Fria och oberoende media är ett självklart inslag i ett fritt
och öppet samhälle. Mångfalden ger en utveckling av både
media och samhällslivet i dess helhet. Friheten och
oberoendet ger en ständig övervakning av den offentliga
makten men också information och nyheter som ingen kan
stoppa.
Informationsteknologins snabba utveckling ger ständigt
växande möjligheter för medborgaren att ta del av ett
mångfasetterat utbud, samtidigt som kulturliv,
nyhetsförmedling och debatt får allt fler förutsättningar att
utvecklas. En förutsättning för en snabb utveckling som
tillgodoser medborgarnas önskemål och behov är den fria
etableringen.
Monopol på radio, TV eller media överhuvudtaget
motverkar utvecklingen både av tekniken och av de program
som publiken möter. Nyhetsförmedlingen begränsas.
Kulturlivet ges färre förutsättningar att nå publiken.
Informationsteknologins möjligheter kontrolleras istället för
att bidra till samällsutvecklingens dynamik.
Ett samhälle med fria media är under en ständig
utveckling. Det fria ordet får därmed de bästa
förutsättningarna. Mångfalden ger alla möjligheter. Fria och
oberoende media bidrar till att sprida nyheter, information,
kultur och kunskap över gränserna. De socialistiska
diktaturernas fall orsakades till en betydande del av den kraft
som informationsteknologin och det nya mediasamhället
innebar.
Efter att under årtionden ha haft ett av världens mest
kompakta monopol inom mediaområdet kunde vi i Sverige
under 1980-talet se konturerna till ett nytt mediasamhälle
utvecklas. Informationsteknologins genombrott urholkade
både radio- och TV-monopol och gav nya TV- och
radiokanaler. Framväxten av denna mångfald stod i allt
väsentligt i strid med den då förda politiken inom
mediaområdet. Det var teknikens utveckling och publikens
önskemål som gav genombrottet, inte politiken.
Nu står Sverige på nytt inför nya möjligheter. Det
förändrade medialandskapet understryker behovet av en
lagstiftning som bejakar mångfald och utveckling inom
etermedias och informationsteknologins område. Publikens
önskemål kommer att kunna förverkligas allt bättre i takt
med att den informationsteknologiska utvecklingen
fortsätter. Olika media kommer att alltmer integreras med
varandra och bidra till varandras utveckling under former
som aldrig kan förutses av den politiska makten men som
förutsätter en respekt för det fria ordet, för valfriheten och
för rätten att pröva nya möjligheter.
De som i dag bedömer friheten inom radio och TV utifrån
den egna uppfattningen om det befintliga programutbudet
bortser inte bara från det faktum att publiken uppskattar
mångfalden utan gör dessutom misstaget att inte se den
dynamik som friheten innebär för utvecklingen. Den snabba
utvecklingen ger nyhetsförmedling, kulturliv, underhållning,
regional förankring och den enskildes val helt nya
möjligheter. För Moderata Samlingspartiet är det självklart
att det är friheten som skall prägla den framtida utvecklingen
av media i Sverige.
1.2 Frihet och avreglering
Regeringsskiftet 1991 ledde till att Sverige fick en
mediapolitik som bröt med monopoltänkandet och som
skapade frihet och nya möjligheter för etermedia. Ett
omfattande arbete för att öka friheten inom radio- och TV-
området genomfördes. Principen var att fri etableringsrätt
skulle gälla på motsvarande sätt som för tryckta medier inom
ramen för de möjligheter som den snabba utvecklingen av
informationsteknologin ger.
Det finns idag inte längre något monopol vare sig för radio
eller TV. Däremot kvarstår att Sveriges Radio och Sveriges
Television genom offentligt beslutad finansiering har en
särställning som präglar såväl nyhetsförmedling som
programutbudet i allmänhet. Sveriges Radio och Sveriges
Television har en av staten privilegierad position som ger en
dominans gentemot publiken på ett sätt som överhuvudtaget
inte skulle accepteras när det gäller tryckta media.
Under den gångna mandatperioden togs stora och viktiga
steg för att bryta monopolet, för att så långt möjligt
genomföra principen om en fri etablering och för att ge
förutsättningar för valfrihet och konkurrens. Genom att TV4
beviljades tillstånd att bedriva rikstäckande markbundna TV-
sändningar bröts slutgiltigt TV-monopolet. För första gången
fick Sverige en privat fristående, reklamfinansierad
markbunden TV-kanal vid sidan av Sveriges Televisions
redan existerande kanaler. Detta har givit ökad konkurrens
och större valfrihet för tittarna. Det är också uppenbart att
konkurrensen har givit en utveckling av TV-mediet.
Den 1 januari 1992 trädde en ny lag om kabelsändningar
i kraft som innebär att det nu råder en fri etableringsrätt för
radio- och TV-verksamhet som vidaresänds i kabelnät.
Genom att något förbud mot reklam inte finns, ej heller för
åsiktsreklam, kan nya stationer finansiera sin verksamhet.
Den borgerliga regeringen föreslog en lagstiftning som
skulle göra det möjligt för fria och privata radiostationer att
växa fram runt om i landet. Syftet var att ge utrymme för
minst två konkurrerande privata radiostationer och att
utnyttja det tillgängliga frekvensutrymmet. Koncessionerna
för privata lokalradiostationer fördelas under likvärdig
konkurrens genom öppen auktion utan att den offentliga
makten kan gynna eller missgynna en sökande. Det innebär
inte bara att staten står neutral mellan olika programföretag
och sökande utan också att de sökande får betala för de
möjligheter till reklamintäkter som en koncession ger.
Den lagstiftning som blev följden av regeringens förslag
och riksdagens behandling innebär att vi genom den nya
privata lokalradion hittills har fått 82 nya privata,
reklamfinansierade radiostationer. Konkurrensen och
mångfalden i etern har därmed ökat. I t.ex.
Stockholmsområdet har vissa av de nya radiostationerna
redan fått lyssnarandelar som ligger på samma nivå som
några av Sveriges Radios kanaler. Det är ett bevis på att ökad
frihet i etern inte bara ger möjlighet för fler att sända utan
också ett programutbud som tilltalar publiken. Lyssnarna har
fått en väsentligt vidgad frihet att välja vilken kanal de
önskar lyssna på.
Avregleringen av mediamarknaden har också bidragit till
att skapa en ny arbetsmarknad. Framför allt de nya privata
radiostationerna har kunnat skapa ett stort antal nya jobb.
En ny myndighetsstruktur har också införts på radio- och
TV-området. De gamla myndigheterna Radionämnden,
Kabelnämnden, Närradionämnden och Styrelsen för
lokalradiotillstånd har ersatts av två nya myndigheter:
Radio- och TV-verket samt Granskningsnämnden för radio
och TV. Radio- och TV-verket ansvarar för all
tillståndsgivning för ljudradio- och TV-sändningar till
allmänheten som inte är regeringens eller någon annan
myndighets uppgift, och Granskningsnämnden för radio och
TV har till uppgift att övervaka efterlevnaden av regler för
sändningarnas innehåll.
Även Sveriges Radio-koncernens verksamhet är
omorganiserad och förenklad. Moderbolaget har avskaffats
och ersatts av tre förvaltningsstiftelser som äger de tre
självständiga programbolagen Sveriges Television AB,
Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB.
Genom förändringen har programbolagens roll och
självständighet blivit tydligare.
2 Yttrandefriheten är grunden
Yttrandefriheten och rätten till fri opinionsbildning tillhör
de viktigaste och mest centrala inslagen i ett fritt samhälle.
Sverige har en lång och god tradition på detta område. Det
enda undantaget har tidigare utgjorts av radio- och TV-
verksamheten som under decennier varit monopoliserad. Det
innebär att förbud har rått mot att sända radio och TV trots
att det funnits tillgängliga frekvenser.
Det är för ett fritt och öppet samhälle avgörande att det
finns ett brett utbud av tidningar samt program i radio och
television. Det skapar förutsättningar för en levande
samhälls- och kulturdebatt. Radion och televisionen är ur
principiell synvinkel inte annorlunda än till exempel tryckta
medier och skall därför inte behandlas på annat sätt. Det är
vår uppfattning att inga medier, vare sig en tidning, en
radiostation eller en TV-kanal, genom den offentliga
maktens försorg skall kunna få en dominerande ställning.
Etableringsfrihet skall råda inom press, radio och TV.
Den viktiga rätten till yttrande- och informationsfrihet slås
fast i 2 kap. 1 § regeringsformen:
Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad:
a) yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på
annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter
och känslor,
b) informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga
upplysningar, samt att i övrigt taga del av andras yttranden.
Trots att regeringsformen är mycket tydlig när det gäller
yttrande- och informationsfriheten har detta inte tidigare
präglat möjligheterna att sända radio och TV. Det var först i
och med att den nya yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) trädde
i kraft den 1 januari 1992 som även rätten att sända radio och
TV grundlagsfästes.
Yttrandefrihetsgrundlagen ger grundlagsskydd åt varje
budskap som sänds i radio eller TV. Möjligheten ges
emellertid att ställa krav på innehållet i kommersiell radio-
och TV-reklam. Detta är dock inte särskilt märkligt då det
redan idag finns sådana krav på reklam i pressen. Vad som
däremot är anmärkningsvärt är att det i
yttrandefrihetsgrundlagen ges möjlighet till reklamförbud
genom särskild lag. Detta framgår av YGL 1:12:
bestämmelserna i denna grundlag hindrar inte att det i lag
meddelas föreskrifter om förbud mot kommersiell reklam i
radioprogram.
En sådan lag som enligt YGL 1:12 föreskriver förbud mot
reklam i radio och TV måste emellertid vara förenlig med de
krav på det fria ordet som ställs i såväl
yttrandefrihetsgrundlagen som regeringsformen. Det faktum
att det är möjligt att genom särskild lag förbjuda reklam i
radio och TV gör emellertid att det finns en risk för att den
offentliga makten utnyttjar denna möjlighet. Det är en risk
som ytterst berör varje reklamfinansierad radio- eller TV-
station och som därmed urholkar skyddet för den fria
etableringen och rätten att sända radio- och TV-program. Det
är vår uppfattning att denna möjlighet att inskränka rätten till
fri etablering och utrymmet för fria media ej bör kvarstå i
yttrandefrihetsgrundlagen. Möjligheten att genom särskild
lag förbjuda reklam i radio och TV bör därför inte finnas kvar
i yttrandefrihetsgrundlagen.
3 Socialdemokraterna hotar friheten
Under decennier motarbetade socialdemokraterna
möjligheterna för Sverige att få en fri radio och TV genom
att slå vakt om radio- och TV-monopolen. Det
socialdemokratiska vaktslåendet om monopolen och hoten
om förbud och begränsningar visar på en bristande respekt
för yttrandefrihetens mest grundläggande principer: att alla
skall ha möjlighet att i tal eller bild få uttrycka sina åsikter
och att därför varje möjlighet att trycka en tidning eller sända
ett radio- eller TV-program skall bejakas.
Bakom den socialdemokratiska synen ligger en
uppfattning att den offentliga makten skulle ha större rätt
eller vara bättre skickad att avgöra vilka program som
tittarna och lyssnarna skall få ta del av. Denna förmynderisyn
motiverade länge från socialdemokratiskt perspektiv att
Sveriges Radio och Sveriges Television som public service-
företag skulle ha monopol. Genom åren har
socialdemokraterna ständigt försökt fly en debatt om den
egna förmynderisynen och om fria media genom att de
istället angivit tekniska skäl, kommersiella skäl eller
publicistiska skäl för att slå vakt om monopolen.
Det var därför inte mer än naturligt att socialdemokraterna
i riksdagen under den förra mandatperioden sade nej till det
förslag om nya privata lokalradiostationer som nu har
genomförts. Det var därför heller inte mer än logiskt att ett
av socialdemokraternas första initiativ på radioområdet
under den innevarande mandatperioden var ett förslag som
skulle kringskära och riva upp den nya lagstiftningen för
privat radio. På samma sätt som man angriper och motarbetar
mångfald och från staten fristående aktörer inom andra
områden ville man nu stoppa den fria radions fortsatta
utveckling.
Det var det ansvariga statsrådet, Margot Wallström, som
tog initiativ till att försöka stoppa de auktioner som enligt
riksdagens stiftade lag skulle hållas för att ge ytterligare
delar av landet tillgång till privata lokalradiostationer. Med
hjälp av ett utskottsinitiativ försökte socialdemokraterna få
till stånd en lagändring som skulle stoppa fördelningen av
nya frekvenser för privat lokalradio. Lagen skulle ha
genomdrivits på rekordtid och träda i kraft dagen före
auktionen av nya radiotillstånd. Lagförslaget var av den arten
att det avstyrktes av lagrådet.
Om lagen genomförts hade vi fått den fullständigt
oacceptabla situation att 1/3 av landet skulle stå utan
möjlighet att få den konkurrens och valfrihet som den nya
privata lokalradion innebär. Hur socialdemokraterna vill att
fördelningen av radiotillstånd istället skall ske är inte helt
klart. Dock är det uppenbart att de vill reducera den fria
radions tillgång till frekvenser till förmån för public service-
företagen samtidigt som de anser att den offentliga makten
utifrån sina värderingar skall avgöra vilka stationer som skall
få sändningsrätterna.
Nu lyckades inte socialdemokraterna stoppa fördelningen
av radiotillstånd. Tack vare att grundlagen ger möjlighet för
en minoritet av riksdagens ledamöter att under ett år skjuta
upp ett beslut som inskränker yttrandefriheten kunde
Moderata Samlingspartiet hindra socialdemokraterna att
genomföra sitt förslag.
Precis som i det ovan beskrivna fallet där
socialdemokraterna försökte förhindra fördelandet av fler
privata radiofrekvenser har de på andra sätt fört fram krav
som skulle hindra den fria etableringen, bland annat har man
fört fram krav på ägarbegränsningar inom mediaområdet.
Socialdemokraterna tog initiativ till att i
konstitutionsutskottet behandla frågan om
ägarbegränsningar genom att driva igenom ett
tillkännagivande till regeringen (1993/94:KU27) om att den
tidigare tillsatta pressutredningen också bör studera frågan
om ägarkoncentration. Moderata Samlingspartiet
reserverade sig mot detta förslag. Enligt vår mening borde
utredningens arbete avvaktas innan några ytterligare åtgärder
övervägs.
I november 1994 lämnade emellertid den nytillträdda
socialdemokratiska regeringen ett tilläggsdirektiv till
pressutredningen. Detta direktiv innebar att utredningen
senast den 1 december till regeringen skulle lämna över en
rapport med de underlag som man dittills tagit fram inom
ramen för uppdraget om åtgärder mot ägarkoncentration
inom massmedierna. Det är regeringens avsikt att därefter
tillsätta en särskild kommitté med uppdrag att belysa
tendenser till maktkoncentration på massmediaområdet. Den
rimliga slutsatsen av detta är att regeringen önskar driva på
utvecklingen mot en lag som innehåller förslag till
ägarbegränsningar.
Bakom den socialdemokratiska uppfattningen ligger en
syn som riskerar att urholka pressfriheten och tryckfriheten.
Maktkoncentration motverkas inte genom
ägarbegränsningar utan genom en vidsträckt etablerings- och
tryckfrihet. Så har t.ex. mångfalden av nya radio- och TV-
kanaler minskat de befintliga kanalernas makt. Fria och
oberoende media inom ramen för fri etablering är den
främsta garanten mot maktkoncentration inom journalistik,
ägande och mediaproduktion.
4 Mångfalden skapar nya villkor
Den svenska TV-marknaden omfattar i dag ett flertal TV-
kanaler som distribueras via marksändningar,
kabelsändningar eller satellitsändningar. Den svenska TV-
publiken kan i dag ta del av tiotals TV-kanaler. Det är främst
antalet TV-kanaler som distribueras i kabel som har vuxit.
Sveriges Televisions två kanaler och privata TV4 har en
täckning på närmare 100 procent av befolkningen. TV3 och
Femman når ungefär hälften av befolkningen medan övriga
kanaler når uppemot 10 procent av befolkningen.
Den framväxande mångfalden, den fria etableringen och
det kraftigt vidgade programutbudet gör det inte längre
motiverat att Sveriges Radio och Sveriges Television skall
ges förutsättningar som ger företagen dominans inom radio-
och TV-området. När monopolet innebar ett förbud för andra
att sända radio och TV ställdes självfallet andra krav på
public service-verksamheten än idag. Inom Sveriges
Television och Sveriges Radio fanns det enda programutbud
som publiken mötte. Det ställde krav på en bredd och en
mångfald av program som täckte in hela publikens intresse
och efterfrågan.
Oavsett hur man anser att Sveriges Radio och Sveriges
Television genom åren levt upp till publikens krav kvarstår
att det ur publikens perspektiv i dag finns helt andra krav på
ett public service-företag som verkar i en fri mediamiljö med
en mångfald av programutbud, som når publiken vid sidan
av de program som Sveriges Television och Sveriges Radio
sänder, än de krav monopoltiden ställde. Försöken att
upprätthålla en dominans gentemot publiken utgår inte från
en vilja att berika det programutbud som publiken möter, där
såväl public service-verksamheten som de fristående radio-
och TV-kanalerna ingår, utan från en vilja att motarbeta den
mångfald som växer fram genom den fria etableringen.
Det finns ingen anledning för den licensfinansierade
radion och televisionen att söka motverka och tränga undan
de fria och oberoende stationerna och kanalerna. För
publiken kan detta bara innebära att licenspengarna används
för att finansiera program som är av ett slag som man redan
har tillgång till genom andra radio- och TV-kanaler samtidigt
som underlaget för mångfalden i form av privata radio- och
TV-företag urholkas. Det finns därför vare sig ur publikens
perspektiv eller av omtanke om radions och televisionens
utveckling någon mening med att upprätthålla en ordning där
ett företag genom en stor tillgång på frekvenser ges en
privilegierad och dominerande ställning i mediamiljön.
Framväxten av nya och ambitiösa radio- och TV-företag
förutsätter en konkurrens under likvärdiga villkor men också
att public service-verksamhetens uppgift i den nya
mediamiljön specificeras.
Public service-verksamheten måste i framtiden syfta till att
tillföra kvalitet och ett programutbud som bidrar till det
samlade programutbud som publiken möter. Det blir då inte
längre nödvändigt med två public service-kanaler för TV och
fyra för radio. Friheten och mångfalden i den nya
mediamiljön ger nämligen ett annat uppdrag än monopolet.
En förutsättning för att public service-verksamheten
långsiktigt skall kunna motivera publiken att betala
licensavgiften är att man får en möjlighet att ge kvaliteten en
prioritet före dominansen och den bredd som publiken ändå
möter.
Vår uppfattning är att en public service-verksamhet som
motiverar sin roll i den nya mediamiljön måste bygga på en
kvalitet som motiverar en koncentration av de ekonomiska
resurserna till en TV-kanal och två radio-kanaler. Det är
också vår uppfattning att det är rimligt med en ökad
konkurrens på reklammarknaden genom att en
licensfinansierad TV-kanal och två radiokanaler privatiseras
för att därmed bli reklamfinansierade. Detta leder oss till
slutsatsen att Sveriges Televisions kanal TV2 och Sveriges
Radios kanaler P3 och P4 skall privatiseras.
Den nya tekniken i form av kabelnät, satelliter och video
har bidragit till att öka friheten inom etermediaområdet men
också till att utveckla nya media. Det handlar bland annat om
digitalradio, digital-TV och högupplösningstelevision. Detta
i kombination med ökad konkurrens i form av fler operatörer
och parallella distributionsnät skapar ännu fler möjligheter
för etermedia att utvecklas och förbättras.
Mångfalden av TV- och radiokanaler gör att det skapas nya
villkor för mediamarknaden. Kabel- och satellitsändningar
ersätter i allt större utsträckning markbundna sändningar. I
framtiden kommer distributionen att kunna ske via telenätet.
Det ställer krav på en från tekniken oberoende lagstiftning
för radio- och TV-verksamhet. Det är till exempel i framtiden
inte rimligt att ha en lagstiftning där reglerna och villkoren
för sändningar i kabel skiljer sig från villkoren för
markbundna sändningar.
4.1 Precisera public service-uppdraget
Argumenten för att ha statlig radio och television har
varierat över tiden. Oftast brukar argumenten inrangeras
under begreppet public service. Ett argument har varit den
begränsade tillgången på frekvenser. I Sverige är det
emellertid uppenbart att det statliga monopolet inom
televisionen aldrig fullt ut utnyttjat det frekvensområde som
funnits tillgängligt. Public service-verksamheten har
skyddats från konkurrens på bekostnad av publikens
valfrihet och radions och televisionens utveckling.
Andra argument som använts som försvar för radio- och
TV-monopol har utgått från att etableringsfrihet och
konkurrens skulle innebära ett likriktat radio- och TV-utbud,
sämre program och en förflackning av lyssnar- och
tittarvanor. Detta synsätt är inget annat än förmynderi. Med
''sämre program'' avses naturligtvis program som inte faller
den enskilde debattören i smaken. Men detta har sällan sagts
rent ut, i stället har förmynderiet dolts bakom paroller om att
enbart public service kan ge ''kvalitet'' och ''smala
program''.
Ett annat argument som använts är att public service-
kanaler skulle vara en garant för mångfalden och motverka
maktkoncentration. Det är anmärkningsvärt att detta
argument förs fram av just dem som försvarar det mest
dominerande företaget på TV-marknaden: Sveriges
Television. Ju fler privata kanaler desto mindre blir
maktkoncentrationen.
Den dominans som Sveriges Radio och Sveriges
Television i dag har över till exempel nyhetsförmedlingen
gör att företagen får ett omfattande inflytande över
samhällsdebatten vad avser problemformulering och
debattens agenda. Den genom Sveriges Televisions och
Sveriges Radio förmedlade nyheten förmedlas genom
nyhetsredaktioner som är så dominerande att andra
problemformuleringar, till exempel en samhällsanalys skild
från den etablerade eller med en annan nyhetstäckning, inte
förmår hålla sig levande.
Ett exempel är Dagens Eko vars nyheter oftast följs upp av
andra media. När denna redaktion bestämmer sig för en viss
fråga i återkommande reportage skapar detta både en
dagordning och en nyhetsbild som dominerar över andra
media.
Det är detta som är huvudproblemet med public service-
verksamhetens dominans, inte huruvida enskilda
nyhetsredaktioner har rätt eller fel. Oavsett om de har rätt
eller fel har de med stöd av staten en dominans som inte är
förenlig med synen på fria och oberoende media. Det
understryker vikten av en diskussion om public service-
verksamheten i en mediamiljö där fler alternativ kan växa
fram.
Vi är av den uppfattningen att public service-verksamheten
bidrar till hög kvalitet och en mångfald av programtyper som
inte når publiken genom annan radio- och TV-verksamhet.
Det finns ingen mening med att public service-kanaler med
hjälp av licensmedel producerar program som produceras av
andra.
Alla media i ett fritt och öppet samhälle har, liksom varje
medborgare, ett ansvar som går utöver det som lagen kräver.
Glorifiering av våld är inte förenligt med de krav som
publiken har rätt att ställa på såväl TV-kanaler som andra
media. Public service-kanalen har i detta sammanhang ett
särskilt ansvar. Inte bara att erbjuda bra program för bl.a.
barn och ungdom, utan också att vara ett föredöme i
utvecklingen av kvalitetsprogram.
Det medialandskap som nu håller på att växa fram präglas
av fler alternativ och ökad mångfald. Den licensfinansierade
televisionen och radion bör i en sådan miljö koncentrera sig
på att tillhandahålla det som privata aktörer inte förmår
tillhandahålla. Public service bör gå från bredd till djup.
Här finns en möjlighet att ta ett stort steg för det svenska
kulturlivet i dess vidaste bemärkelse. Genom att ge större
förutsättningar för kvalitet, svensk produktion och svenska
kulturskapare kan det svenska kulturlivet ges nya
möjligheter. Etermedia har fantastiska möjligheter att
förmedla kulturproduktion. Teater, opera och musik kan nå
ut till människor som av geografiska eller andra hinder inte
annars skulle kunna ta del av detta kulturarv.
Radio- och TV-medierna har dessutom unika möjligheter
att skapa sina egna kulturyttringar. Den goda dokumentären,
naturfilmen, och debattprogrammet har alla uppstått som en
funktion av de egenskaper som radio- respektive TV-mediet
har. Det är inom dessa områden som det framtida public
service-uppdraget bör sökas.
4.2 Privatisering ger mångfald
En privatisering av TV2 och Sveriges Radios kanaler P3
och P4 innebär att betydande resurser kan koncentreras till
de kvarvarande kanalerna. Utbudet i dessa kan därmed höjas
kvalitetsmässigt.
Privatiseringen av TV2, P3 och P4 ger inkomster till
statskassan, vilka bidrar till att minska befintliga underskott.
De kvarvarande public service-kanalerna kan genom
koncentration bli spjutspetsar för den bildning och kulturella
förankring som behövs i vårt samhälle. Det skulle bidra till
ökad kvalitet och bredd i utbudet. Framför allt kanal 1 kan
bli en nationalscen i en mycket vid bemärkelse, vars
uppgifter måste vara att spegla alla delar av landet. Dess
uppgift skall vara att bli en nationell kanal i dubbel
bemärkelse. Den skall erbjuda program som är av intresse
och som engagerar en publik i hela landet samtidigt som den
speglar kulturliv och skeende i hela vår nation.
Public service-kanalerna i radio och TV får genom
ovanstående förändringar en starkare identitet i den nya
mediamiljön istället för att konkurrera med de kommersiella
kanalerna med program som dessa ändå sänder.
TV2 skall ges frihet att själv utveckla sina program.
Motsvarande krav på nyhetsförmedling och övrigt
programutbud som åvilar TV4 skall dock gälla även TV2.
Vid en privatisering av TV2 skall de reklamregler som gäller
för TV4 anpassas så att kanalen därmed får konkurrens som
markbunden reklamfinansierad kanal. Reglerna för de
markbundna kanalerna bör följa dem som gäller för
satellitsändna kanaler.
Reklam fungerar både som informationsförmedlare och
finansieringskälla. Reklamen är därmed en väsentlig del av
yttrande- och informationsfriheten och bör inte regleras eller
styras av staten annat än vad som följer av i dag befintlig
lagstiftning. Branschorgan har en viktig uppgift i att
motverka osmaklig eller vilseledande reklam.
EU har speciella regler för reklam och sponsring i
gränsöverskridande television. Reglerna behandlar bland
annat frågan om när reklam får sändas och hur ofta den får
avbryta olika program. Även frågan om reklamens innehåll
behandlas i EU:s direktiv. Det handlar då bland annat om
regler kring reklam riktad till minderåriga eller reklam om
alkohol, tobak och medicin. Enskilda medlemsländer kan
dock ha en annorlunda reglering inom detta område. Sverige
har exempelvis en något mer omfattande reglering än vad
som anges i EU:s direktiv när det gäller reklam, något som
gäller både för marksänd television och satellitsändningar
som har Sverige som ursprungsland.
Ett exempel är de reklambegränsningar som idag finns i
avtalet med TV4. Det är enligt vår mening
reklambegränsningar som motverkar sitt syfte. Förbudet att
låta reklam avbryta program leder till uppstyckning i mindre
program och motverkar sändningen av längre program, till
exempel långfilmer. Någon annan begränsning av reklamen
än den som finns i andra medier bör inte förekomma.
Förbudet mot åsiktsreklam lägger band på den fria
opinionsbildningen. Mot den bakgrunden bör TV4:s avtal
med staten omförhandlas så att reglerna ändras på det sätt
som ovan föreslås.
Den kvarvarande licensfinansierade TV-kanalen har
genom sin tillgång till obligatoriska licensavgifter ett kraftigt
försteg framför privata aktörer. Det är därför inte rimligt att
den kvarvarande public service-kanalen dessutom skulle få
tillgång till reklammarknaden för att förbättra sin
finansiering. Sponsring av den licensfinansierade
verksamheten bör därför begränsas.
4.3 M4 och M5
Under 1994 redovisade en av regeringen särskilt tillsatt
utredare att det finns förutsättningar att etablera två nya nät
för marksänd television i Sverige. Det fjärde nätet, M4, kan
sättas i gång sex månader efter beslut. Sändningarna
kommer, när nätet är fullt utbyggt, att kunna nå 98 procent
av befolkningen, vilket är samma täckning som TV4 har i
dag.
Det femte nätet, M5, kan nå en täckning på upp till 95
procent om frekvenser även i den översta delen av UHF-
bandet utnyttjas. Sändarnätet kan börja användas ett år efter
beslut.
De möjligheter som finns att sända marksänd television
bör utnyttjas fullt ut. Genom att de nya kanalerna reserveras
för nya aktörer ökar pluralismen, och yttrandefriheten
vidgas. Inga andra begränsningar av yttrandefriheten än de
som ges av det tekniskt möjliga skall accepteras.
Enligt vår mening bör därför de två kvarvarande
marksända TV-kanalerna frigöras för koncessioner.
M4-nätet bör användas för regional-TV. Därmed skapas
utrymme för 5 nya slagkraftiga TV-stationer spridda över
landet (Syd, Väst, Öst, Central och Nord). Stationerna blir
tillsammans rikstäckande. Varje station får ett
befolkningsunderlag på i genomsnitt 1,5 till 2 miljoner
invånare. En sådan utveckling kommer att vitalisera den
regionala televisionen och programproduktionen i hela
landet. Genom att TV-stationerna också kan fungera som
nätverk ges produktion och kulturliv i hela landet scener med
nationell räckvidd. Därmed skapas också en effektiv
konkurrens till de rikstäckande TV-kanalerna.
Koncessionsgivning till M5-nätet bör bygga på de
erfarenheter som kan följa av M4-koncessionernas
utveckling.
De nya regionala stationerna skall ha möjlighet till
samsändningar. Därmed kan de nya kanalerna konkurrera
effektivt med rikskanalerna, både vad gäller dyrare
produktioner och på den nationella reklammarknaden.
Enligt vår mening skall regelverket för de nya regionala
TV-kanalerna utformas generellt och innehålla så få
begränsningar som möjligt. Krav på minsta andel
egenproduktion och nyhetsrapportering kan ställas upp för
att garantera en viss lokal förankring och för att vitalisera
den lokala nyhetsbevakningen. Övriga krav på
programinnehållet bör inte ställas från statsmakternas sida.
Om det finns fler intressenter för en frekvens så bör ett
öppet auktionsförfarande tillämpas på samma sätt som vid
fördelningen av den privata lokalradions frekvenser. Det ska
bara gå att dra in sändningskoncessionen om man ej utnyttjar
frekvensen.
Kontrollen av att lagar och regler efterlevs bör hanteras på
samma sätt som för pressen: brott mot
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen ska
bedömas av domstol, och kontrollen av att etiska regler etc
efterlevs bör kunna skötas av ett eget branschorgan,
motsvarande pressens opinionsnämnd.
Marksänd television kommer även efter introduktionen av
de nya kanalerna att utgöra en begränsad del av det samlade
utbudet. Så länge detta faktum kvarstår finns det skäl att
motverka tendenser till monopolsituationer. En reglering
som förbjuder att man äger fler TV-stationer i samma
spridningsområde är fullt tillräcklig för att åstadkomma
detta. Däremot bör det inte finnas något hinder mot att äga
fler TV-stationer om dessa sänder inom olika områden.
5 Ny teknik ger nya möjligheter
Den nya tekniken med digitalradio, digital-TV och
högupplösningstelevision ger nya möjligheter, men kräver
också ett omfattande standardiseringsarbete innan den kan
tas i bruk. Dessutom är det osäkert när det kommer att
föreligga marknadsmässiga förutsättningar för att den nya
tekniken blir kommersiellt gångbar. Kommersiella digital-
TV-sändningar via marknätet kan förväntas komma igång
först några år in på det nya seklet.
Även om både M4 och M5 tas i bruk för analoga
sändningar och även kanalerna 61--68 utnyttjas så kommer
det att därutöver finnas utrymme för 4 digitala kanaler.
Rent allmänt kan sägas att rikstäckande kanaler bättre
utnyttjar det digitala nätet än lokala sändningar. Förklaringen
till detta är att digitala sändare inte stör ut varandra på samma
sätt som analoga sändare. Analoga sändare som sänder
samma program kan inte sända på samma frekvens i
närliggande område -- om man gör det kommer sändarna att
störa ut varandra. Digitala sändningar kan däremot sända på
samma frekvens i hela landet, så kallade singelfrekvensnät.
Oavsett vilken modell som väljs för övergången till digitala
sändningar är det viktigt att spelreglerna tydliggörs för
marknadens aktörer så att deras planering underlättas.
Alternativet är som beskrivits ovan att M5 inte får utnyttja
kanalerna 61--68. Beroende på vilka överenskommelser
som kan träffas med våra grannländer kan på detta utrymme
erhållas ytterligare 6--8 digitala TV-kanaler. Dessutom finns
möjlighet att sända digitalt via satellit och kabel.
Man kan inte med säkerhet säga om digital-TV:n till sist
kommer att behöva utnyttja marknätet. De projekt som nu är
aktuella i USA och Europa innebär digitala sändningar via
satellit. Den digitala tekniken innebär att satelliternas
överföringskapacitet tiodubblas. Genom att placera några
sådana högkapacitetssatelliter i samma position kan man nå
ut med flera hundra kanaler till tittarna. Som mottagare
duger en vanlig TV-apparat, kompletterad med en särskild
dekoder. Digitaltekniken kommer hos konsumenten,
åtminstone på kort sikt, inte att märkas genom en bättre
bildkvalitet utan genom ett större utbud.
På motsvarande sätt är det relativt enkelt att digitalisera
kabelnätet. Momentant kan digitaltekniken fyrdubbla
överföringskapaciteten i kabelnätet. Kabelnätet kan i
dagsläget överföra 30--40 kanaler, efter digitalisering får
man således rum med 120--160 kanaler. På sikt kan den
tekniska utvecklingen komma att ytterligare öka
överföringskapaciteten i kabelnätet. Det finns inte heller
något som hindrar att det sänds både analogt och digitalt i
samma kabelnät.
De stordriftsfördelar som ligger i satellit- och kabelbaserad
digital-TV kan långsiktigt göra marksändningarna mindre
intressanta. Detta kan möjligtvis leda till att
markfrekvenserna frigörs för alternativ användning, som
mobiltelefoni etc.
Marksänd digital radio ligger antagligen närmare i tiden
än marksänd digital television. Marksändningar kan komma
igång i Sverige 1996. För denna verksamhet finns för
närvarande avsatt särskilt frekvensutrymme, 223--230 MHz
(TV-kanal 12) och 230--235 MHz, som sammantaget
rymmer 20--30 rikstäckande radiokanaler. Den digitala
radion kan bl.a. ge möjlighet till en finskspråkig kanal i
Sverige.
På sikt kan större delar av FM-bandet övergå från analoga
till digitala sändningar. När detta är genomfört kommer
möjligheterna att sända radio att öka dramatiskt.
Det är enligt vår uppfattning viktigt att de marksändande
digitala kanalerna fördelas på ett sådant sätt att konkurrens,
mångfald och valfrihet garanteras. Det innebär att de digitala
kanalerna, när de blir tillgängliga, fördelas på samma sätt
som den nuvarande privata lokalradion, nämligen genom ett
öppet auktionsförfarande. Krav från Sveriges Radios sida på
att få disponera en större del av de digitala kanalerna för egna
sändningar måste därför avvisas.
Det torde ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext.
6 Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att upphäva möjligheten att genom
särskild lag meddela föreskrifter om förbud mot kommersiell
reklam i radio- och televisionsprogram i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ägarbegränsningar på
massmedieområdet,
3. att riksdagen beslutar att Sveriges Televisions kanal TV
2 och Sveriges Radios kanaler P3 och P4 privatiseras i
enlighet med vad som anförts i motionen,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av public service-
uppdraget,1
5. att riksdagen hos regeringen begär att den omförhandlar
avtalet med TV 4 i enlighet med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen beslutar att koncessioner för de fjärde och
femte markbundna TV-kanalerna skall erbjudas fristående
intressenter i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida fördelningen av
frekvenser för digital radio.
Stockholm den 11 januari 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)
Innehåll
1
Ett förändrat medialandskap7
1.1
Inledning7
1.2
Frihet och avreglering8
2
Yttrandefriheten är grunden9
3
Socialdemokraterna hotar friheten10
4
Mångfalden skapar nya villkor12
4.1
Precisera public service-uppdraget13
4.2
Privatisering ger mångfald15
4.3
M4 och M516
5
Ny teknik ger nya möjligheter17
6
Hemställan18
1 Yrkande 1 hänvisat till AU
1 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till KrU