Äganderätt och förfoganderätt hör samman. Genom lagar
och förordningar kan förfoganderätten inskränkas så starkt
att äganderätten i verklig mening går förlorad. Varje
inskränkning och utvidgning av äganderätten och
förfoganderätten bör analyseras och motiveras vid nya
lagförslag. Svenskt grundlagsskydd för äganderätten är, trots
den senast antagna grundlagsförändringen, svagare än det
äganderättsskydd som garanteras av grundlagarna i de
västeuropeiska länderna. Jämför man med de nordiska
länderna är svenskt grundlagsskydd för äganderätten svagast
vad bl.a. avser ersättning vid expropriation.
Vad beträffar EU-länderna har de allra flesta en allmän
principdeklaration om äganderätten i sina grundlagar. I
Frankrike gäller sålunda enligt 1958 års författning 1789
års förklaring om de mänskliga och medborgerliga
rättigheterna. Vad gäller äganderätten sägs bl.a. att rätt till
egendom är en okränkbar och helig rättighet och att ingen
må frånhändas något, såframt det icke uppenbarligen kräves
av ett i laga ordning prövat och fastställt samt nödvändigt
allmänt behov och sker under villkor av rättmätig och i
förväg given gottgörelse. Belgien har en liknande
bestämmelse i sin författning. I Förbundsrepubliken
Tysklands författning slås fast både äganderätten och det
ansvar den för med sig. Expropriation är blott tillåten till det
allmännas väl. Den får blott äga rum genom lag eller på
grundval av en lag som reglerar art och utsträckning av
gottgörelsen. Gottgörelsen skall bestämmas efter rättvis
avvägning av det allmännas och de i saken berördas
intressen. I fråga om gottgörelsens storlek står i tvistiga fall
den rättsliga vägen inför de ordinarie domstolarna öppen.
Enligt Nederländernas författning får expropriation
endast ske i allmänhetens intresse och förutsatt att försäkran
givits i förväg om full ersättning enligt lagens bestämmelser.
Italien har utförliga regler om äganderätt och
expropriation. I fall, som förutses i lag, och mot ersättning,
kan privategendom exproprieras under hänvisning till
allmännyttan. I Greklands författning stadgas att ingen
skall fråntas sin egendom utom när allmännyttan så kräver,
i de fall och i den ordning som lagen föreskriver och mot full
ersättning motsvarande värdet av den exproprierade
egendomen vid tidpunkten för förhandlingen där
ersättningens storlek fastställs. Enligt Portugals
författning skall rekvisition eller expropriation av egendom
för allmänt behov ske enligt lag, varvid skall betalas skälig
ersättning. Enligt Spaniens författning får ingen fråntas
sin egendom eller sina rättigheter utom när så är påkallat för
allmännyttigt ändamål eller med hänsyn till
samhällsintresset och mot vederbörlig ersättning enligt
lagens bestämmelser.
Nordiska ministerrådet lade 1976 fram ett
lagstiftningsprogram vilket senare ajourfördes och
kompletterades med nya områden. Nordiska rådet förordade
att även själva förberedandet av ny lagstiftning i riktning mot
att såväl innehåll som tidpunkt för framläggandet av
lagförslag skulle sammanfalla så mycket som möjligt.
Efter de förändringar i de nordiska ländernas förhållande
till Europa som inträtt efter EES-avtalets ikraftträdande,
EG:s omvandling till Europeiska unionen, EU, 1993, och de
genomförda medlemskapsförhandlingarna för Finland,
Norge och Sverige, bör en ny översyn göras av det nordiska
lagstiftningssamarbetets ställning. Arbetet med EES-avtalet
har inneburit att ett stort antal nationella lagar och
förordningar och även nordiska överenskommelser, t.ex. den
nordiska trygghetskonventionen, har EU-anpassats.
På ett viktigt område har de nordiska ländernas lagstiftning
kommit att gå isär, nämligen vad gäller grundlagsskyddet för
äganderätten. När Sverige på 1970-talet införde en
rättighetskatalog i den nya regeringsformen kom reglerna om
äganderätten att få en svagare utformning än i övriga
nordiska länder och i flera av EU-länderna. Även om dessa
regler inte omfattas av det harmoniseringskrav som en
anslutning till EU skulle innebära, utgör de en väsentlig del
av spelreglerna på det ekonomiska området.
Ännu fram till årsskiftet 1994/95 innehöll regeringsformen
endast ett mycket tunt och ofullständigt stadgande om
egendomsskydd, som inte ens slog fast själva grundprincipen
om personlig äganderätt. Det sades endast att varje
medborgare, vilkens egendom togs i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande, skulle vara
tillförsäkrad förlusten enligt grunder som anges i lag.
Detta grundlagsskydd har nu blivit utbyggt väsentligt. En
ny lydelse av stadgandet trädde i kraft vid årsskiftet 1994/95.
En inledande principdeklaration läggs till: Varje
medborgares egendom är tryggad. Ingen kan, fortsätter
grundlagstexten, tvingas att avstå sin egendom till det
allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller
annat sådant förfogande utom när det krävs för att tillgodose
angelägna allmänna intressen.
Vidare ges två nya regler om fast egendom. Ingen skall
kunna tvingas att inskränka användningen av mark eller
byggnad utom för sådana intressen som nyss nämnts.
Ersättning enligt den gamla regeln -- som blir kvar (i sak) --
tillförsäkras också den som tvingas till sådana
inskränkningar i rätten att använda mark eller byggnad, att
pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten
avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande
i förhållande till den delen av fastigheten.
Förändringarna i grundlagen innebär en klar förbättring
men grundlagsskyddet för äganderätten är fortfarande
otillräckligt. Ett likartat skydd bör ges även för annan
egendom än mark och byggnader.
Det går visserligen inte utan vidare att låta samma regler
gälla för all slags egendom och mot alla typer av ingrepp i
äganderätten. Olika tekniska lösningar kan vara nödvändiga
för att nå ett bra resultat. Grundprincipen måste emellertid
vara att all egendom skall ges ett likvärdigt skydd.
Vidare bör ersättningsrättens omfattning utvidgas
väsentligt så att ersättningen verkligen utgör kompensation
för den förlorade egendomen.
Mot denna bakgrund måste reformarbetet fortsätta med det
uttalade målet att ytterligare stärka den grundlagsskyddade
äganderätten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen i enlighet med vad som anförts i motionen
beslutar att förstärka grundlagens skydd för äganderätten
förstärks för att försäkra den som tvingas avstå sin lösa eller
fasta egendom genom expropriation ersättning av staten.
Stockholm den 24 januari 1995
Bengt Harding Olson (fp)
Inga Berggren (m)
Marianne Andersson (c)
Kenth Skårvik (fp)
Michael Stjernström (kds)
Sten Svensson (m)
Rune Backlund (c)