Regeringen föreslår i propositionen att valet till Europaparlamentet skall ske den 17 september 1995 och att valsystemet så nära som möjligt skall ansluta till den ordning som tillämpas för val till riksdagen.
Miljöpartiet de gröna är till stora delar överens med regeringen om innehållet i propositionen, det gäller t ex den föreslagna tidpunkten och valsystemet. Det finns dock några inslag i förslaget som inte förefaller särskilt välbetänkt och, som med hänsyn till den speciella natur som kännetecknar valet till Europaparlamentet, bör ändras under riksdagens behandling.
Den viktigaste förändring som Miljöpartiet föreslår handlar om spärreglerna. I valet till riksdagen använder vi oss i Sverige av spärregler som innebär att endast partier som fått minst fyra procent av rösterna i landet skall få mandat i riksdagen. Det avgörande motivet för denna spärregel har varit att underlätta en regeringsbildning. Man kan ifrågasätta hur tungt detta argumet är, särskilt om man väger det mot kravet på bredast möjliga folkliga förankring i parlamentet. I valet till Europaparlamentet faller dock detta argument bort helt och hållet. Europaparlamentet väljer inte någon regering och har överhuvudtaget mycket begränsade befogenheter i förhållande till de nationella parlamenten och till EU:s övriga centrala institutioner. Europaparlamentets största demokratiska betydelse ligger istället i att sprida information och delta i och väcka debatt samt utöva granskning gentemot EU:s övriga institutioner. Det finns därför tungt vägande skäl för att valsystemet i det här fallet bör konstrueras för att underlätta en så bred representation och folklig förankring som är möjligt.
Den s.k. naturliga spärren vid ett val med en valkrets och 22 mandat är på tre procent eller något därutöver. Det i sig utgör också ett skäl för att fyraprocentsspärren är onödig. Den framstår därför mer än någonsin som ett medel för de stora partierna att försöka hindra små partier och nya opinioner och grupper från att på lika villkor delta i det politiska livet. Ytterligare ett skäl mot spärren finns i det faktum att flera av riksdagens mindre partier (Centern, KDS och Folkpartiet) har stora interna motsättningar i EU-frågan eller en allmänt sett svag profil och på grund av detta riskerar att inte erhålla någon representation överhuvudtaget i Europaparlamentet. Ett sådant resultat vore negativt för riksdagens möjlighet att erhålla god information om EU- politiken och delta i debatten och diskussioner inför beslut i EU:s ministerråd.
I övrigt är det tveksamt om metoden med en frivillig uppdelning i tre valkretsar är meningsfull och vi skulle helst också se att en annan metod användes vid mandatfördelningen än den jämkade uddatalsmetoden för att i högre grad garantera en proportionalitet. Dessa svagheter i propositionen är dock inte av så allvarlig natur att de måste ändras redan i detta val.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar att i valet till Europaparlamentet inte använda någon spärregel mot små partier.
Stockholm den 19 mars 1995 Peter Eriksson (mp)