Genom att föra över en del av det kommunala skattetrycket
från arbetskraft till miljöbelastande verksamheter bidrar
skatterna och avgifterna till att kommuninvånarna agerar mer
miljövänligt än idag. Avsikten är inte att höja eller sänka det
totala kommunala skattetrycket. De sammanlagda nya
intäkterna från de avgiftsbelagda områdena bör motsvaras av
en lika stor sänkning av den kommunala inkomstskatten. En
sådan kommunal skatteväxling förutsätter en ändring av
gällande lagstiftning, som idag inte tillåter att kommunerna
tar ut högre avgifter än vad som motiveras av verksamhetens
driftskostnader.
2. Ny skatteprofil
Från 1950 har inkomstskatten ökat med över 400%, och
höjda kommunalskatter står för en ansenlig del av denna
ökning. Skatt på arbete är och har under lång tid varit en av
de huvudsakliga finansieringsvägarna för offentlig
verksamhet. En skatteprofil där inkomsterna huvudsakligen
tas på arbete, medan miljöförstörande verksamhet knappast
alls beskattas, är inte längre rimligt. En ny skatteprofil bör
bestå av sänkta skatter på arbete -- i enlighet med våra
önskemål om minskad arbetslöshet -- och höjda skatter och
avgifter på miljöförstörande verksamhet, som vi vill
minimera.
Kommunens skatter kan åstadkomma en styrning mot en
bärkraftig utveckling genom att olika verksamheters
skadliga inverkan på miljön internaliseras. Avgifter för
energi, avfall och VA ska motsvara vad det kostar samhället
att producera, distribuera och omhänderta produkten eller
tjänsten. Idag ingår i avgiften endast det enskilda verkets
eller bolagets kostnad, medan kommuninvånarna som
kollektiv får betala de externa effekterna via skattsedeln. På
samma sätt bör trafiken betala sina egna kostnader i form av
trafikolyckor, buller och hälsoeffekter genom olika former
av områdesavgifter och biltullar. Utöver internaliseringen av
miljökostnaderna kan kommunen uppnå en hållbar
utveckling genom att ta ut höjda avgifter för energi, avfall
och VA. För att det kommunala skattetrycket inte ska öka ska
avgiftshöjningarna åtföljas av en motsvarande
skattesänkning.
3. Den kommunala självkostnadsprincipen
Självkostnadsprincipen skrevs in i kommunallagen efter
förslag i proposition 93/94:188, men har länge dessförinnan
funnits som allmänt gällande princip. Principen innebär att
kommunen inte får ta ut högre avgifter än sin egen kostnad
för verksamheten, vare sig den frivilliga eller den
specialreglerade. Den har tillkommit då en stor del av
kommunens verksamhet inte är konkurrensutsatt och avser
att skydda konsumenterna mot monopolprissättning.
Principen gäller även för konkurrensutsatt kommunal
verksamhet, men är då mindre intressant, då själva
konkurrensmomentet anses leda till en skälig prissättning.
Mindre överskott i verksamheten godtas för enskilda år
förutsatt att de kvittas mot underskott andra år eller avsätts
för planerade investeringar i samma verksamhet.
Överskotten får alltså inte användas för att finansiera
annan verksamhet -- till exempel är det inte tillåtet att höja
VA-avgifterna för att möjliggöra en biobränsleanläggning.
Det är inte heller tillåtet att ta ut högre avgifter än
kommunens kostnader för att stimulera ett visst beteende,
t ex att minska sopmängden. Däremot får i avgiften räknas
in kostnader för att ''i framtiden uppfylla olika miljöpolitiska
krav'' (prop. 93/94:188). Däremot är det inte självklart att
det i avgiften får räknas in kostnader för frivilliga miljö-
åtgärder; ''I annat sammanhang får övervägas i vilken
utsträckning miljöpolitiska hänsyn kan komma att kräva
förändringar i fråga om vad som får ingå i
avgiftsunderlaget.'' (dito).
4. Modifierad självkostnadsprincip
Graden av avgiftsfinansiering inom kommunernas
affärsdrivande tekniska verksamhet är hög, ofta 100%.
Utrymmet för vidare avgiftshöjningar inom ramen för
nuvarande självkostnadsprincip är därmed mycket
begränsat, också med de ändringar och utvidgningar av
principen som det antagna lagförslaget (prop. 93/94:188)
innebär. Modifieringarna räcker inte till för att komma till
rätta med miljösituationen i stort, eftersom överskott inte får
flyttas från en verksamhet till en annan.
För att ge kommunerna möjlighet att bedriva en
miljöpolitik med helhetssyn -- i enlighet med Rio-
konferensens Agenda 21 -- måste principen ytterligare
modifieras. Rätten att ta ut avgifter på miljöfarliga aktiviteter
som överstiger kommunens därmed direkt medförda
kostnader måste skrivas in, så att det till exempel blir möjligt
att höja soptaxan eller VA-avgifterna och därmed driva
utvecklingen i miljömässigt hållbar riktning. Detta sker dels
genom att kommunen internaliserar kostnader som idag är
externa, dvs inte belastar konsumenten, dels genom att
kommunen får möjlighet att ta ut en högre avgift än vad
också en helt internaliserad kostnad motiverar. Det bör
kombineras med att kommunen sänker andra avgifter
och/eller sänker kommunalskatten.
5. Kommunens miljöpåverkan och dess kostnader 5.1.
Avfall
Miljökostnaderna för avfallet kommer att successivt
minska i takt med att källsorteringen ökar alltmer och
avfallsdeponin får en allt mindre roll, men under överskådlig
framtid är miljöeffekterna allvarliga. Lakvatten från
deponierna för med sig närsalter och organiskt material,
liksom farliga gifter som tungmetaller. Täckning av deponin
är ett billigt sätt att minimera lakvattenflödet och
metalläckage. Kostnaden är ca 20--60 kr/ton avfall. Deponin
bildar miljöfarliga gaser, till hälften metan, som om de inte
tas om hand har allvarliga miljöeffekter. Metan är en
växthusgas som bedöms göra 20 gånger mer skada än
koldioxid, och Naturvårdsverket värderar miljöeffekten till
4,10 kr per kubikmeter. Miljökostnaden blir då 330 kronor
för deponering av ett ton hushållsavfall, som avger ca 80
kubikmeter metan. Hushållsavfallets externa kostnader blir
därmed 390 kr/ton vid deponi, men lägre vid andra former
av avfallshantering.
5.2. Energi
På energisidan har internaliseringen av kostnaderna
kommit längst, genom de av staten införda miljöavgifterna i
form av koldioxidskatt, svavelskatt och kväveavgifter på
större fjärrvärmepannor. De externa effekterna från
elgenerering är inte betalda i samma utsträckning. Över 90%
av elgenereringen kommer från vattenkraft och kärnkraft,
och kärnkraften har enligt Naturskyddsföreningen externa
effekter till en kostnad av i runda tal 3 öre/kWh, medan
vattenkraftens externa kostnader är försumbara.
Kärnkraftens externa kostnad bör internaliseras.
5.3. Vatten och avlopp (VA)
Den kommunala avloppshanteringen har flera viktiga
miljöeffekter, bland annat vad gäller rening av fosfor och
syreförbrukande material till vattendrag och hav. En
ytterligare förbättrad kväverening, i enlighet med riksdagens
beslut, kostar enligt Naturvårdsverket ca 50 kr/kg, vilket
därmed kan antas som den externa kostnaden för
kväveutsläpp från reningsverk. Med ett genomsnittligt
kväveinnehåll på 30 mg/l blir den externa kostnaden 1,50 kr
per kubikmeter. Denna kostnad bör belasta konsumenten,
lämpligen som avgift på renvattensförbrukningen. För fosfor
kan den externa kostnaden likaledes skattas till 50 kr/kg, och
med ett genomsnittligt innehåll av 0,5 mg/l
(Naturvårdsverkets siffror) blir den externa kostnaden 2,5
öre per kubikmeter renat vatten. Icke-förorenat slam från
reningsverken kan användas som gödning, men större delen
av slammet innehåller idag för höga tungmetallhalter --
andelen ökas ytterligare med 1997 års hårdare krav. Den
externa kostnaden för förorenat slam blir kostnaden för
utebliven försäljning av slammet samt kostnaden för
omhändertagandet. Enligt beräkningar från Sveriges
Lantbruksuniversitet är den totala kostnaden för förorenat
slam 1575 kronor per ton slam i torrvikt, vilket motsvarar
ungefär 50 öre per kubikmeter renvatten.
Den totala externa kostnaden blir ungefär två kronor per
kubikmeter renvatten. 1994 införde Danmark en vattenskatt
om en krona per kubikmeter. Skatten ska sedan höjas med
en krona per år till 1998, då skatten är fem kronor per
kubikmeter.
5.4. Trafik
Tätortstrafiken betalar idag långt ifrån hela sin kostnad för
trafikolyckor, andra hälsoeffekter, buller, trängsel och
trafikövervakning. Enligt forskningsrapporten ''Vägtrafiken
och det trafikpolitiska kostnadsansvaret'' från Lunds
universitet borde skatten på oblyad bensin vara ungefär fem
kronor högre i Stockholm och 3,50 högre i Malmö för att
internalisera alla kostnader. I andra termer borde det kosta ca
30--35 öre per personbilskilometer i Göteborg och 15--20
öre i Örebro. Lämpligen internaliseras bilismens externa
kostnader för tätortstrafik på annat sätt än genom
bensinskatten, då kostnaden varierar så kraftigt mellan
kommunerna.
Konsekvenserna av en omfördelning av det kommunala
skattetrycket från arbete till miljörelaterad verksamhet beror
på i vilken omfattning denna skatteväxling genomförs.
Höjda soptaxor har på flera håll i landet visat sig ge mycket
stora utslag i form av minskade sopmängder, medan
användningen av energi och VA är mindre priskänsligt. Med
progressivt ökade taxenivåer kan det på sikt bli lönsamt för
hushållen att införa tekniska miljöförbättringar, som
energisnåla vitvaror och snålspolande kranar.
Uppvärmningsbehovet kommer att ses över. Effekten blir på
kort sikt störst för enfamiljshus, då hushållen i flerfamiljshus
vanligen betalar avfallshämtning, el, uppvärmning och VA
via hyran. På lite längre sikt kommer höjda taxor att motivera
allt fler hyresvärdar att installera t ex individuella
vattenmätare i flerbostadshus, så att varje hushåll betalar för
sin egen förbrukning och inte som nu för hyreshusets
genomsnittliga förbrukning.
En kommunal skatteväxling måste införas stegvis, över en
relativt lång tidsperiod. Hushållen får då möjlighet att
successivt anpassa sin förbrukning av miljörelaterade
tjänster, och minska sin skattebörda. I den mån riksdagen
inte anser tiden vara mogen för att fullt ut erbjuda
möjligheterna till en kommunal skatteväxling kan staten i en
första vända ge ''pilotkommuner'' undantag från dagens
självkostnadsprincip, och sedan utvärdera dessa försök.
Bland försökskommunerna bör lämpligen såväl mindre som
större kommuner återfinnas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i kommunallagen att en kommunal skatteväxling på
miljömässig grund möjliggörs,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i kommunallagen att kommunen får rätt att ta ut
avgifter på miljöfarliga aktiviteter som överstiger
kommunens direkta kostnader därför,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i kommunallagen att avgifter från en kommunal
verksamhet skall få finansiera kostnader för en annan
kommunal verksamhet,
4. att riksdagen, om en generell ändring av
självkostnadsprincipen inte kommer till stånd, beviljar
undantag från densamma till ett antal ''pilotkommuner'', och
att resultatet från detta senare utvärderas.
Stockholm den 24 januari 1995
Birger Schlaug (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Ronny Korsberg (mp)
Roy Ottosson (mp)
Yvonne Ruwaida (mp)
Ewa Larsson (mp)