Det pågår en allt intensivare debatt om pressetik. Det sunda
med det är att den i allt större utsträckning har kommit att
försiggå i medierna och bland medieverksamma. Under det
senaste året har i såväl Sveriges Television som i en av de
kommersiella kanalerna frågor om övertramp och etik tagits
upp till ingående diskussion. På journalistdagen hösten 1994
var detta ett viktigt ämne för debatt. Nyligen har det
förekommit en diskussion om dessa frågor vid en av våra
journalisthögskolor, där drabbade har mött eleverna och i
branschtidningarna Pressens Tidning och Journalisten har
debatten varit omfattande.
Allt detta är bra. Etik är inget man kan lagstifta om. Den
svenska modellen för självsanering fungerar till stora delar
på ett tillfredsställande sätt. Institutionerna PO och Pressens
Opinionsnämnd fyller med sina utslag viktiga roller för
normbildningen och är, som de flesta i dag anser, omistliga
delar av processen.
Trots detta kan det konstateras att det årligen förekommer
ett antal grova övertramp, när individer oförskyllt blir
skadelidande. Många har upplevt dessa journalistiska
missgrepp som grövre under senare år. Det gäller även inom
journalistkåren. Krav på lagfästa regler om rätt till repliker
utan kommentarer och andra ingrepp i yttrande- och
pressfriheten, sådant som finns i andra länder, har med jämna
mellanrum väckts. Det vore mycket olyckligt om några
inskränkningar i den frihet till granskning som i dag finns
överhuvudtaget skulle övervägas. Vi måste slå vakt om den
frihet som garanteras genom TF och YGL! De är omistliga
för vårt samhälle och den för demokratin så betydelsefulla
öppenheten och debatten.
För att motverka de argument som förs fram av dem som
vill ha inskränkningar gäller det att samtidigt se till att de
människor som faktiskt kommit att på olika sätt drabbas av
förtal kan få rättelse inte bara i ett av många inte läst
offentliggörande av ett utslag hos PO eller Pon. Om en
person kränks inför en handfull personer på ett torg, finns det
en möjlighet att det kan leda till åtal och eventuellt
skadestånd genom det lokala åklagarväsendet. Om samma
förtal ägt rum i en tidning som läses av hundratusentals
personer, får bara JK väcka åtal. Dessutom, så som JK tolkar
dessa regler med hänvisning till förarbetena, kan han bara ta
upp principiellt intressanta mål. I det läget finns det många
som inte vågar riskera att väcka enskilt åtal mot en
mediajätte med stora ekonomiska resurser. Att få rätt, och
inte bara ha rätt, får inte vara en fråga om att ha råd! Lagen
måste alltid först och främst garantera skydd för den svage.
För att skydda såväl pressfriheten som de individer som
kränks när den missbrukas finns det skäl att undersöka hur
utformningen och tillämpningen av lagrummen i BrB 5:5
och TF 9:2 skall kunna ändras så att det blir en reell
möjlighet för alla som genom förtal i media lidit skada att få
den saken prövad genom allmänt åtal utan att lagändringen
innebär någon risk för inskränkning av tryck- eller
yttrandefriheten som sådan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagändring för att ge förtalsdrabbade
större möjlighet till rättelse och skadestånd.