Det finns ett flertal exempel då lagregler fått en sådan
utformning att enskilda drabbats på ett sätt som knappast
varit i överensstämmelse med lagstiftarens syfte med
lagstiftningen. I ett rättssamhälle borde det därför finnas
lagtillämpningsspärrar inbyggda som ger klara signaler i
dessa fall.
Det ökande antalet nya lagar gör lagstiftningen
svåröverskådlig för både lagstiftare, tjänstemän och
allmänhet. Lagbestämmelser kan motverka eller samverka
med varandra på ett av lagstiftaren icke förutsett sätt, vilket
kan leda till absurda konsekvenser för enskilda personer.
Inom den offentliga förvaltningen händer då och då att en
tjänsteman upptäcker konsekvenser av en lag som
uppenbarligen inte kan vara åsyftade av lagstiftaren. Många
tjänstemän reagerar då i enlighet med ett äldre
tjänstemannaideal -- man fattar beslut enligt lagens lydelse,
oavsett konsekvenserna. I tidningar och massmedia ser vi då
och då intervjuer med tjänstemän, som säger: ''Visst har
detta beslut fått tråkiga följder, men jag har bara som en god
tjänsteman följt lagen.'' Man hänvisar till politiker som
beslutat om lagen. Politikerna i nämnder och styrelser skyller
i sin tur ofta på tjänstemännen och menar att dessa skulle ha
fattat ett annat beslut.
Det skulle behövas någon form av återkoppling mellan de
verkställande tjänstemännen på fältet och de politiker som
deltar i lagstiftningen. Ett sätt att uppnå detta kan vara att
förändra tjänstemannaidealet. En god tjänsteman blir då
istället den som upptäcker ''stolligheter'' i lagstiftningen och
för sin upptäckt vidare. Givetvis finns det många tjänstemän
och myndigheter som redan nu handlar på detta sätt. Men en
lagfäst ändring av tjänstemannens rätt att fatta beslut kunde
göra återkopplingen effektivare.
På arbetsmiljölagstiftningens område finns en
bestämmelse som gör det möjligt för skyddsombud att direkt
stoppa en miljöfarlig verksamhet. En likartad lagstiftning
kunde införas för alla tjänstemän i den offentliga
verksamheten. Dock skulle den vara formulerad så att
verksamheten vid en myndighet inte direkt kunde saboteras
av en enskild tjänsteman.
En tänkbar ''generalklausul'' för sunt förnuft inom den
offentliga förvaltningen kunde ha ungefär detta innehåll: Om
en tjänsteman i sin tjänsteutövning upptäcker konsekvenser
av en lag, stadga, förordning etc. som uppenbarligen inte kan
vara åsyftade av lagstiftaren eller den som utfärdat
bestämmelsen, så skall tjänstemannen inte få fatta det
tilltänkta beslutet utan att ha frågat sin närmaste chef.
Tjänstemannen måste alltså tänka igenom vad lagstiftaren
eller den som utfärdat den aktuella bestämmelsen har haft
för syfte. Det gäller inte vad tjänstemannen själv anser vara
förnuftigt oberoende av lagen, utan tjänstemannen måste
jämföra tillämpningen med lagstiftarens tanke om lagens
önskvärda effekter. Tjänstemannen kan alltså behöva gå till
propositioner och andra förarbeten till lagen.
Den fråga tjänstemannen ställer sin närmaste chef om icke
förutsedda konsekvenser av en lag skall antecknas i
myndighetens diarium och blir alltså offentlig handling.
När detta är gjort, kan chefen beordra den underlydande att
trots betänkligheterna fatta beslutet. Eller också anser även
chefen att tillämpning av lagen får icke avsedda
konsekvenser. Han eller hon frågar då i sin tur närmast högre
chef. På så sätt hamnar frågan slutligen i en politiskt tillsatt
nämnd eller styrelse. Politikerna har då fått vetskap om
lagens konsekvenser och kan verka för en ändring av lagen
eller bestämmelsen.
En lag som uppmuntrar tjänstemän att upptäcka
''Pomperipossaeffekter'' i lagtillämpningen kan dessutom
medverka till en mer kreativ anda inom myndigheterna. Den
goda tjänstemannen är inte den som oreflekterat följer lagen
utan den som ibland vägrar fatta beslut, därför att lagen
måste ändras!
Det finns på arbetsmarknaden något som kallas
tolkningsföreträde vad avser slutna avtal. Det borde på
samma sätt på den offentliga sidan gå att införa något
liknande så att den enskilde inte drabbas av konsekvenser
som uppenbart står i strid med eller avviker från lagstiftarens
syfte med en lag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag som
ger offentliga tjänstemän rätt att vägra att fatta beslut, då
konsekvenserna av en lagtillämpning uppenbart stider mot
lagstiftarens intentioner.
Stockholm den 25 januari 1995
Rolf Åbjörnsson (kds)