbeting läggs på bolagen.En ny, rikstäckande
ljudradiokanal bjuds ut på marknaden. Kravet på
koncessionsinnehavaren bör bl.a. vara att den nya
rikskanalen innehåller seriösa nyhetssändningar, så att SR:s
ekoredaktion får konkurrens om sådan nyhetsförmedling i
radio.Utrymme skall upplåtas snarast för digitala radio-
och TV-sändningar i de ytterligare frekvensband som finns
tillgängliga.Grundlagsskydd skall införas för de privatägda
radio- och TV-stationerna. Det innebär att det i grundlagen
skall slås fast att tillgängliga radio- och TV-frekvenser utöver
de som allmän-TV och radio i dag förfogar över med jämna
mellanrum skall bjudas ut på marknaden.De nya
grundlagsreglerna utformas så att staten ges möjlighet att
införa begränsningar i rätten att äga radio- och TV-stationer
för undvikande av maktkoncentration.Av statsfinansiella
och principiella skäl måste branschstödet till
tidningsutgivning minska. Det är en naturlig målsättning på
lång sikt att denna bransch, som de flesta andra, kan leva utan
statligt understöd. Samtidigt är det ett starkt intresse att en
våg av tidnings nedläggningar kan undvikas. Neddragningen
av presstödet måste alltså ske över ett antal år och enligt
tydliga principer, så att tidningarna kan anpassa sig till de
nya förutsättningarna. Det kräver en helhetssyn på presstöd,
moms och reklamskatt. Vi bedömer att det är rimligt att tro
att det statliga presstödet kan halveras till 1998.
Lagändringar skall ske så att barn och ungdomar bättre
skyddas mot grova våldsskildringar på video och dataspel.
En ytterligare åldersgräns -- 18 år -- införs för biofilmer.
Inledning
Vi svenskar ägnar över fem och en halv timme per dygn åt
att konsumera massmedier. Vi vill naturligtvis att de
timmarna skall ge oss så mycket utbyte som möjligt. Målet
för mediemarknaden, och för de politiska ingrepp i den som
kan behövas, är att uppnå så hög kvalitet -- i detta ords
vidaste mening -- som möjligt.
Grundtanken i motionen är att mångfald dels är en kvalitet
i sig, dels är den bästa vägen att nå kvalitet. Friheten och
mångfalden i massmedia har -- tack vare kulturminister
Birgit Friggebo och den borgerliga regeringen -- ökat kraftigt
de senaste åren. Teknisk utveckling i förening med ihärdig
liberal opinionsbildning har gett resultat.
Nu finns tekniska förutsättningar att gå ännu längre. Men
är egentligen ökad mångfald inom radio och TV -- av det
slag vi nu har fått -- något att stå efter?
Nej, svarar en del. Ja, säger vi. På massmedieområdet
tycker vi att utvecklingen entydigt har gått framåt de senaste
åren: Det är trevligt att ha fler TV- och radiokanaler att välja
på. Det är bra att det finns nyhetsredaktioner som inte tillhör
de statsägda kanalerna och som vinklar nyheterna på sina
egna sätt.
Det är sant att det ökade utbudet i TV till stor del består av
såpoperor, frågetävlingar och pratshower och att de flesta
nya radiokanaler sänder populärmusik. Men det får aldrig
skymma att i absoluta tal har utbudet av kvalitetsprogram
också ökat.
På medieområdet har vi liberaler nått goda resultat och det
är vi stolta över. Nu är det dags att gå vidare.
Kampen mot etermonopolet
För att förstå det liberala engagemanget för mångfald i
mediepolitiken kan det vara bra att erinra sig den historiska
bakgrunden. Pressfrihet var ett av de första liberala kraven i
Sverige på 1800-talet. Det var ett självklart utflöde av
kampen för demokrati.
När etermedierna växte sig starka, och särskilt när TV kom
på 1950-talet, blev det naturligt att hävda samma
grundläggande värdering: För att säkra att olika röster blir
hörda bör tillgängligt eterutrymme inte monopoliseras utan
fördelas på olika aktörer.
Man kan utan vidare säga att Folkpartiets viktigaste krav i
mediepolitiken sedan 60-talet har varit att bryta det statliga
monopolet inom radio och TV. Under alla dessa år har vi
hävdat att ett sådant monopol innebär en farlig
maktkoncentration. Det har alltid förvånat oss att
mediedebattörer med socialistiska utgångspunkter ofta sagt
sig vara bekymrade för maktkoncentrationen inom
medierna, men ändå ivrigt försvarat just etermonopolet.
Det är visserligen sant att public servicebolagen med åren
utvecklat en betydande och beundransvärd integritet
gentemot det politiska systemet. Men det ändrar inte faktum,
att det är farligt att lägga en så avgörande del av
opinionsbildningen i händerna på en och samma aktör eller
maktstruktur.
Det är viktigt att påpeka att bristen på konkurrens inte bara
innebär risk för ensidighet i själva opinionsbildningen.
Ensidighet är en fara på alla områden, som kulturbevakning,
underhållning etc.
En annan fara vid obefintlig eller bristande konkurrens är
låg produktivitet.
Den första sprickan i betongmuren kom redan under den
förra borgerliga regeringsperioden med närradion. Sedan
följde kabel- och satellitkanalerna, det tredje marknätet för
TV och nu reklamradion. En stor liberal framgång var också
yttrandefrihetsgrundlagen 1992, som i grundlag säkrade
vissa -- om än inte alla -- de nyvunna friheterna. En lång rad
av de krav vi genom åren framfört har alltså förverkligats.
Men självfallet finns det fortfarande brister i
mediesituationen.
Några sammanhänger med att rester från den gamla tidens
politik hänger kvar. Andra har dykt upp med den nya
situationen.
Ny teknik -- gamla principer
Stort intresse knyts nu exempelvis till den s k digitala
tekniken. Den kommer om tio år -- eller ännu tidigare -- att
mångdubbla tillgången på radio- och TV-frekvenser.
En annan tendens det nu talas mycket om är att medierna
''smälter samman'' (multimedier): Videofilmen per telefon,
tidningen per fax, TV-program per dator, uppslagsverket på
CD-skiva etc. Datakommunikationen kommer att
revolutioneras genom det som nu kallas ''elektroniska
motorvägar''.
En viktig synpunkt för Folkpartiet är att friheterna i största
möjliga utsträckning måste vara skyddade i grundlag, så att
inte tillfälliga stämningsomslag -- som t.ex.
Socialdemokraternas försök att stoppa radioauktionerna --
får slå igenom i regelverket och allsidigheten i
opinionsbildningen därmed hotas.
En av de mest tydliga förändringarna i samhället är den
växande informationsmängden. Färre och färre arbetar med
sina muskler, fler och fler med att hantera information.
Informationsteknologin utvecklas också mycket snabbt. På
några få år har många svenskar skaffat sig hemfaxar,
persondatorer, mobiltelefoner och parabolantenner. Och det
är inte slut. Det kommer fler nyheter. Som nämnts bäddar
den digitala tekniken för fler sådana.
Mediepolitiken måste i kunskaps- och
informationssamhället präglas av gamla liberala värderingar
om frihet, mångfald och kvalitet. Teknikens framsteg skall
tas till vara. Vi skall inte blunda för att utvecklingen rymmer
vissa hot, men möjligheterna är många fler. Vi hoppas
mycket på ''det andra steget'' i mediernas liberalisering.
Tekniken om hörnet
Inom samma frekvensutrymme som i dag disponeras för
analog radio och TV kan vi få plats med betydligt fler
digitala radio- och TV-sändningar. En betydligt höjd bild-
och ljudkvalitet kan också förverkligas. Den digitala
teknikens fördelar beror bl.a. på att frekvensutrymmet kan
utnyttjas mer effektivt och att sändningarna på olika sätt kan
komprimeras.
Ett intensivt utvecklingsarbete pågår för närvarande på
många håll i världen för att ytterligare förbättra de
möjligheter som den digitala tekniken öppnar. Inte minst
svenska företag ligger långt framme inom sändningssystem,
bildkodning m.m. Den digitala tekniken medger att
geografiskt närliggande sändare inte behöver störa varandra.
Det totala antalet TV-kanaler i Sverige kan teoretiskt sett bli
fler än hundra. I ett rent digitalt sändningssystem är den
maximala mängden kanaler så stor att frekvensutrymmet inte
längre skulle utgöra den trånga sektorn vid start av nya TV-
kanaler. Vid sidan av själva sändningarna medger den nya
tekniken även en rad extratjänster. För att den digitala
teknikens stora potential skall kunna utnyttjas fullt ut krävs
givetvis att företag och länder enas om sändningsstandarder
m.m.
Risken för tekniska monopol bör inte negligeras. I princip
gäller samma grundläggande villkor som här nämnts för
digital TV även för digital radio. En gemensam digital
standard har utarbetats som medger en mycket hög
ljudkvalitet. Oklarheterna är därmed färre på radioområdet
än inom TV. Å andra sidan är det tillgängliga
frekvensutrymmet för radio hårdare intecknat än på TV-
sidan.
Till bilden hör givetvis också kostnaden för de gigantiska
investeringar som behöver göras vid bytet av en TV-tekniker
till en annan. Varje hushåll kommer på sikt att behöva byta
ut eller komplettera med nya radio- och TV-apparater.
Även efter introduktionen av en digital världsstandard för
TV torde vi under många år få leva med parallella sändningar
i nuvarande form och i den nya digitala. Därutöver kommer
en rad ytterligare kanaler att kunna startas med digitala
sändningar. Successivt kommer andelen hushåll med digitala
mottagare att öka. Det kan vara realistiskt att räkna med en
övergångstid på 10--15 år innan alla äldre analoga radio- och
TV-apparater tagits ur bruk.
Först därefter kommer det i praktiken obegränsade
frekvensutrymmet att kunna utnyttjas. Men även på några års
sikt innebär den teknik som väntar om hörnet att mångfald
och teknisk kvalitet avsevärt kommer att förbättras.
Slutsatsen av dessa resonemang blir alltså att utrymme
snarast bör upplåtas för digitala radio- och TV-sändningar i
de ytterligare frekvensband som finns tillgängliga. Av såväl
program- som industripolitiska skäl är det angeläget att
Sverige ligger i täten i denna utveckling, när framsteg nu
gjorts i utarbetandet av internationella standarder. Detta kan
bli en miljardmarknad för svenska företag, om vi ser till att
inte komma på efterkälken genom att försvåra den inhemska
introduktionen.
Folkpartiet välkomnar därför regeringens initiativ att kalla
samman en s.k. DAB-beredning.
''M 4'' -- en ny markkanal för TV
Hösten 1991 påbörjade TV 4 sina sändningar i marknätet.
Idag är TV 4:s sändarnät nästan fullt utbyggt -- 98 % av de
svenska hushållen kan se kanalen. Efter en trög start har TV
4 haft en mycket gynnsam ekonomisk utveckling.
Tittarsiffrorna har stigit och annonsförsäljningen har
överträffat de flesta prognoser.
Vår slutsats är därför att de frekvensmässiga möjligheter
som finns bör utnyttjas för etablerandet av en ny markburen
reklamfinansierad TV-kanal.
Ett starkt skäl för detta ställningstagande är att det i
längden är stötande att TV 4 har monopol på TV-reklam som
kan ses i hela landet. Det behövs konkurrens också på den
marknaden. Ett annat argument är givetvis att de svenskar
som inte har tillgång till kabel- eller satellit-TV (f.n. nästan
halva befolkningen) också har rätt till större valfrihet och
mångfald i TV.
Det finns ingen anledning att vänta med beslutet. De
tekniska förutsättningarna finns -- ett fjärde marknät för TV
kan tas i bruk nästan omgående.
En fråga som redan börjat diskuteras är i vilken
utsträckning den fjärde markkanalen skall användas för
lokala (regionala) program. Folkpartiet har tidigare
föreslagit att den fjärde markkanalen skall upplåtas till
regionala program.
De senaste åren har en viss expansion av regional TV
kommit till stånd. Det har skett dels genom kabel-TV och
dels, och framför allt, genom TV 4:s ''lokala fönster''. Sedan
tidigare finns den regionalt uppbyggda TV 2 inom Sveriges
Television, som dels gör regionala program, dels nationella
program producerade utanför Stockholm. Det ekonomiska
underlaget för regional TV är självfallet inte obegränsat.
Det mesta talar för att utrymmet vid sidan av
kabelsändningarna och TV 4:s lokala fönster är relativt litet.
Även de som talar mest för att den tillkommande kanalen
skall vara regional är medvetna om att den i praktiken till
stor del måste bestå av program som är producerade (eller
inköpta) centralt.
Argumentet att TV 4 måste ges konkurrens om
riksreklamen talar också för att en relativt stor del av
sändningstiden i den tillkommande kanalen bör vara centralt
producerad. Ytterligare ett starkt skäl talar för en ganska stor
andel rikstäckande program.
Det finns en uppenbar risk att dagstidningarnas
annonsmarknad minskar väsentligt om hela finansieringen
för den nya TV-kanalen skall hämtas från lokala annonserar.
Särskilt om dagspressens ekonomiska villkor påverkas
negativt genom andra förändringar som vi föreslår -- t.ex.
nedskärningar i presstödet -- kan ett annonsbortfall bli
allvarligt. Genom att den lokala annonsmarknaden ser
mycket olika ut på olika platser i landet, bl.a. av det skälet
att befolkningen är ojämnt fördelad över landets yta, skulle
en dominerande roll för de lokala sändningarna innebära
mycket stora geografiska olikheter.
Eftersom vi slår vakt om hela svenska folkets tillgång till
mångfald i TV-utbudet är det väsentligt att olika landsdelars
olika förutsättningar utjämnas.
Slutsatserna är alltså dessa: En fjärde marksänd TV-kanal
bjuds ut på marknaden så snart som möjligt. Den skall dels
innehålla ett sådant utbud av riksprogram att TV 4 ges en
verklig konkurrens på annonsområdet, dels ge ökat utrymme
för regionala sändningar. Anbudsförfarandet skall vara så
utformat att båda dessa önskemål kombineras.
I dag ställer staten upp ett antal villkor för TV 4:s
verksamhet. Villkoren framgår dels av avtalet mellan staten
och bolaget, dels av radiolagens regler bl.a. dess
reklamregler. Trots propåer från bolaget har förslag avvisats
om att ändra villkoren. Detta anser vi hittills har varit riktigt.
I konkurrens med andra intressenter fick TV4 koncessionen
under vissa givna villkor.
Situationen för TV 4 förändras dock när staten ger tillfälle
för ytterligare programföretag att sända TV på marken. När
staten bestämmer villkoren för detta/dessa bolag bör det
därför också finnas utrymme att diskutera förändringar för
TV 4:s del. Samtidigt är det viktigt att TV 4 söker redovisa
hur man lever upp till det åtagande man gjort i avtalet med
staten.
Vi menar att även M 4-nätet bör omfattas av krav på att
sändningarna skall vara sakliga och opartiska. Det bör vara
rimligt att ställa krav på att svenska upphovsmän --
författare, dramatiker och musiker -- ges tillfälle att få sina
verk framförda.
Eftersom kanalen skall innehålla regionala fönster, kan det
också te sig naturligt att ställa krav som säkrar att en viss
andel av programmen produceras regionalt.
Förbudet i radiolagen mot åsikts- och politisk reklam i
marksänd kommersiell TV bör enligt vår mening avskaffas.
Då denna typ av reklam kan förekomma i de kabel- och
satellitsända programmen framstår det svårförståeligt att den
skall vara förbjuden i marksänd kommersiella sändningar.
Kraven på den som förvärvar koncessionen fastställs av
riksdagen.
Bland de ansökningar som uppfyller kraven skall
koncessionen gå till den sökande som lämnat det högsta
anbudet. Vi menar att det vore olyckligt om den som i dag
sänder TV till svenska hushåll via satellit också gavs
möjlighet att konkurrera om M 4. Därför bör inte TV 3 eller
Femman -- eller dess ägare -- kunna få koncession för M 4.
På det sättet kan vi bättre garantera att tillkomsten av M 4
ökar mångfalden i TV-utbudet. Självfallet bör inte heller
någon som har väsentligt ägarinflytande i TV 4 ges
sändningsrätt i M 4. För att garantera att hela svenska folket
får tillgång till M4 måste sändningarna omfattas av det s.k.
''must-carry-kravet'' i radiolagen. Kabelnätsinnehavare
skall kostnadsfritt se till att alla kabel-TV-innehavare
kostnadsfritt får M 4.
Slå vakt om allmän-TV och allmänradio!
I budgetpropositionen föreslås relativt kraftiga
resursindragningar från de tre företag som bedriver radio och
television i allmänhetens tjänst. Storleken på dessa skiljer sig
mellan finansplanen och Kulturdepartementets bilaga. Från
företagens sida har talats om att den nya regeringens förslag
innebär en radikal kursomläggning i mediepolitiken, bort
från kvalitetslinjen. Även vi känner en oro för
konsekvenserna av nedläggningarna. Det kan finnas
anledning att något utveckla Folkpartiets syn på public
service.
I nästan samtliga europeiska länder tog staten från början
ett fast grepp över radio- och TV-medierna. I USA, däremot,
blev utvecklingen en helt annan. Där utvecklades radion och
TV helt av privata intressenter och på marknadens villkor.
Men faktum kvarstår, att europeisk radio och television
bygger på en helt annan tradition än den amerikanska.
Skillnaden gentemot USA har minskat i den meningen att
alla europeiska länder nu släppt fram privata alternativ (med
Sverige bland de sista), men fortfarande finns radio- och TV-
kanaler i allmänhetens tjänst -- ofta kallade public service-
kanaler -- kvar i de flesta länder.
Folkpartiet har sedan länge förespråkat större frihet i etern.
Vi har eftersträvat ett medielandskap som präglas av stor
mångfald. Public service har vi betraktat som ett viktigt
inslag i det landskapet.
I själva verket har vaktslåendet om Sveriges Radio,
Sveriges Television, Utbildningsradion och deras
föregångare varit en genomgående linje under Folkpartiets
historia. Gunnar Helén, från början själv radioman, var under
flera år ordförande i den dåvarande koncernstyrelsen och
hävdade både i den rollen och under sin tid som politiker med
all kraft betydelsen av kvalitetsinriktade, folkbildande public
service-kanaler. Bland andra har Jan-Erik Wikström och
Ingemar Eliasson från olika positioner arbetat i samma anda.
Under mandatperioden 1991--1994 togs, som nämnts,
avgörande steg mot en frihetligare mediestruktur i Sverige.
Men även under den perioden hävdade Birgit Friggebo som
kulturminister framgångsrikt allmänkanalernas intressen.
Från årsskiftet 1993/94 ägs de svenska public service-
bolagen av statliga stiftelser. Den förändringen genomfördes
på förslag av Birgit Friggebo för att göra rollfördelningen
klarare på medieområdet, samtidigt som programbolagens
integritet skyddades. Sveriges Radio, Sveriges Television
och Utbildningsradion arbetar på statens uppdrag, i enlighet
med ett avtal med staten och med resurser som staten
tillhandahåller genom ett särskilt avgiftssystem.
Från främst moderat håll har tagits upp en diskussion om
det finns något motiv att behålla statligt ägda radio- och TV-
bolag. Vi ser flera sådana motiv:Allmän-TV är en garant
för mångfalden om medieutbudet i övrigt skulle präglas av
maktkoncentration.Allmän-TV är (eller bör vara) en garant
för kvalitetsproduktion.Allmän-TV har även i konkurrens
lyckats attrahera många tittare.
Motsvarande motiv är tillämpliga också på Sveriges Radio.
Det är viktigt att slå vakt om särarten i public
serviceuppdraget.
De tre bolagen arbetar under andra villkor än kommersiella
kanaler och det är rimligt att ställa särskilda krav på kvalitet
och professionalism. Bolag i allmänhetens tjänst skall inte i
första hand konkurrera med kommersiella bolag om
tittarsiffror. Eftersom vi vill slå vakt om allmän-
TV:s/allmänradions karaktär säger vi nej till reklam i dessa
kanaler. Skulle man acceptera reklam i public service faller
enligt vår mening de tyngsta argumenten för att ha kvar
sådana kanaler.
Det faktum att nya markkanaler tillkommer både i TV och
radio gör att det inte heller av det skälet ter sig angeläget att
minska allmänradions och TV:s utrymme. I realiteten
behöver de inte tränga ut någon annan viktig aktör. Vi slår
alltså vakt om två TV-kanaler för Sveriges Television och
ungefär den kanaltillgång som Sveriges Radio har idag.
Kvalitetskraven på både TV- och radiosändningarna måste
hävdas tydligare. Ett tillfälle är när nästa avtal mellan staten
och programbolagen skall skrivas. Det måste finnas
utrymme för det genomarbetade, det utmanande, det
nyskapande, det krävande i allmän-TV och -radio. I viss
utsträckning är det naturligtvis möjligt för statsmakterna att
även under löpande avtalsperiod hävda önskemålen om ökad
kvalitetsinriktning.
Valfriheten är i sig en kvalitet. Konkurrensen är också
kvalitetsbefrämjande. Ett ofta framfört påstående är att
konkurrens mellan medier på en kommersiell marknad leder
till likriktning av innehållet. Det finns också de som hävdar
att kvaliteten på allmän-TV och -radio försämrats i och med
att vi fått reklamfinansierade radio- och TV-kanaler.
Det går självfallet inte att förneka att utbudet i privata
radio- och TV-kanaler till mycket stor del består av lätt
underhållning. Men det är inte hela sanningen. Det är
exempelvis orättvist att hävda att TV 3 och TV 4 i Sverige
inte skulle göra andra program än lätta
underhållningsprogram. TV 4:s nyhetsredaktion är ett ofta
anfört exempel. Även på radiosidan finns det redan nu
exempel på stationer med höga programambitioner.
Det finns helt enkelt ett kommersiellt motiv för smalare
program. En del av publiken tittar aldrig på såpoperor eller
kaféprogram. Skall man nå de tittarna och lyssnarna med
kommersiella budskap måste de ligga i anslutning till en
annan typ av program. Därför kan breddning och
diversifiering av utbudet gå hand i hand.
En extra garanti för att det i det totala utbudet också finns
program som är kommersiellt mindre gångbara är existensen
av kanaler som inte är reklamfinansierade. Det är, som redan
framgått, motivet till att vi slår vakt om ett antal public
servicekanaler i radio och TV.
I de senaste avtalen mellan allmän-TV, radion och staten
har det ställts krav på att verksamheten skall effektiviseras.
Förändringar har också skett, men fortfarande finns det,
enligt vår bedömning, stora möjligheter att få mer eller bättre
TV och radio för pengarna. Produktiviteten måste öka. Och
kvaliteten kan ytterligare förbättras. Om pengarna absolut
inte räcker till sändningar med kvalitet, anser vi att det är
kvantiteten -- alltså den totala programtiden -- som bör få
stryka på foten snarare än kvaliteten.
Mot bakgrund av vår syn på public servicekanalernas roll
och betydelse, känner vi stor oro inför storleken på de
besparingskrav som ställs på bolagen.
De kommersiella kanalerna expanderar sin verksamhet
genom att reklammarknaden är stor. Vårt förslag om en s k
M 4-kanal betingas bl.a av önskemålet att reklampengar som
nu går till satellitkanaler i stället skulle gå till en kanal som
hela svenska folket kan ta emot. Men oavsett till vilken kanal
de pengarna kanaliseras, är det ostadigt att reklam-TV:n brett
ut sig kraftigt de senaste åren. I huvudsak har det haft
positiva effekter i form av större valfrihet etc, men de
kanalernas program räcker inte för att våra förväntningar på
radio- och TV-medierna skall infrias.
Lika starkt som vi bejakar den frihetliga utvecklingen
känner vi behovet att slå vakt om radio och TV i
allmänhetens tjänst.
Inte minst många unga behöver alternativ till TV-spel och
våldsinriktade videofilmer. De kommersiella kanalerna
erbjuder inte sådana alternativ i tillräcklig omfattning.
Därför behövs Sveriges Radio och Sveriges Television.
Risken med att tvinga bolagen till så kraftiga besparingar
som nu föreslås är att kvalitetskraven inte kan hävdas.
Vi anser oss emellertid inte i rådande statsfinansiella läge
kunna föreslå ett totalt fredande av public service-bolagen
från ytterligare sparkrav. Trots att det principiellt är mycket
tveksamt att förändra de ekonomiska förutsättningarna under
löpande avtalsperiod biträder vi att så sker med hänvisning
till den exceptionella statsfinansiella situationen.
Vi motsätter oss därför inte en avveckling av
konstruktionen med att TV 4:s koncessionsavgiftsmedel
tillförs public service-bolagen. Vi har själva föreslagit att
M4:s koncessionsavgifter skall tillfalla statskassan.
Vi anser emellertid att neddragningen bör bli mindre än
den regeringen föreslagit. Vi anser att den under den tid som
återstår av avtalsperioden skall halveras. Det innebär att vi
utöver regeringens förslag vill tillföra den
avgiftsfinansierade radio- och TV-verksamheten 80 miljoner
kronor mer per år än regeringen föreslagit. Andra halvåret
1995 bör bolagen tillföras 40 miljoner kronor mer än vad och
för 1996 80 miljoner kronor mer än vad regeringen
föreslagit. Medlen bör fördelas enligt den fördelningsnyckel
som redovisas i budgetpropositionen.
Inför nästa avtalsperiod råder sannolikt ett nytt läge,
särskilt om M 4-kanalen då startat. Vi kan inte nu bedöma
om regeringens rationaliseringskrav för åren 1997 och 1998
är realistiska. Vi har därför schablonmässigt accepterat dem
i vår skuggbudget. Vi utesluter emellertid ingalunda att det
också under den avtalsperioden är nödvändigt att tillföra
resurser utöver regeringens nivå för att kvalitetskraven skall
kunna hävdas.
Ge riksradion konkurrens
Ett problem som skulle kunna åtgärdas snabbt är att
Sveriges Radio saknar konkurrens på riksnivå.
Den privata lokalradion gjordes med avsikt regional, bland
annat av politiska skäl.
Det framstår som ett misstag att inte utrymme reserverades
för en konkurrerande privat reklamfinansierad rikskanal med
kvalitetsambitioner En sådan bör skapas. Det kräver viss
omplanering av frekvensbandet, men det är inte omöjligt.
De frekvensproblem som kan uppkomma ligger framför
allt i storstäderna. Den lösning som där ligger närmast till
hands är enligt vår mening att minska antalet närradiokanaler
något. Sedan närradion, mot folkpartiet liberalernas önskan,
fick börja sända reklam har gränsdragningen gentemot den
privata lokalradion blivit minst sagt otydlig. En relativt stor
del av närradiofrekvenserna i storstäderna används idag för
program som är snarlika programmen i privatradion och har
svag föreningsanknytning.
Eftersom utrymmet för fler riksradiokanaler f n är
begränsat kan statsmakterna ställa vissa krav på den som får
koncessionen. Ett sådant krav bör vara att den nya kanalen
bygger upp en nyhetsredaktion som blir ett alternativ till
SR:s ekoredaktion.
En svaghet med den konstruktion vi här förordar är att den
kan drabbas av samma kritik som vi själva riktat mot TV 4:s
monopol på rikstäckande TV-annonser. Den nya
riksradiokanalen får monopol på rikstäckande radioreklam.
Vi har emellertid bedömt detta argument mindre allvarligt på
radio- än på TV-sidan.
Risker för en ny maktkoncentration
Några händelser på senare tid har på nytt väckt debatten
om koncentration i medievärlden. Det har gällt Bonnierägda
Mariebergs köp av Sydsvenska Dagbladet och Jan Stenbecks
fortsatta framfart som s k mediemogul, senast i samband med
inköpet av satellitkapacitet. Bonniers och Stenbecks
ställning på svensk mediemarknad har jämförts med Robert
Murdochs i Storbritannien och Silvio Berlusconi i Italien.
I denna diskussion är det viktigt att ha som utgångspunkt
att mångfalden i medierna kraftigt ökat de senaste åren. Det
har alltså inte rört sig om en koncentration, utan motsatsen.
De som säger sig vara bekymrade över koncentration
rekommenderar ofta lösningar som leder till större
koncentration, t.ex. att staten skall ta ett grepp över
medierna.
Icke desto mindre är det naturligtvis alltid en viktig
diskussion, hur eventuella tendenser till monopolisering av
det fria ordet kan motverkas. Samtidigt är det viktigt att ha i
åtanke att olika former av ägandebegränsningar som dels är
svåra att kontrollera, dels leder till olika kvalificerade försök
till kringgående från aktörerna.
Våra synpunkter kan sammanfattas i följande punkter:
En ytterligare TV-kanal med regionala fönster ökar
mångfalden och minskar riskerna för koncentration. Det kan
föreskrivas i koncessionsvillkoren att kanalen inte får ägas
av intressen som har dominerande intressen i TV 3 och/eller
4.En ytterligare riksradiokanal minskar
maktkoncentrationen.Ett bibehållande av public service-
kanalerna säkrar att det finns kanaler som inte ägs av privata
intressen och är därmed definitionsmässigt ett sätt att minska
risken för maktkoncentration.Förändringar av pressens
ekonomiska villkor, t.ex. neddragning av presstöd, bör
genomföras i sådan takt och i sådana former som säkrar
andratidningarnas möjligheter att utkomma åtminstone på
större orter.Skulle maktkoncentrationstendenserna tillta
väsentligt får statsmakterna naturligtvis överväga regler efter
mönster från lagen om privat lokalradio, som begränsar
möjligheterna att ha dominerande ägarintressen i flera
medier på samma ort. Inom EU pågår för närvarande
diskussioner om hur principerna från antitrust-lagstiftningen
kan tillämpas på medieområdet. Även om dessa frågor måste
behandlas med största noggrannhet vill vi inte utesluta den
typen av lagstiftning också i Sverige. Sådana regler måste stå
i överensstämmelse med grundlagen. Det kräver ändringar
som lämpligen sker i samband den av oss begärda
omarbetningen för att ge grundlagsskydd åt de fria radio- och
TV-kanalerna.
Regeringen har aviserat att man inom kort har för avsikt
att tillsätta ett råd med ansvar för mediekoncentrationsfrågor.
Folkpartiet vill inte motsätta sig den tanken, utan vi anser att
rådet kan fylla en viktig funktion som kunskapssamlare inom
området.
Behöver pressen statsstöd?
Det statliga presstödet uppgår innevarande budgetår till
knappt 500 milj kr. Regeringen har inte föreslagit några
förändringar i årets budgetförslag.
Huvuddelen av denna summa, eller runt 420 miljoner
kronor, går till driftsstöd av ett sjuttiotal dagstidningar.
Återstående medel -- 73 miljoner kronor -- utbetalas i
distributionsstöd. Totalt utgör stödet knappt tre procent av
dagstidningsbranschens sammanlagda utgivningskostnader.
Presstödets syfte sedan det infördes i början av sjuttiotalet
har varit att säkerställa en mångfald inom dagspressen och
att förhindra en nedläggning av s.k. andratidningar.
Pressens roll för demokratin har varit motiv till ett
omfattande statligt stöd. I allt väsentligt har dessa mål
uppfyllts. Presstödet har på en rad orter förhindrat ett
tidningsmonopol för den dominerande tidningen. Men det
faktum att presstödet har varit framgångsrikt utifrån uppsatta
mål innebär inte att det är invändningsfritt.
Den kritik som riktas mot presstödet kan sammanfattas i
följande punkter:Presstödet snedvrider konkurrensen.
Stödets konstruktion innebär att en andratidning får fördelar
framför förstatidningen. För de tidningar som uppbär
presstödet utgör stödet mellan 15% och 35% av
utgivningskostnaderna.Presstödet är dyrt, 500 miljoner
kronor, och underskottet i statens finanser stort. I en tid av
mycket hårda prioriteringar är det rimligt att även göra
besparingar på presstödet.I princip är det fel med statligt
branschstöd.
Skall vi ha kvar presstödet?
När presstödet infördes i början av 1970-talet var pressen
den medieform inom vilken det förekom åsiktskonkurrens av
betydelse. Etermediet var för flertalet svenskar helt
reserverat för Sveriges Radio som genom sitt krav på
objektiv och allsidig nyhetsförmedling gav små möjligheter
för många att deltaga i den offentliga debatten.
I detta mer begränsade medielandskap var det av stort
värde att med ett presstöd motverka att opinionsbildningen
koncentrerades till ett krympande antal tidningar. Utan
presstödet hade kanske det politiska samtalet under de
senaste decennierna riskerat att bli ensidigare. Sedan dess
har emellertid framför allt etermedieutbudet förändrats.
Sveriges Television och Sveriges Radio har fler kanaler
och ett bredare utbud av samhällsinformation. Den tidigare
monopolkanalen har fått konkurrens av framför allt TV 4
men också av satellit- och kabelkanaler. Därtill kommer de
ökade möjligheterna att via satellitkanaler följa utländsk
nyhetsbevakning. Rimligtvis kan man därför tro att det
tryckta ordets betydelse för opinionsbildningen har
förändrats. Man kanske kan hävda att dagstidningarna i
någon mån kommit att övergå från att ha varit huvudarenan
för det offentliga samtalet till att bli en arena bland andra.
Hur pressens roll i det nya medielandskapet kan beskrivas
är just nu föremål för utredning -- i vår skall den
parlamentariska pressutredningen presentera sina förslag.
De tekniska förutsättningarna för tidningsproduktion har
förändrats kraftigt. Det har inneburit att framställningen av
tidningar har kunnat förenklas och förbilligas betydligt. De
finns de som hävdar att förekomsten av statligt stöd har
inneburit att denna process försenats, eftersom vissa
tidningsföretag har haft mindre ekonomiska incitament att
genomföra förändringar.
Men inte bara framställningen av tidningar har gynnats av
den tekniska utvecklingen. Även det redaktionella arbetet
har dragit fördel av den nya informationsteknologin.
Möjligheterna att inhämta information är näst intill
outtömliga. Vi menar dock inte att den nya teknologin
kommer att göra tidningar överspelade som förmedlare av
information och debatt till medborgarna. Sanningen kan
mycket väl vara den att medborgarna i det enorma
informationsbruset kommer att mer än någonsin vara
betjänta av att någon annan -- t.ex. en tidningsmakare -- på
ett professionellt sätt gör urvalet av information och ger ett
forum för det demokratiska samtalet.
Därför finns det anledning att tro att det även i framtiden
kommer att finns önskan om ett stort utbud av dagstidningar
i ett land som Sverige. Men behövs presstödet för att
garantera en fortsatt mångfald? På kort sikt är svaret med stor
sannolikhet ja.
Vår slutsats är att en omedelbar eller mycket forcerad
avveckling av presstödet skulle få oacceptabla konsekvenser
för mångfalden inom massmedierna. Å andra sidan finns det
heller ingen anledning att acceptera att just
tidningsbranschen för all framtid kommer att vara en
näringsgren som behöver statliga subsidier för att överleva.
Presstödet utgör några få procent av tidningsbranschens
samlade intäkter och i ett något längre tidsperspektiv har
andra utgifts- och inkomstfaktorer (som
rationaliseringsmöjligheter genom avtal och ny teknik,
annonsvolymer, marknadens priskänslighet, momsfrågan
etc) större betydelse, också för de presstödsberoende
tidningar na. Det framstår därför som en långsiktigt rimlig
ambition att avveckla presstödet.
Med detta synsätt får takten bli något beroende av
utvecklingen. Skulle det visa sig att en avveckling av stödet
får oacceptabla konsekvenser t.ex. vad gäller
mediekoncentration och därmed indirekt utgör en fara för det
demokratiska samtalet får den ta längre tid. Men det ligger
ett värde i att tidningsföretag som blivit beroende av presstöd
uppmuntras att pröva olika metoder att klara sin ekonomi
utan statliga subsidier.
Den andra betydelsefulla delen av presstödet utgörs av
distributionsstödet. Detta bör tillsvidare finnas kvar.
Eftersom stödet är att betrakta som ett ''smörjmedel'' för att
åstadkomma en fungerande samdistribution av tidningar
menar vi att det fyller en viktig funktion.
Detta resonemang kan sammanfattas på följande sätt: Av
statsfinansiella skäl måste branschstödet till
tidningsutgivning minska. Det är en naturlig målsättning på
lång sikt att denna bransch, som de flesta andra, kan leva utan
statligt understöd. Samtidigt är det ett starkt intresse att en
våg av tidningsnedläggningar kan undvikas. Neddragningen
av presstödet måste alltså ske över ett antal år och enligt
tydliga principer, så att tidningarna kan anpassa sig till de
nya förutsättningarna. Vi föreslår att presstödet skall
halveras till 1998. Det innebär att anslaget till driftsstöd till
dagspressen skall minskas med 25 % under det kommande
budgetåret. Bidragssatserna för driftsstödet bör sänkas i
motsvarande mån.
Etermedierna och grundlagen
Till de liberala framgångarna på medieområdet hör den
nya yttrandefrihetsgrundlag som gäller från den 1 januari
1992. Dess tillkomst säkrade att ett antal viktiga friheter inte
kan tas ifrån oss genom ett enkelt riksdagsbeslut: rätten att
sända och ta emot kabel-TV, rätten att sända och ta emot
satellit-TV och rätten att inneha mottagningsutrustning, t.ex.
parabolantenner. Men i åtminstone ett viktigt avseende var
yttrandefrihetsgrundlagen en kompromiss. Moderaterna och
Folkpartiet liberalerna nådde inte ända fram i frågan om att
grundlagsfästa mångfalden i etern.
Principerna för hur tillgängligt eterutrymme skall fördelas
är inte reglerade i grundlag annat än i en mycket allmän
formulering: ''Det allmänna skall eftersträva att
radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till
vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.''
(Ordet ''radiofrekvens'' inkluderar även TV-kanaler.)
Men eftersom socialdemokraterna hela tiden hävdat att
yttrande- och informationsfriheten bäst tillgodoses av public
service-bolagen, finns ett latent hot mot de fristående radio-
och TV-bolagen. Eterutrymmet är begränsat. Det är det som
är själva utgångspunkten för behovet av att lagreglera
fördelningen.
Den tekniska utvecklingen har visserligen successivt
vidgat utrymmet och den utvecklingen kan förväntas
fortsätta, men även vid ett drastiskt ökat utbud av frekvenser
kan konkurrerande önskemål tänkas föreligga om vissa
attraktiva lägen på frekvensbandet etc. Det behövs alltså
även i ett långsiktigt perspektiv regler om fördelning av
frekvensutrymme.
Eftersom frekvensfördelning till stor del avgörs i
internationella förhandlingar, som från svensk sida tills helt
nyligen skötts av Televerket och numera sköts av
Telestyrelsen, har ett stort inflytande legat på
myndighetsnivå. Vissa övergripande beslut har fattats av
riksdagen, andra ärenden har avgjorts av regeringen.
Det finns naturligtvis inga självklara svar på frågan hur
fördelningen skall ske i varje enskilt fall. Men eftersom
fördelningen av frekvenser kan vara livsviktig för den
demokratiska debatten, bör vissa principer vara fastställda i
grundlag.
Under de senaste åren har ett antal reklamradiofrekvenser
fördelats genom auktion. Enligt vår mening var det ett
genombrott för en viktig mediepolitisk princip. Frekvenser
som det allmänna inte har särskilda synpunkter på -- och
därför förbehåller public service-kanaler -- bör i en öppen
process fördelas till dem som tror sig kunna göra bäst
program och följaktligen är beredda att betala mest.
På det hela taget framstår för oss auktionsförfarandet som
långt sundare än den politiserade process som föregick
beslutet om den tredje markkanalen eller att regionala
smakdomare skall stå för fördelningen av privata
lokalradiotillstånd.
Enligt vår mening bör en ändring av
yttrandefrihetsgrundlagen med följande innebörd komma till
stånd. Huvudregeln är att tillgängliga frekvenser skall
utbjudas på marknaden och försäljas i någon form av
auktions- eller anbudsförfarande. Från huvudregeln får
statsmakterna vid frekvenstilldelningen göra två undantag.
Det första gäller public service-sändningar. Där bör regeln
vara att statsmakterna, utan hinder av grundlagens
huvudregel, får avdela frekvenser till Sveriges Radio och
Sveriges Television i samma omfattning som nu sker.
Det andra undantaget gäller föreningsradion.
Statsmakterna har möjlighet att avdela en frekvens per
kommun (möjligen något fler i de största kommunerna) för
föreningslivets behov.
Resten av frekvensutrymmet måste alltså utbjudas på
marknaden och försäljas i någon form av auktions- eller
anbudsförfarande. En ändring av yttrandefrihetsgrundlagen
och berörd följdlagstiftning med den av oss angivna
innebörden bör komma till stånd. Folkpartiet föreslår därför
att riksdagen ger regeringen i uppdrag att att tillsätta en
parlamentarisk utredning med uppgift att ge grundlagsskydd
åt de fria radio- och TV-stationerna.
Skydda barn och ungdomar mot våld
Under den senaste tiden har stort intresse riktats mot
våldsfilmer, som barn och ungdomar ser i första hand på
video. Men också de ökade våldsinslagen i dataspel -- och
den stora spridningen av dessa spel -- har fått stor
uppmärksamhet.
Vår uppfattning är att samhället har ett ansvar för att söka
förhindra att olovliga våldsskildringar sprids. Vi föreslår
därför att några förändringar genomförs i detta syfte.
För det första bör en ytterligare, högre åldersgräns införas
för utlämning av videofilmer, som kan tillämpas på sådana
grova våldsskildringar som bedöms olämpliga för
åldersgruppen 15--18 år.
För det andra skall brottsbalkens regler om olaga
våldsskildring ändras så att det tydligt framgår att de också
är tillämpliga på dataspel.
För det tredje skall en ny åldersgräns -- 18 år -- för
biofilmer införas på motsvarande sätt som vid
videouthyrning och -försäljning. På det sättet skyddas 15--
18-åringar, samtidigt som det blir möjligt att ta bort den
principiellt mycket tveksamma förhandsgranskningen av
vuxenfilmer.
Reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen säger att videofilmer
som är avsedda för visning i hem inte får förhandsgranskas.
Det innebär inte att vi accepterar våld i dessa filmer. Den som
sprider och lånar ut olagliga våldsfilmer skall naturligtvis
kunna straffas för sitt brott. Och filmerna skall beslagtas så
att de inte kan spridas vidare.
Förslagen innebär att ändringar måste ske i
yttrandefrihetsgrundlagen, brottsbalken, lagen om
granskning och kontroll av filmer och videogram samt i
lagen om pliktexemplar av dokument. Regeringen bör
snarast återkomma med förslag till ändring av lagstiftningen
i enlighet med vad vi anfört.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om digital teknik för TV- och
radiosändningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny TV-kanal i marknätet,
3. att riksdagen med ändring av regeringens förslag
godkänner vad i motionen anförts om medelsberäkning
avseende 1995 och 1996 för den avgiftsfinansierade radio-
och TV-verksamheten,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny rikstäckande kommersiell
radiokanal,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om maktkoncentration inom
medierna,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statligt stöd till dagspressen,
7. att riksdagen till Driftsstöd till dagspressen för
budgetåret 1995/96 anvisar 200 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit eller således 627 000 000 kr,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning med
uppgift att ge förstärkt grundlagsskydd för de fria
etermedierna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagändringar för att stärka barns
och ungdomars skydd mot våldsskildringar.
Stockholm den 24 januari 1995
Lars Leijonborg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Margitta Edgren (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Eva Eriksson (fp)
Elver Jonsson (fp)
Anne Wibble (fp)
Carl-Johan Wilson (fp)
Birgit Friggebo (fp)