I samband med 1996 års regeringskonferens kan EU
komma att besluta om att gå vidare och upprätta en
gemensam försvarspolitik och armé, fullt ut förverkliga den
ekonomiska och monetära unionen, göra
majoritetsomröstningar till huvudsaklig beslutsregel i
ministerrådet, öka de stora ländernas makt, avskaffa
medlemsländernas vetorätt vid traktatändringar, öka EU-
parlamentets makt på de nationella parlamentens bekostnad
och införa en gemensam EU-polis.
Går utvecklingen i denna riktning inträder en helt ny
situation. Riksdagen bör uttala att en sådan utveckling kräver
en ny folkomröstning.
Alleuropeiskt och frivilligt samarbete
EU är i dag en västeuropeisk sammanslutning som
begränsar ett verkligt alleuropeiskt samarbete och som reser
handelsmurar mot östra Europa.
Sverige bör arbeta för att EU skall ha en mer öppen attityd
till hela Europa och världen. Ett nära och
ickediskriminerande samarbete skall erbjudas de länder i
Europa som väljer att inte bli medlemmar.
Medlemsländer i EU som skulle finna att unionen går in på
en oacceptabel väg måste ha möjlighet att lämna EU. Därför
måste en utträdesparagraf inarbetas i Romfördraget.
Sverige bör verka för ett omfattande internationellt
samarbete för att lösa gemensamma problem i Europa och i
världen. Alleuropeiska lösningar finner sin bästa plats i
organ som samlar merparten av Europas stater, till exempel
i Europeiska säkerhetsorganisationen, ESO, och i FN:s
ekonomiska kommission för Europa, ECE.
Överstatlighetens problem
EU har ett demokratiskt underskott. EU:s överstatlighet
hindrar länder att utveckla en mer progressiv politik och
saknar avgränsningar på vilka områden dess överstatlighet
får användas.
Sverige bör arbeta för att EU skall demokratiseras och
präglas av offentlighet och öppenhet och att EU:s
beslutanderätt skall avgränsas och inskränkas.
I de fall det krävs bindande EU-regler skall de vara
minimiregler som tillåter en mer progressiv nationell
lagstiftning. På andra områden bör Sverige förorda frivilligt
och mellanstatligt samarbete.
EU:s utveckling mot en förbundsstat, som
Maastrichtfördraget är ett uttryck för, kan försvaga och
urholka demokratin. Därför måste Sverige inom EU arbeta
för att införandet av gemensam valuta, utrikespolitik, försvar
och polis ej kommer till stånd eller deklarera att sådan
överstatlighet icke kommer att accepteras av Sverige.
Demokratisering, öppenhet och offentlighet
Demokrati bygger på människors aktiva deltagande i
samhällsbygget och på deras möjlighet att kunna kontrollera,
välja och vraka de demokratiskt valda politikerna.
EU:s struktur och uppbyggnad präglas av slutenhet och det
styrs till stor del av ämbetsmän, jurister och diplomater, vilka
dessutom till övervägande del är män. EU-systemets
beslutsformer är dessutom komplicerade och juridiskt
snåriga. Detta avskärmar folken från systemet och ökar
utrymmet för lobbyister, vilka till övervägande del
domineras av det europeiska storkapitalet.
Sverige bör arbeta för att EU demokratiseras. Det kräver
bland annat full insyn i lagstiftningsprocessen och
offentlighet i EU:s förvaltning.
Inför folkomröstningen lovade ja-sidans företrädare att
offentlighetsprincipen inte skulle rubbas av ett EU-inträde
och att vi skulle kunna upprätthålla en ''svensk''
offentlighetsnivå för EU-handlingar. Hittills har detta inte
infriats.
Ett minimikrav är att regeringen regelbundet redovisar
vilka handlingar som helt eller delvis bedömts vara
sekretessbelagda av hänsyn till EU och dess medlemsstater.
Därmed kan fortlöpande ske en kontroll av huruvida den
svenska offentlighetsprincipen urvattnas eller ej.
Med anledning av de nya villkor för offentlighetsprincipen
som av allt att döma följer av EU-medlemskapet -- men även
till följd av den kommunikationstekniska utvecklingen -- bör
övervägas någon form av ''offentlighetsombudsman'' i
Sverige som skall bevaka att offentlighetsprincipen inte
urgröps utan förstärks.
Sverige bör arbeta för att lobbyisterna inom EU registreras
och kontrolleras. Inte minst bör det europeiska bank- och
industrikapitalets påverkan på EU-systemet redovisas öppet.
Romfördraget
Romfördraget, EU:s ''grundlag'', måste ändras på flera
punkter. I fördraget skall unionens rätt att fatta beslut på
olika områden begränsas och klargöras. Unionens rätt att
fatta beslut utanför sina egna kompetensområden (art. 235)
skall avskaffas. Den mycket oklara subsidiaritetsprincipen,
som ibland felaktigt kallas ''närhetsprincipen'', skall ersättas
av tydliga regler om vilka områden som EU inte får styra.
Exempel på detta finns redan i dag (art. 222 som rör
nationella egendomsordningar och art. 223 om vapenhandel
m.m.), men betydligt fler avgränsningar bör ske.
I EU:s mål skall hänsynen till miljö och social rättvisa
överordnas den fria rörligheten och den inre marknadens fyra
friheter.
Ministerrådet
EU stiftar lagarna i ministerrådet. Beslutsunderlag,
diskussioner och protokoll från rådet är i dag inte offentliga.
I praktiken sker i dag en stor del av lagstiftningsarbetet i
Coreper (Comité des Représentants Permanents), en sluten
ambassadörskommitté med osedvanligt stor makt. Corepers
förslag tas oftast inte ens upp till sakbehandling av rådet,
utan beslutas rakt av.
Sverige bör verka för att offentlighet införs och att insyn
ges i lagstiftningsarbetets alla delar. Sedan de slutliga
förslagen till beslut lagts måste en tidsperiod på några
månader gå till dess att beslutet tas. Detta för att möjliggöra
en offentlig debatt om förslagen och hur de olika ministrarna
skall rösta.
Alla förslag till unionslagar bör realbehandlas i rådet.
Coreper bör vara ett rent beredande organ. För att underlätta
detta krävs att de nationella parlamenten ges förslags- och
initiativrätt till EU-lagar.
Kommissionen
EU:s kommission är i grunden ett tjänstemannaorgan.
Kommissionärerna får inte ta instruktioner från
medlemsländerna. Den har till uppgift att ensamt initiera,
utarbeta och lägga förslag till nya normgivningsärenden
(lagar) och att övervaka att unionens regelverk följs.
Sverige bör verka för en avbyråkratisering av EU. Ett sätt
är att initiativ- och förslagsrätt i EU-normgivningsärenden
förläggs till de folkvalda nationella parlamenten.
Kommissionen och Coreper skall då ha till uppgift att bereda
förslagen. Kommissionens byråkrati bör bantas och alla
kontakter med lobbyister måste, som sagt, redovisas öppet.
Sverige bör arbeta för att offentlighetsprincipen präglar
kommissionens arbete och dess förvaltning.
Domstolen
Domstolens beslut skall inte, som nu, kunna åsidosätta
nationella grundlagar. Domstolens politiska roll skall
begränsas genom att Romfördraget görs tydligare. En
speciell instans för miljö- och hälsoskydd bör dock inrättas.
EU-parlamentet
EU-parlamentet är det enda direkt folkvalda organet i EU.
Förhandlingarna och handlingarna i parlamentet är till
skillnad från andra EU-organ offentliga. Men samtidigt har
parlamentet stora problem. Valdeltagandet i EU-valen är lågt
och närvaron bland parlamentarikerna är dålig.
Att ge EU-parlamentet lagstiftande makt är en dålig
lösning för att komma till rätta med EU:s ''demokratiska
underskott'', eftersom det skulle ske på de nationella
parlamentens bekostnad och i realiteten leda till ett Europas
Förenta stater.
Vid valen till parlamentet kan svenska väljare endast
påverka sammansättningen fragmentariskt, för 22 av
sammanlagt 625 ledamöter. I det svenska riksdagsvalet kan
en majoritet av väljarna byta riksdagsmajoritet som i sin tur
kan stifta nya lagar, anta nya budgetar med mera. Det är
själva kärnan i parlamentarismens och folkrepresentationens
principer.
Sverige bör verka för att de nationella parlamentens
inflytande ökar, inte att ge EU-parlamentet lagstiftningsrätt.
Makt bör i stället återföras från ministerrådet till den svenska
riksdagen.
EU-parlamentet bör i fortsättningen begränsas till en plats
där åsikterna mellan de folkvalda parlamentarikerna bryts
och där det ges utrymme för att komma med ändringsförslag
till ministerrådet. Parlamentet skall dessutom ha insyn i och
möjlighet till att granska unionens myndigheter och
förvaltning.
Kostnaderna för parlamentet i form av traktamenten och
arvoden bör minskas kraftigt. Hela parlamentets verksamhet
bör förläggas till en ort för att bli mer effektiv och billigare.
Riksdagens roll
Målet är att riksdagen skall ha initiativ- och förslagsrätt till
nya lagar inom EU. Ett första steg till detta mål är att
reformera EU-nämnden så att sekretessen helt bryts. EU-
nämnden bör kunna besluta om uttalanden som ger en ram
och en riktning för de ministrar som skall delta på EU:s
ministerråds möten. Detta förslag avvisade en majoritet i
samband med riksdagens beslut om att inrätta EU-nämnden.
Utvecklingen hittills visar att det varit en styrka för nämnden
och därmed riksdagens position i ''samrådet'' med
regeringen om man gått med på motionen. Allt tyder därför
på att detta förslag måste ställas på nytt då den prövning av
nämndens arbete som skall äga rum under dess första år sker.
Rätt till arbete, människovänlig miljö och jämställdhet
Rom- och Maastrichtfördraget präglas av en blandning av
nyliberalismen och marknadens överhöghet och snåriga
regelverk. EU:s inre marknad och dess regelverk skapar
klass- och könsklyftor samtidigt som den regionala
obalansen ökar.
EU:s grundlagsfästa ekonomiska politik leder till
miljöförstöring och massarbetslöshet, som slagit särskilt hårt
mot kvinnor och ungdomar.
Sverige bör verka för att mål som full sysselsättning, god
miljö och jämställdhet mellan könen överordnas den inre
marknadens krav.
Miljöfrågor
Inom EU tas beslut i miljöfrågor i huvudsak på två sätt.
Antingen beslutar EU om minimiregler där varje land fritt
får ha bättre regler (art. 130) eller så har man maximiregler
(art. 100A) där det krävs lika regler för varor. Maximiregler
hindrar medlemsländer att förbättra sina lagar och kan
framtvinga direkta försämringar.
Sverige bör verka för att alla beslut som rör miljöfrågor
skall tas som minimiregler. På så sätt upphör EU att vara ett
hinder för att medlemsländerna kan bli föregångare i
miljöfrågor.
För att avgöra om en fråga om varor även är en miljöfråga
skall en speciell miljöinstans upprättas i EU-domstolen. Den
skall bestå av miljöexperter och skall alltid tillåta strängare
regler om det finns miljöskäl som talar för detta. För att
understryka detta bör därför en substitutionsprincip skrivas
in i Romfördraget och att miljön överordnas kravet på fri
rörlighet för varor. Detta skulle innebära att vid t.ex.
upphandling miljöaspekten ses som den viktigaste aspekten.
För att bestämmelserna skall kunna efterlevas krävs att
medlemsländerna har rätt att upprätthålla kontroll vid
gränsen.
I allt fler internationella sammanhang talar EU med en
gemensam röst. Det gäller även flera delar av det
internationella miljösamarbetet. Det kan hindra ett
medlemsland från att i internationella miljöorgan föra fram
krav på förbättrade miljöregler.
Sverige bör verka för att unionens medlemsländer skall ha
rätt att i internationella fora föra fram krav som är
miljömässigt bättre än EU:s.
Sverige bör även motverka att EU satsar stora delar av sina
resurser på en jordbrukspolitik och regionalt stöd som är
direkt miljöskadliga. Exempel på detta är de massiva
satsningarna på motorvägar och projekt typ Öresundsbron.
Miljöperspektivet måste genomsyra alla stöd till jordbruk
och regional utveckling. Det samma gäller EU:s bistånd och
anslag till forskning.
Konsumentskydd
Även på konsumentområdet skall ett medlemsland ha rätt
att ställa hårdare krav på varors innehåll än andra
medlemsländer. EU:s regler skall bara vara minimiregler. För
att reglerna skall fungera krävs en fungerande gränskontroll,
det gäller inte minst på livsmedelsområdet. Reglerna för
djurskydd och djurtransporter bör skärpas och övervakas
bättre. För att få använda CE-märket, som är bevis på
godkända produktnormer på varor, skall de först prövas mot
miljö- och konsumentskyddskrav.
Varor, tjänster, kapital och arbetskraft
Det är viktigt att underlätta handel och utbyte över
nationsgränserna. Därför är det betydelsefullt att
handelshinder avlägsnas, att det blir lättare att arbeta i olika
länder och att onödiga hinder på tjänsteområdet avlägsnas.
Men den fria rörligheten kan inte få vara överordnad hänsyn
till miljö, social utveckling, regionala hänsyn etc. Därför
måste EU:s inre marknad reformeras i grunden.
Några av de förändringar som Sverige bör verka för är:
Statliga monopol av hälsoskäl vad gäller exempelvis alkohol
och läkemedel skall vara tillåtna,Regionalpolitiska
driftstöd, till exempel transportstöd, skall vara tillåtna för att
uppväga nackdelar som klimat och geografiska avstånd för
med sig,Förvärvslagar skall kunna upprätthållas som gör
att man kan behålla nationell kontroll över viktiga resurser
som skog, malm, vattenkraft och jord. Det gäller även viktiga
kommunikationer som järnväg och telekommunikation,
Respekten för nationella kollektivavtal måste garanteras.
Utländska entreprenörer skall tillämpa svenska avtal från
första dag,Den fria rörligheten av kapitalet skall kunna
begränsas av åtgärder mot valutaspekulation,För att hindra
införsel av illegala droger skall en nationell gränskontroll
vara tillåten.EU bör låta medlemsländerna framträda var
för sig i internationella fora, men då en EU-mening skall
uttalas bör Sverige verka för att den skall ha en inriktning på
solidaritet med de fattiga folken i tredje världen.
EMU, budget och ekonomisk politik
Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, är själva
grundvalen för Europeiska Unionen. EU-länderna skall
samordna den ekonomiska politiken genom att låsa fast
växelkurserna, låta kapitalet röra sig helt fritt över gränserna
och likrikta ländernas ekonomier vad avser
budgetunderskott, räntor, inflation och statsskuld. Denna
likriktning sker genom utarbetade s.k. konvergensregler
vilka inte tar hänsyn till ländernas sysselsättning eller sociala
och miljömässiga villkor.
EU:s finansministrar utarbetar bindande riktlinjer för
medlemsländernas ekonomier. Målet är en gemensam
ekonomisk politik styrd av en från parlamentarismen
oberoende centralbank, där prisstabilitetsmålet ges en
överordnad ställning. EU:s länder är för ekonomiskt olika för
att en ekonomisk och monetär union skall kunna fungera
utan oacceptabla konsekvenser för folken inom unionen.
Maastrichtfördragets konvergensregler om ensidig
inflationsbekämpning leder till att massarbetslösheten
permanentas. Det visar 20 års erfarenheter från EU-länderna.
Sverige bör verka för att EMU-projektet övervägs i sin
helhet. I stället genomförs frivilligt växelkurssamarbete och
åtgärder mot spekulation. EU-länderna bör verka för insyn i
medlemsländernas banker för att komma åt skattefiffel m.m.
Mellanstatliga program mot arbetslöshet och för
räntesänkningar är andra ekonomiska krav Sverige bör föra
fram inom EU. Det är också viktigt att genomdriva
nedskärningar i EU:s budget, i synnerhet på
jordbruksområdet.
Skatter
Skattepolitiken bör i huvudsak beslutas nationellt. Sverige
bör dock kunna stödja beslut om miniminivåer, t.ex. för
miljö-, företags- och kapitalbeskattning.
Medlemsavgiften till EU baseras till stor del på
medlemsstaternas inkomster från mervärdesskatten. De
länder som har en hög moms får genom detta automatiskt
betala en hög medlemsavgift, medan länder med ett lågt
skatteuttag gynnas. Vänsterpartiet anser att det bör införas
andra beräkningsgrunder för medlemsavgiften.
På momsområdet finns EU-direktiv som skall underlätta
principen om varors fria rörlighet. Direktiven omfattar såväl
basen för mervärdeskatten som antalet nivåer och vissa
minimiskatter.
Inom EU pågår en diskussion om att mjuka upp
momsdirektiven så att det t.ex. tillåter sänkt moms för
tjänsteproduktion. Vänsterpartiet anser bl.a. därför att en
överdriven och snabb anpassning av Sveriges momsregler till
EU:s bör undvikas. Detta gäller bland annat momsreglerna
för undervisning, idrott och kultur.
Genom internationella transaktioner och skatteplanering
kan kapitalägare styra beskattningen dit skatten är så låg som
möjligt. Detta gör att det är viktigt att Sverige i
internationella sammanhang och inom EU verkar för bättre
samordning och kontroll av skatteundandragande. Ett
instrument som då bör prövas är att inom EU få till stånd en
minimiskattesats för kapitalbeskattningen.
Inom EU har en särskild utredning,
Ruddingkommissionen, föreslagit en minimiskattesats på
30 % för beskattningen av bolag. Ruddingkommissionens
förslag har hittills inte föranlett några initiativ inom EU.
Vänsterpartiet anser att Sverige inom EU bör stödja
Ruddingkommissionens förslag om en minimiskattesats på
30 % för bolagsbeskattningen.
Sociala frågor
De sociala frågorna skall avgöras i de olika
medlemsländerna. De enda beslut i sociala frågor som EU
skall fatta är sådana som krävs för att förhindra social
dumpning, dvs. att försämrade sociala villkor används som
konkurrensmedel mellan medlemsländerna. Därför skall de
sociala besluten begränsas till minimiregler på väl
avgränsade delar av arbetsmarknadsområdet.
Jämställdhet
Inom EU i dag yrkesarbetar endast ca 50 % av kvinnorna.
Detta beror på många olika saker, allt från en förlegad
kvinnosyn till en underutvecklad offentlig sektor och
bristande prioriteringar av den fulla sysselsättningens politik
i EU-länderna. EU har i dag regler om lika lön för likvärdigt
arbete, främst genom artikel 119 i Romfördraget. Men trots
detta har löneskillnaderna ökat i EU-länderna.
Sverige bör verka för att EU:s organ gör
rekommendationer till EU:s medlemsländer om alla
kvinnors rätt till förvärvsarbete. Sverige bör också verka för
en reformering av EU-systemet för att uppnå en jämn
fördelning mellan könen i de olika institutionerna och de
beslutsfattande organen inom EU.
Handelspolitik
EU är en tullunion. Det innebär att EU har en gemensam
handelspolitik gentemot omvärlden -- gemensamma
tullsatser, kvoter med mera. Inom EU, mellan länderna, råder
det däremot tullfrihet och där saknas i huvudsak andra
handelshinder. EU:s tullunion favoriserar handeln med vissa
länder. Det gäller särskilt EFTA-länderna, och i vissa
avseenden de forna kolonier som varit knutna till EU:s
länder. Detta diskriminerar andra länder och strider mot
GATT:s huvudprincip om ''mest gynnad
nationsbehandling'' för handelspolitiken, dvs. att samma
förmåner som tillämpas i avtal med tredje land också skall
omfatta icke avtalsslutande länder.
EU:s tullunion förstärker handeln mellan EU-länderna,
den så kallade internhandeln. Den försvagar å andra sidan
EU:s handelsutbyte och samarbete med de områden där
ekonomin förväntas växa och utvecklas i framtiden, till
exempel länderna i Sydostasien och östra Europa. Risken för
att EU-Europa stagnerar ekonomiskt är därför påtaglig.
EU:s jordbrukspolitik och industripolitik är betydligt mer
protektionistisk än den svenska handelspolitiska traditionen.
EU har satt i system att kraftigt subventionera det egna
jordbruket och betala ut rikliga anslag i exportsubventioner,
vilket lett till att jordbruksvaror dumpats på
världsmarknaden, vilket i sin tur inneburit stora problem för
jordbruket att överleva i tredje världens länder.
För att skydda den egna industrin har EU infört
importkvoter och genomfört andra handelsbegränsningar för
länder utanför EU, till exempel antidumpningstullar och
''frivilliga'' exportbegränsningsavtal.
Sverige bör motverka unionens protektionism och verka
för att underlätta handeln mellan olika länder och folk i hela
världen. På sikt bör EU:s tullunion avvecklas. Ett första steg
är att åstadkomma bibehållna gränskontroller, vilket skapar
ett visst, om än begränsat, utrymme för avvikelser från EU:s
handelspolitik.
Sverige bör också kräva att fritt få kunna föra fram vårt
lands åsikter inom WTO, World Trade Organization, dvs.
t.ex. kunna driva en med tredje världens länder mera
solidarisk handelspolitik än EU:s -- och dessutom kunna
avvika från EU:s eurocentrerade protektionism.
Men Sverige bör också driva krav på att handel får
begränsas om det finns sociala, fackliga och miljöskäl som
talar för detta. Tredje världens länder måste också ha rätt att
under en utvecklingsfas skydda sina ekonomier mot den rika
världens länder och transnationella bolag.
Jordbruk
EU:s nuvarande jordbrukspolitik har stora brister. Den är
mycket dyr. Den slukar nära hälften av unionens budget. Den
är byråkratisk. Den är orättvis och gynnar vissa typer av
jordbruk medan den missgynnar andra. En betydande del av
stödpengarna förskingras på olika sätt.
Därför bör Sverige verka för att den gemensamt
finansierade och reglerade jordbrukspolitiken förändras. De
jordbruksregler som EU bör ha skall inriktas på att stödja ett
miljöinriktat kvalitetsjordbruk, jordbruk för lokala
marknader. Det bör inriktas på en omläggning av vin- och
tobaksproduktion till produktion av nyttiga grödor. Vad
gäller stödnivåerna är medlemsländerna bundna av
överenskommelser i GATT/WTO.
EU:s medfinansieringsgrad av olika jordbruksstöd bör
minskas kraftigt och bör aldrig överstiga 50 %. Den övriga
delen får medlemsländerna själva finansiera. Detta kan också
leda till att förskingringen av EU:s jordbruksmedel
reduceras. Allt stöd till vin- och tobaksodling bör upphöra
omedelbart.
Bistånd
Det finns ingen anledning att upprätthålla en gemensam
biståndspolitik inom EU. Den bör därför på sikt avskaffas
och ersättas av frivillig samordning kring konkreta projekt.
EU har i olika internationella sammanhang aldrig ställt sig
på u-ländernas sida när det gäller globala regler för råvaror,
skuldkris eller internationell handelspolitik. EU:s bistånds-
och handelsrelationer med utvecklingsländerna präglas
fortfarande av tidigare koloniala relationer, där bland annat
höga tullar på bearbetade produkter låser fast de fattiga
länderna i ett råvaruexportberoende. Krångliga
ursprungsregler försvårar också handeln för de fattiga
länderna. EU:s biståndsadministration präglas av centralism,
tröghet och ogenomträngliga beslutsstrukturer och är
dessutom uppsplittrad på två kommissionsdirektorat.
EU:s särbehandling av sina forna kolonier bör upphöra och
stor öppenhet visas mot hela tredje världen. För att underlätta
utvecklingen i tredje världen är en mindre orättvis handel av
stor betydelse. EU:s fonder för utjämning av råvarupriser,
SYSMIN och STABEX, bör därför först reformeras så att de
inte missgynnar nya exportsatsningar, och därefter utvidgas.
Sverige bör verka för att bryta EU:s protektionistiska
biståndspolitik. Krav bör föras fram om att gemensamt och
frivilligt bistånd går till fattigdomsbekämpning, kvinno- och
miljöprojekt, jordbruksutveckling och livsmedelsförsörjning
i Afrika.
Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik
EU har klara stormaktsambitioner för att konkurrera med
USA och Japan om marknader och politiskt inflytande i
världen.
Sverige bör motverka att EU utvecklas till en europeisk
supermakt. Den redan beslutade gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken genom Maastrichtfördragets tillkomst bör
avvecklas.
Utrikespolitiken kan dock samordnas, men då enbart på
frivillighetens grund. EU skall inte som organisation vara
representerat i till exempel FN:s säkerhetsråd.
Medlemsländerna skall ha rätt till att självständigt kunna
agera i internationella fora. EU skall inte heller överta
uppgifter från de redan existerande alleuropeiska
organisationerna.
EU:s utveckling till en militärunion måste förhindras.
Kopplingen till Västeuropeiska Unionen (VEU) bör
upphöra. Sverige skall varken vara medlem eller observatör
av VEU. Varje sådan koppling skadar Sveriges trovärdighet
när det gäller återupprättandet av svensk neutralitetspolitik,
dvs. militär alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Den kollektiva säkerhetspolitiken i Europa bör främst
bedrivas inom Europeiska säkerhetsorganisationens (ESO)
ramar och verksamhet.
EU-medborgarskap
EU:s utveckling av ett gemensamt unionsmedborgarskap
är en del av den federalistiska utvecklingen. Än så länge är
medborgarskapet begränsat till gemensamma röstregler vid
lokala val och val till EU-parlamentet. Men EU kan genom
enhälliga beslut utvidga de skyldigheter och rättigheter som
unionsmedborgarskapet kan komma att omfatta.
Unionsmedborgarskapets konsekvens kan dessutom bli
direkt diskriminerande mot invandrare som inte kommer från
EU:s medlemsstater. Till exempel skulle en EU-medborgare
direkt efter mantalsskrivning få rösträtt i kommunala val då
han/hon bosatt sig i annat EU-land, medan invandrare från
andra länder i flertalet fall inte alls får rösträtt, och i några fall
(t.ex. i Sverige och Danmark) får vänta i tre år. Vänsterpartiet
arbetar för att avskaffa EU-medborgarskapet och att lika
demokratiska rättigheter skall gälla för alla invandrare.
Rättsliga och polisiära frågor
Vänsterpartiet tar i annan motion upp de flyktingpolitiska
frågorna. När det gäller polisiärt samarbete behandlas detta
delvis i motion om narkotikabekämpning.
Utbildning, kultur och forskning
Vänsterpartiet ställer sig positivt till det gemensamma
studentutbytet med övriga EU. Vi ser också de gemensamma
reglerna vad gäller examen i olika länder, som likställer
samma sorts utbildning, som värdefulla. Vi anser dock att
studentutbytet bör ske på frivillig grund och att EU inte skall
befatta sig med en gemensam utbildningspolitik.
Den obligatoriska utbildningen bör även i framtiden vara
en fråga för varje enskilt EU-land att avgöra. EU försöker
på konstlad väg skapa ett slags ''europeisk identitet''. Detta
kommer ofta till uttryck i utbildningspolitiken. Vi ser stora
faror med denna form av ''euronationalism''.
Kulturfrågorna skall inte beslutas överstatligt genom EU:s
myndigheter utan vara förbehållna de nationella parlamenten
och frivilliga kulturkonventioner inom Europarådet. Det
omtalade TV-direktivet, som innebär att EU-ländernas TV-
kanaler skall åläggas att visa minst 50 procent TV-program
producerade i Europa, är ett typiskt exempel på kulturell
protektionism som Sverige bör motverka.
EU har i dag forsknings- och utbildningsprojekt som är
alltför nära sammankopplade med företagens ensidiga
behov.
Sverige bör driva krav på att utbildningen och forskningen
skall vara självständiga från företag för att främja en allsidig
kunskapsutveckling och motverka alla försök att genomföra
en gemensam kultur- och utbildningspolitik inom EU.
Regionalpolitik
EU:s regionalpolitik har i många fall begränsats till
infrastruktursatsningar. Det har då främst handlat om att
bygga ut vägnäten i södra Europa.
Sverige bör verka för att dessa regionala satsningar ändras
i grunden till förmån för mer miljövänliga projekt, till
exempel satsningar på järnväg, sjöfart och
landsbygdsutveckling. Medlemsstaterna måste få ökade
möjligheter att besluta om sina egna regionala stöd t.ex. om
särskilda transportstöd, stöd på grund av glesbebyggelse och
kallt klimat. EU tillåter i praktiken omfattande statsstöd --
tvärt emot reglernas bokstav -- och då borde staternas stöd
till regionerna vara uttryckligt tillåtna i högre grad. Sverige
bör verka för att regionalfonderna omorganiseras till förmån
för de stater som inte är med i EU men som gränsar mot EU:s
närområden, till exempel Östeuropa, Mellanöstern och
Nordafrika.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att en ny folkomröstning bör
anordnas om svenskt EU-medlemskap om
regeringskonferensen leder fram till beslut som ökar EU:s
överstatliga karaktär,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den internationella öppenhet som
bör prägla EU,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag för stärkande
av offentlighetsprincipen i enlighet med vad i motionen
anförts.
Stockholm den 25 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Björn Samuelson (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Eva Zetterberg (v)
Kenneth Kvist (v)