Inriktningen av svensk handikappolitik har varit och är
tämligen entydig sedan en lång tid tillbaka. De politiska
partierna är överens om att människor inte skall
diskrimineras på grund av funktionshinder. Den som har ett
funktionshinder skall ha möjlighet att delta aktivt i
samhällslivet i jämlikhet med alla som inte har något
funktionshinder. Det skulle vara fullständigt främmande för
varje ansvarsfull politiker eller företrädare för myndighet att
påstå motsatsen.
Den officiella svenska handikappolitiken och enigheten
kring den har under 80- och 90-talen uttryckts i åtminstone
två viktiga dokument: dels det gemensamma
handlingsprogram i handikappfrågor som utarbetades av de
politiska partierna och handikapprörelsen under
internationella handikappåret, och dels 1989 års
handikapputredning. Betydelsefulla sociala reformer har
genomförts som varit ägnade att motverka de sociala
konsekvenserna av funktionshinder, senast lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade. Likväl utsätts
funktionshindrade för diskriminering i en rad olika
avseenden.
Handikapputredningen visade i sitt
kartläggningsbetänkande hur funktionshindrade i sitt dagliga
liv utsattes för begränsningar som inte gäller andra
människor. Utredningens uppgifter var inte på något sätt nya,
de hade i åratal förts fram av handikapprörelsen, men det var
ändå betydelsefullt att de bekräftades på detta sätt. Det enda
som sedan dess har förändrats positivt i något väsentligt
avseende är rätten till personlig assistans och
assistansersättning till personer som behöver nära personlig
service, d.v.s. hjälp med sådant som att sköta sin hygien, klä
sig, äta och kommunicera med omgivningen.
Handikapputredningen redovisade att arbetslösheten bland
personer med omfattande funktionshinder var så hög som
60--65 procent. Många unga människor går direkt från skola
till förtidspension och får aldrig en verklig möjlighet att
komma in i samhället. Liknande siffror har under de senaste
decennierna redovisats av SCB. Det finns ingenting som
tyder på att någon betydelsefull förbättring har inträffat när
det gäller funktionshindrades ställning på arbetsmarknaden.
Den präglas alltjämt av fördomar och en stor brist på
förmåga från arbetsgivarnas sida att anpassa
arbetsförhållandena till funktionshindrades villkor.
Datoriseringen av arbetslivet och en alltmer förfinad teknik,
som gör datorer tillgängliga som hjälpmedel och instrument
för funktionshindrade, borde ha lett till att fler kunnat
beredas arbete. Det har inte skett i någon mer betydande
omfattning, trots att framgångsrika utvecklingsprojekt har
genomförts på många håll.
I valet mellan funktionshindrade och icke
funktionshindrade arbetssökande har den icke
funktionshindrade företräde. Genom att kostnaderna för
anpassningsåtgärder och arbetshjälpmedel i allt större
utsträckning lagts på enskilda arbetsgivare utan skydd för
den funktionshindrade arbetssökande, bidrar samhället till
diskrimineringen.
Undersökningar visar också att funktionshindrade
arbetstagare återfinns inom ett ganska litet antal yrken, som
då har befunnits lämpliga för funktionshindrade. Denna
bedömning har då vanligtvis gjorts av andra än de
funktionshindrade själva. Om man jämför med andra länder
visar det sig att det nästan överallt är likadant -- de
funktionshindrade som har arbete återfinns i ett fåtal yrken.
Men det är helt olika yrken som dominerar i olika länder,
vilket visar att det mer är omgivningens fördomar än faktiska
förhållanden som styr funktionshindrades möjligheter i
arbetslivet. Eftersom vi också vet att fördomsfulla attityder
styr kvinnors deltagande i arbetslivet och begränsar deras
yrkesval, finns det också skäl att befara att kvinnorna bland
funktionshindrade har än mer begränsade yrkesmöjligheter
än männen.
Sedan mer än 30 år har vi haft bestämmelser om
tillgänglighet i svensk lagstiftning. Till att börja med gällde
det nybyggnad av offentliga byggnader och i viss mån
bostäder, senare också vid omfattande reparationer.
Bestämmelserna återfinns numera i nybyggnadsreglerna till
plan- och bygglagen. Vi har vant oss vid att betrakta Sverige
som ett land med hög grad av fysisk tillgänglighet både i
byggnader och yttermiljö. Det har emellertid aldrig funnits
något krav på att arbetslokaler skall vara tillgängliga, vilket
i hög grad påverkar funktionshindrades möjligheter att
komma in i arbetslivet.
Boverket har konstaterat att 40 procent av det svenska
bostadsbeståndet är tillgängligt för rörelsehindrade. Det är
då företrädesvis det nyare bostadsbeståndet man talar om.
Men det är också intressant att se vad Boverket menar med
tillgängligt, det är nämligen bland annat att det inte finns mer
än två trappsteg. För den som är rullstolsburen kunde man
lika gärna säga fyra eller sex trappsteg, det är lika omöjligt,
och då kanske man kunde komma upp i 60--70 procent
tillgängliga bostäder. Men sanningen är att bara en liten del
av bostadsbeståndet i egentlig mening är tillgängligt,
förhoppningsvis då i första hand där funktionshindrade bor.
Men den som är rullstolsburen vet att möjligheterna att hälsa
på vänner och bekanta är ytterst begränsade på grund av
hinder i boendemiljön. Det handlar om trappsteg, avsaknad
av hissar eller hissar som finns först en halvtrappa upp, och
smala toalettdörrar.
Tillgängligheten i butiker, restauranger, biografer m.m.
visar samma problem. Neurologiskt Handikappades
Riksförbund gjorde för ca ett år sedan en inventering i
Strängnäs kommun och fann att 14 procent av sådana
verksamheter var tillgängliga för rullstolsburna. Betydligt
mer än hälften av återstoden skulle kunna göras tillgänglig
med tämligen små och enkla medel. Men det finns inget krav
på att det skall ske och därför sker det inte. Man har inte så
många handikappade kunder, kanske man säger. Nej,
självklart inte. Vem vill utsätta sig för den förnedrande
situationen att stå utanför en butiksdörr och försöka påkalla
uppmärksamhet för att bli betjänad?
Det händer också att människor med funktionshinder
avvisas från restauranger och andra verksamheter på grund
av funktionshindret. Den funktionshindrade har i sådana
situationer ingen möjlighet att försvara sig mot övergreppet.
Det finns ingen lagstiftning som skyddar mot denna extrema
form av diskriminering, att bli förvägrad att ta del i en
samhällsverksamhet därför att man är den man är. En sådan
företeelse är inte värdig ett civiliserat samhälle.
Tillgängligheten i gatumiljön blir långsamt bättre i landets
kommuner. Det borde emellertid ske avsevärt snabbare och
det borde ske planmässigt. I Stockholms stad har man till
exempel en policy som innebär att man gör nedfasningar av
trottoarkanter efter hand som gator och trottoarer repareras.
Följderna härav är framför allt två, dels att det tar lång tid,
dels att man inte får större sammanhängande tillgängliga
miljöer annat än slumpvis. Det innebär till exempel att en
rullstolsburen aldrig kan veta om det går att komma fram i
ett område där han eller hon inte varit tidigare.
Tillgängligheten i sammanhängande miljöer är en
förutsättning för att människor skall kunna delta i
samhällslivet på jämlika villkor. Möjligheten att kunna resa
är en annan förutsättning. 1979 års trafikpolitiska beslut har
inneburit ett väsentligt ökat intresse för att göra
terminalbyggnader och deras omgivningar tillgängliga. Men
i övrigt är resultatet av lagen om handikappanpassad
kollektivtrafik generande för riksdagen, de myndigheter som
haft att se till dess genomförande och trafikanordnarna. I
huvudsak har de åtgärder som hittills har vidtagits
underlättat resandet för dem som redan tidigare kunde
använda sig av kollektivtrafiken, men med få undantag har
resemöjligheter för nya grupper inte tillkommit. Undantagen
gäller för delar av tågtrafiken och de slutna
kommunikationssystem som utgörs av de s.k.
servicelinjerna.
Samtidigt som huvuddelen av den kollektiva trafiken
alltjämt är otillgänglig för funktionshindrade sker allvarliga
inskränkningar i färdtjänst och riksfärdtjänst. Kommunerna,
som numera är ansvariga för bådadera, gör begränsningar i
antal tillåtna resor och höjer avgifterna. Båda åtgärderna
avlägsnar funktionshindrades resemöjligheter från vad som
gäller för dem som kan använda kollektiva färdmedel och
verkar därigenom diskriminerande.
Som vi redan tidigare pekat på finns det skäl att tro att
kvinnor med funktionshinder är sämre ställda på
arbetsmarknaden än män i motsvarande situation. Det finns
undersökningar som visar att män lättare får hemtjänst än
kvinnor. Kvinnor med funktionsnedsättningar har i skrift
berättat hur de bemöts med bristande förtroende och respekt
i samhället och hur de upplever sig som belastade av det
dubbla förtrycket av att ha en funktionsnedsättning och
dessutom vara kvinnor. Åtgärder som förhindrar
diskriminering är därför av särskilt stor betydelse för kvinnor
med funktionsnedsättningar.
Handikapputredningen pekade på åtta områden som
särskilt väsentliga för att främja funktionshindrades
deltagande i samhällslivet: grundläggande
samhällsinformation, den kommunala verksamheten,
byggnaders och miljöers tillgänglighet, områdena kultur,
medier och läromedel, resemöjligheter,
telekommunikationer, arbetslivsområdet och
näringsverksamhet. På alla dessa områden lade man fram
förslag till åtgärder. Bland annat föreslogs en lag om
arbetslivets tillgänglighet, en lag om handikappombudsman,
förändringar av plan- och bygglagen, lagen om
handikappanpassad kollektivtrafik och brottsbalken när det
gällde diskriminering från näringsidkare. Man föreslog
också en ändring i regeringsformen för att förhindra
diskriminering av personer med funktionsnedsättningar.
De mycket omfattande förslagen från utredningens sida
visar dels på vidden av den problematik man ansåg måste
lösas, dels att man ansåg lagstiftningsåtgärder nödvändiga
för att åstadkomma detta. Inte minst bland
handikapporganisationerna har det länge funnits en
tveksamhet mot lagstiftning, man har sett fördelarna i att
olika delar av samhället av insikt frivilligt vidtar de åtgärder
som är nödvändiga. De avgörande förändringarna har
emellertid uteblivit och det har gjort att man ändrat
ståndpunkt. Man har förstått att det är nödvändigt att lagstifta
mot diskriminering av människor med
funktionsnedsättningar, för att man skall få möjligheter att
verkligen delta i samhällslivet och få ta del av rättigheter och
iklä sig skyldigheter. Uppfattningen har förstärkts av en
sviktande samhällsekonomi och en ström av sparåtgärder på
olika områden som utgör ett akut hot mot det som
funktionshindrade har uppnått under årtionden av hårt
intressepolitiskt arbete.
Sverige har iklätt sig ett internationellt ansvar när det gäller
åtgärder på handikappområdet. Det har skett genom det
svenska initiativ och engagemang som ledde fram till
Förenta Nationernas ''The Standard Rules on the
Equalization of Opportunities for Persons with Disabilities''.
Om Sverige inte tar detta dokument på allvar och vidtar de
åtgärder som det fordrar -- vem skall då tänkas göra det?
Under ''Introduction'' punkt 15 slås följande fast (det finns
ännu ingen auktoriserad svensk översättning):
The purpose of the Rules is to ensure that girls, boys,
women and men with disabilities, as members of their
societies, may exercise the same rights and obligations as
others. In all societies of the world there are still obstacles
preventing persons with disabilities from exercising their
rights and freedoms and making it difficult for them to
participate fully in the activities of their societies. It is the
responsibility of States to take appropriate action to remove
such obstacles...
Funktionshindrades intressen utmålas inte sällan som
särintressen. Enligt vår mening är emellertid åtgärder på
handikappområdet ett allmänintresse. Ingen vet idag om han
eller hon kommer att drabbas av sjukdom eller olycka
imorgon. Skillnaden mellan att vara en person med
funktionsnedsättning eller inte kan vara en isfläck.
Handikappolitik är inte en fråga om vad ''de friska'' vill göra
för ''de handikappade'', det är en fråga om hur vi anser att
samhället skall fungera om och när vi får en
funktionsnedsättning. Vi försäkrar oss mot sjukdom och
olycksfall och våra hem mot brott och brand. Försäkringen
mot en funktionsnedsättning är ett tillgängligt icke
diskriminerande samhälle, som gör att vi kan fortsätta i vårt
arbetsliv, fortsätta odla våra intressen och bemötas med
respekt som jämlikar av vår omgivning.
Människor med funktionsnedsättningar utestängs från
arbetslivet, förnekas rätten att fritt välja bostad, begränsas i
sina resemöjligheter, får sin rörelsefrihet begränsad av
hinder i utemiljön, kan avvisas från verksamheter på grund
av sina funktionsnedsättningar och har kraftigt beskurna
möjligheter att ta del av kommersiellt utbud.
Vänsterpartiet anser att regeringen snarast bör förelägga
riksdagen förslag på grundval av 1989 års
Handikapputrednings förslag när det gäller Lag om ändring
i regeringsformen, Lag om arbetslivets tillgänglighet för
personer med funktionshinder, Lag om ändring i plan- och
bygglagen, Lag om ändring i jordabalken, Lag om ändring i
lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik,
Lag om ändring i brottsbalken samt Lag om ändring i
kommunallagen (1991:900). Av dessa förslag följer också att
Handikappombudsmannen ges en processförande roll.
Vänsterpartiet anser slutligen att vid genomförandet av
handikappolitiken skall kostnadsansvaret ligga på den som
förändrar och förnyar samhället. D.v.s. vi vill att
ansvarsfördelningsprincipen skall gälla.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
grundlagen så att funktionshindrade inte diskrimineras,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om
arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade,1
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillägg i
plan- och bygglagen för att reglera funktionshindrades rätt
till tillgänglighet,2
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar
i jordabalken för att ge funktionshindrade rätt att anpassa sin
bostad,2
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpning
av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik enligt vad i
motionen anförts om snabbare och bättre
handikappanpassning av kollektivtrafiken,3
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införandet
av sanktioner i brottsbalken vid diskriminering av
funktionshindrade i näringsverksamhet,1
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar
i kommunallagen enligt vad i motionen anförts om
samhällsinformation till funktionshindrade,
8. att riksdagen beslutar att vid finansieringen av dessa
åtgärder ansvarsfinansieringsprincipen skall tillämpas.1
Stockholm den 23 januari 1995
Gudrun Schyman (v)
Björn Samuelson (v)
Hans Andersson (v)
Ingrid Burman (v)
Tanja Linderborg (v)
Eva Zetterberg (v)
Stig Sandström (v)
1 Yrkandena 2, 6 och 8 hänvisade till SoU.
2 Yrkandena 3 och 4 hänvisade till BoU.
3 Yrkande 5 hänvisat till TU.