I motion 1994/95Fi412 ges exempel på hur en tekniskt
bristfällig analys av ekonomiska och finansiella förhållanden
i statsbudgeten kan leda till en politik som bidrar till att inte
lindra utan fördjupa de långsiktiga strukturproblemen.
Orsakerna till att inte bristerna uppmärksammats tidigare
är många. Konstitutionella förhållanden skall inte
underskattas i detta sammanhang. Det kan exempelvis
förmodas att införandet av enkammarriksdagen 1970 inte
oväsentligt bidragit till ett politiskt beslutsfattande, som
måste betecknas som kortsiktigt, ad hoc-inriktat och utan ett
mera långsiktigt strategival. Den försämrade kvaliteten på de
politiska besluten har i sin tur fått återverkningar på den
statliga administrationen.
Den kompetens och den inriktning som brukar
känneteckna en första kammare/senat har successivt
försvunnit genom 1970 års riksdagsreform från svenskt
politiskt liv.
Är en av anledningarna till vårt lands djupgående problem
att kompetensen inom den politiska marknaden
kännetecknas av en avgörande kvalitetssänkning?
Detta är vår uppfattning. Är den riktig bör om möjligt en
återgång till ett tvåkammarsystem eftersträvas. Det är dock
en förändring som tar lång tid och som måste övervägas
noggrant. Samtidigt krävs en snabb nivåhöjning vad gäller
kunskaper, kompetens och erfarenhet inom regering och
riksdag. Utvecklingen har knappast gått i den riktningen
under senare år. I stället har vi upplevt en form av
konstitutionell debatt som bl.a. genomsyrats av ett illa
genomtänkt kvoteringstänkande.
I den idépolitiska debatten har det under senare tid
framförts synpunkter på hur förändringar skall initieras och
genomföras för att höja kvaliteten i det politiska
beslutsfattandet.
Varningar utfärdas allt oftare för att introducera stora
systemändringar på en gång, dels därför att stora
förändringar kräver kompromisser, som lätt leder till
inkonsekventa resultat, dels därför det kan vara av värde att
olika modeller för förändringar prövas, innan man binder sig
för en definitiv ordning.
En stegvis strategi skulle kunna vara lösningen på det nu
behandlade konstitutionella problemet.
Kommissioner typ Bjurel- och Lindbeck-kommissionerna
har inte givit tillräckligt goda lösningar. Inte på grund av att
problemen inte fick en god analys och att förståelsen för de
svenska problemen inte blev djupare och bättre utan därför
att kommissionerna, när de väl fullgjort sitt arbete, avgick.
Det inflytande som utredningarna fick på de politiska
besluten blev därför dessvärre av mycket kortvarig natur.
Ett mer långtgående steg vore att tillsätta ett råd på kanske
30 personer, som kännetecknades av djupgående kunskaper
från många olika viktiga samhällsområden.
Rådet skulle åtminstone i initialskedet ha till syfte att
arbeta med och föra ut en god och fördjupad analys av de
svåra problem av ekonomisk och finansiell men också av
social, kulturell, arbetsmarknads- och näringslivsnatur som
regering och riksdag måste finna lösningar på. Genom
debatter, skrifter och förslag till riksdagsledamöter och
regeringen skulle rådet genom sin fond av djupgående
kunskaper och betydande erfarenhet kunna återskapa något
av de kvaliteter som gått förlorade de senaste 25 åren i
svenskt politiskt liv.
Genom att rådets verksamhet förläggs till riksdagen skulle
täta kontakter kunna knytas över partigränserna och impulser
skulle förmedlas till ledamöter av olika partier. Detta skulle
bli berikande och sannolikt också leda till både större
mottaglighet för olika argument och mera stringenta
problemanalyser, åsikter och värderingar och inte minst
större eftertanke, tolerans och vidsyn.
Utvecklingen av rådets arbete måste ske genom praxis.
Hur rådets medlemmar skall väljas och för hur lång
mandattid och hur en successiv förnyelse av rådets
sammansättning skall ske kräver noggranna överväganden.
Friedrich Hayek har i ''Law, Legislation and Liberty''
beskrivit hur en senat skulle kunna utformas och framförallt
hur självständighet, integritet och kunskaper i en sådan vald
församling skulle kunna främjas.
Några av Hayeks förslag kan vara värda att notera, t.ex. att
de som väljs har god erfarenhet från skilda områden -- från
ansedda vetenskapliga församlingar, stora och mindre
företag både som företagsledning och som anställda etc. De
skall endast vara valda för en period och först väljas i
förhållandevis mogen ålder. Tidigare politiskt arbete borde
inte vara ett hinder enligt Hayek. Det väsentliga är att de som
väljs är självständiga och sätter allmänintresset före olika
särintressen.
Följande krav bör således ställas på det föreslagna rådet,
nämligenatt de personer som ingår i rådet kan verka
partipolitiskt obundet och stå självständiga mot
organisationer som företräder viktiga särintressen som
fackföreningsrörelsen, arbetsgivarorganisationer,
företagarorganisationer etc.att de personer som ingår i
rådet är kända för självständigt tänkande, är analytiskt
intresserade och har en bred erfarenhet från olika delar av
samhällslivet.
De två nu nämnda kraven innebär inte att personer som
varit politiskt aktiva eller som verkat inom
fackföreningsrörelsen eller företagarorganisationer skall
vara diskvalificerade. Rådet skall inte heller domineras av
professorer inom ekonomi, juridik eller statsvetenskap
samtidigt som det är väsentligt att vetenskaplig skolning
samt juridiska och ekonomiska kunskaper är väl företräddda
i rådet.
Mandattiden bör i princip också vara förhållandevis lång,
vilket innebär att restriktioner för omval kan införas. Det
vore också önskvärt att rådet successivt förnyas. Här uppstår
ett initialt problem. Ett sätt att lösa detta vore att första
gången utnämna ett större antal ledamöter med något högre
ålder än vad som senare är önskvärt samtidigt som dessa ges
en kortare mandattid.
Hur rådet skall väljas leder också till känsliga avvägningar.
Regeringen bör inte ensidigt få tillsätta det.
Valkooperationen kunde i stället ges den sammansätting som
utrikesnämnden har. Utnämningsprocessen bör också
kännetecknas av strävan efter konsensus.
Det bör gå relativt snabbt att mera i detalj utreda de frågor
som berör valkooperation, rådets sammansättning,
mandattidens längd och successiv förnyelse av rådet.
Däremot bör inte rådets åligganden mera precist fastställas.
Det är en uppgift som rådsmedlemmarna själva bör tillåtas
utveckla.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet av ett råd, som skall
ikläda sig vissa av de uppgifter som riksdagens första
kammare en gång tillgodosåg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att tillsätta en utredning med de
uppgifter som framgår ovan.
Stockholm den 24 januari 1995
Margit Gennser (m)
Stig Rindborg (m)