Mångårig erfarenhet visar på ett starkt samband mellan
framgång i ett lands stabiliseringspolitik och oberoende för
dess centralbank. Tendensen till växande inflationstryck
föranledde under 1980-talet många industriländer att ge sina
centralbanker större självständighet. Denna strävan kom
också till uttryck i det europeiska integrationsarbetet genom
de planer på en ekonomisk och monetär union (EMU) som
utgör ett viktigt inslag i Maastricht-fördraget.
I en moderat kommittémotion till 1989/90 års riksdag
krävdes ändringar i den lagstiftning som reglerar Sveriges
Riksbanks ställning. Dessa tog främst sikte på att via
reglerna för valbarhet, valsätt, mandatperiod m.m. vid
utseende av ledamöter i fullmäktige minska möjligheterna
till politiska påtryckningar vid penningpolitikens utövande.
Dessutom förordades att Riksbanken skulle få som lagfäst
mål att värna kronans yttre och inre värde.
Motionen avslogs visserligen av riksdagen, men någon tid
därefter tillkallade statsrådet Erik Åsbrink (s) en kommitté
med uppgift att utreda Riksbankens ställning och lämna
förslag i de frågor som berörts i motionen. Enligt direktiven
var syftet att öka effektiviteten i antiinflationspolitiken.
Därvid borde övervägas att ge Riksbanken ett lämpligt
utformat och väldefinierat mål för verksamhetens inriktning.
Vidare var kommittén fri att föreslå ändringar av formerna
för val av riksbanksfullmäktige och ordförande samt
fullmäktiges sammansättning och mandatperiodens längd.
I tilläggsdirektiv, som meddelades vid en omorganisation
av utredningen hösten 1991, tillkom också uppgiften att
tillgodose de krav som kunde komma att ställas på penning-
och valutapolitisk lagstiftning vid ett svenskt deltagande i
den europeiska gemenskapen. Sverige hade då ansökt om
medlemskap i EG, där man just var i färd med att utforma
planerna på EMU med en gemensam centralbank och en
gemensam valuta samt med krav på att de nationella
centralbankerna skulle ha en institutionellt oberoende
ställning.
Riksbanksutredningen lade våren 1993 fram sitt
betänkande Riksbanken och prisstabiliteten (SOU 1993:20).
Det slogs där fast att Riksbanken i vissa avseenden har en
klart självständig ställning. Närmast unik är dess rätt att
besluta om inte bara växelkurs utan också valutapolitisk
regim. Men på andra punkter -- framför allt beträffande
styrformer och målinriktning -- är det direkta beroendet av
politiska instanser påtagligt.
Utredningen betonade starkt nödvändigheten av
trovärdighet i kampen mot inflationen. Om en trovärdig
låginflationspolitik kunde etableras, skulle den inte behöva
föra med sig kostnader i form av högre arbetslöshet. Men
förutsättningen var då att ansvaret för penning- och
valutapolitiken delegerades till Riksbanken och att denna
gavs i uppdrag att värna penningvärdet. Samtidigt skulle den
demokratiska kontrollen tryggas genom att målet för
verksamheten fastställdes och ledningen för Riksbanken
utsågs av riksdagen.
Utredningen föreslog konkret följande.
Riksbanken borde även fortsättningsvis vara direkt
underställd riksdagen, som skulle utse ledamöter i
fullmäktige samt ange mål och ge andra föreskrifter i
penning- och valutapolitiska frågor -- dock endast genom
lagstiftning. Riksdag och regering fick däremot inte
bestämma hur Riksbanken skulle besluta i enskilda frågor,
utan denna skulle självständigt kunna förfoga över de
penningpolitiska styrmedlen.
Målet för Riksbanken att värna penningvärdet borde
införas i riksbankslagen. Staten skulle inte få låna i
Riksbanken för att finansiera t.ex. budgetunderskott.
Riksdagen hade att välja sju fullmäktigeledamöter för en
sjuårig mandatperiod genom successiva val. Dessa skulle
även fortsättningsvis utse riksbankschef, som också blir en
åttonde fullmäktigeledamot, på fem år, och endast
riksbankschefen skulle kunna omväljas för en period. Från
valbarhet uteslöts politiker och tjänstemän i central
beslutsposition. För att stärka den offentliga kontrollen borde
Riksbanken regelbundet inför riksdagen offentligt redovisa
sin syn på penning- och valutapolitiken. Riksdagen hade rätt
att avsätta fullmäktigeledamot, endast om denne på grund av
sjukdom inte kunde fullfölja sitt uppdrag eller på grund av
brottslig verksamhet var uppenbart olämplig för uppdraget.
Fullmäktige kunde därutöver avsätta riksbankschefen, om
denne uppenbart misskötte sitt uppdrag. Sistnämnda
begränsning förutsatte en ändring av RF 9:12, där rätten att
avskeda riksbankschefen är oinskränkt.
Utredningens förslag var så utformade att ett kommande
europeiskt samarbete på det monetära området inte
onödigtvis skulle behöva försvåras eller fördröjas. Siktet var
inställt på genomförande från den 1 juli 1994, men
nödvändiga ändringar av regeringsformen kunde träda i kraft
först den 1 januari 1995. I en reservation mot utredningens
förslag anförde emellertid de socialdemokratiska
ledamöterna bl.a. att tidpunkten var illa vald med hänsyn till
oklarheten beträffande det framtida valutasamarbetet i
Europa samt den pågående finansiella krisen.
Remissyttrandena över utredningsförslaget var i huvudsak
positiva. Regeringen förelade emellertid inte riksdagen
någon proposition i ämnet, eftersom det inte förelåg den
breda politiska enighet som eftersträvas vid ändring av
grundlag. En partipolitisk strid om Riksbankens ställning
skulle t.o.m. kunna verka destabiliserande genom att minska
trovärdigheten hos låginflationspolitiken.
I andra länder fortgår dock utvecklingen mot mer
självständiga centralbanker. Det gäller inte minst inom EU,
där framväxten av EMU är inne i sin andra fas. Enligt artikel
108 i Maastricht-fördraget skall varje medlemsstat
säkerställa att dess centralbank har en oberoende ställning,
innan övergången till det tredje och sista steget sker 1997
eller senast 1999. Denna förpliktelse gäller således oavsett
om landet kan eller -- i Danmarks och Storbritanniens fall --
vill delta fullt ut i EMU.
Sverige är nu medlem i EU. Därmed handlar frågan om
Riksbankens oberoende inte bara om effektivitet i kampen i
mot inflationen. Den rör också vår förmåga att uppfylla ett
avtalsenligt åtagande. De invändningar som i den
socialdemokratiska reservationen riktades mot tidpunkten
kan dessutom inte längre sägas vara för handen.
Folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU är avgjord,
och utvecklingen av EMU går vidare i den ekonomiska
återhämtningens tecken. För Sveriges del blir det under alla
omständigheter nödvändigt att exempelvis undanröja den
grundlagsbestämmelse som föreskriver riksbankschefens
obegränsade avsättlighet.
Med hänsyn till att proceduren för grundlagsändring inte
medger slutligt beslut förrän efter valet i september 1998, då
det tredje steget mot det europeiska centralbankssystemet
senast är på väg att tas, är det ofrånkomligt att regeringen
förelägger riksdagen förslag om stärkande av Riksbankens
oberoende under innevarande mandatperiod. Önskvärdheten
av att markera bred politisk uppslutning kring målet att
bekämpa inflationen och därmed sänka räntenivån motiverar
att detta förslag läggs fram så snart som möjligt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen begär att regeringen med utgångspunkt i
Riksbanksutredningens betänkande skyndsamt lägger fram
förslag i syfte att stärka Riksbankens oberoende.
Stockholm den 12 januari 1995
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Lennart Hedquist (m)
Fredrik Reinfeldt (m)
Per Bill (m)
Anna Åkerhielm (m)
Stig Rindborg (m)
Tom Heyman (m)
Margit Gennser (m)
Bo Lundgren (m)
Rune Rydén (m)