Inskrivning av subsidiaritetsprincipen i grundlagen
Subsidiaritetsprincipen har vunnit uppslutning inom
Europeiska Unionen. Den har tillämpats på miljöområdet
och skrevs in i Maastricht-fördraget som en bärande grund
för arbetet inom gemenskaperna. Bedömningen torde vara
att oavsett hur den fortsatta processen inom EU går kommer
denna princip att vara vägledande i utvecklingsarbetet.
Genom att Sverige nu är medlem i EU är principen en del av
svensk rätt, i den meningen att den gäller i arbetet mellan
medlemsstaterna. Däremot har den inte direkt verkan på den
nationella rätten.
Subsidiaritetsprincipen är ett generellt verktyg i arbetet
med att bygga upp olika kompetensnivåer i en organisation.
Principen går ut på att de uppgifter en lägre nivå själv klarar
av att hantera skall den också själv ha ansvar och
beslutskompetens för. De överordnade nivåerna skall stödja
de underliggande.
Endast de uppgifter som de underordnade nivåerna inte
kan lösa på ett effektivt sätt skall föras upp till överordnade
nivåers ansvarsområde.
Subsidiaritetsprincipen innebär att bevisbördan alltid vilar
på den som vill beröva en lägre nivå dess funktion och
därmed dess frihet och ansvar. Det måste alltså bevisas att
den lägre nivån är ur stånd att fullgöra sin uppgift på ett
tillfredsställande sätt och att den högre nivån kan göra det
mycket bättre.
Principen har sin betydelse som maktfördelningsprincip,
men det är viktigt att betona att principen är ett arbetsverktyg
och en analysmodell. Den utför inte själva arbetet eller
analysen.
Ibland används en inadekvat benämning på
subsidiaritetsprincipen. Av någon anledning har uttrycket
''närhetsprincipen'' kommit att uppfattas som en synonym
till subsidiaritetsprincipen. Det finns en ''närhetsprincip''
redan i svensk förvaltning, dvs. principen om det fysiskt
kortaste avståndet till en institution (t ex ett daghem eller en
skola). En av konsekvensutredningarna inför EU-
medlemskapet konstaterade också det felaktiga bruket av
subsidiaritetsprincipen som ''närhetsprincip''.
Principen är ingen närhets- eller decentraliseringsprincip.
Den står egentligen över den typen av ''rörelseriktning'' som
uttrycks med begreppet decentralisering.
Subsidiaritetsprincipen kan användas både som en
''närhetsprincip'' och en ''fjärrprincip''. Det beror på vilken
uppgift som skall utföras.
Av de tidigare tolv EG-länderna har elva ansett att
subsidiaritet är det användbara och relevanta uttrycket för
begreppet. Endast Danmark har översatt principens namn
med ''närhetsprincipen''. I språkbruket finns det anledning
att hålla sig till huvudlinjen.
Subsidiaritetsprincipen är en betydande
maktfördelningsprincip; helt enkelt rätt makt på rätt plats.
Om så många beslut som möjligt kan fattas nära
medborgarna kommer det att vitalisera demokratin.
Det finns flera områden där subsidiaritetsprincipen som
grundläggande norm skulle vara betydelsefull i det svenska
samhället. Den borde vara en viktig utgångspunkt för all
lagstiftning. Subsidiaritetsprincipen bör därför införlivas
som en viktig grund för den nationella svenska rätten. Det
sker lämpligen genom att den införs i regeringsformen som
en av grunderna för statsskicket. Grundlagsförändringar
genomförs vanligen i brett samförstånd mellan partier.
Regeringen bör därför ges uppdraget att förankra en sådan
grundlagsförändring och därefter framföra förslaget för
riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att subsidiaritetsprincipen bör skrivas
in i svensk grundlag.
Stockholm den 25 januari 1995
Inger Davidson (kds)
Rose-Marie Frebran (kds)