Motion till riksdagen
1994/95:Ju809
av Olof Johansson m.fl. (c)

Insatser mot våld


Samhällets insatser mot våld
Alla har vi ett ansvar att föra vidare grundvärderingar som
humanitet, människovärde, hänsyn och tolerans, vilket ger
de bästa förutsättningarna för trygghet och rättssäkerhet.
En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att skydda
medborgarna mot våld och övergrepp och att garantera
medborgarnas rättssäkerhet. För det behövs prioriteringar
mot våld och narkotikabrott. Dessutom fordras fasta normer
och etisk fostran i familj och skola, olika brottsförebyggande
åtgärder, en effektiv polis, ett väl utbyggt åklagar- och
domstolsväsende samt en fungerande kriminalvård.
Brottsoffren måste få skydd och hjälp.
Att minska brottsligheten och öka människors trygghet
mot brott är en av de viktigaste kriminalpolitiska uppgifterna
för samhället. Brottsutvecklingen beror inte endast på
utformningen av de traditionella kriminalpolitiska
åtgärderna inom rättsväsendets ram, som består av främst
ingripande och reaktion mot redan begångna brott. Dessa
åtgärder är snarast ett uttryck för misslyckanden vad gäller
förmågan att förhindra och förebygga brott.
Det brottsförebyggande arbetet förutsätter ett brett
engagemang från olika myndigheter, ideella organisationer
och från allmänheten. Brottsförebyggande insatser och
åtgärder måste därför prioriteras. Samordning och samarbete
mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste
stärkas och utvecklas. På bl.a. centerns initiativ ser nu en
parlamentarisk kommitté över hur det lokala
brottsförebyggande arbetet kan förstärkas och utvecklas för
att öka människors trygghet i lokalsamhället.
Genom förra regeringens satsningar på ökad
polisutbildning har tidigare vakanta polistjänster nu tillsatts.
Effektivisering och rationalisering genomförs inom
polisväsendet, vilket bl.a. ger utrymme för fler kvarters- eller
närpoliser.
En av politikens viktigaste uppgifter är att vidta åtgärder
för att sätta upp klara och entydiga gränser. Reaktionen från
samhället sida mot brott måste vara klar, snabb och
förutsägbar. Påföljdssystemet måste reformeras för att bättre
svara upp mot olika brott och brottslingar. Fler alternativa
påföljder behövs. Samhällstjänst som påföljd kan nu
användas i hela landet. Centern har krävt försöksverksamhet
med elektronisk övervakning. Detta har nu startats.
Medlingsverksamhet för unga lagöverträdare prövas.
Brottsförebyggande arbete
Motverka marginalisering
Alla ansträngningar måste göras för att motverka
segregering. I ett samhälle, där stora grupper lever i ett
utanförskap i samhället med permanent hög arbetslöshet,
stor social utslagning och stora drogproblem, är riskerna för
kriminalitet särskilt stora. Även om vi inte befinner oss i det
som kallas tvåtredjedelssamhället, finns det vissa områden
som liknar den problembeskrivning som brukar känneteckna
tvåtredjedelssamhällets utanförskap eller marginalisering.
I sådana områden tappar människor framtidstron och
tilltron till samhällets förmåga och vilja att avhjälpa
problemen. I en sådan situation finns det risk att samhällets
normer ej heller överförs. I ett läge, där tilltron till samhället
gått förlorat, riskeras att grupper skapar egna normsystem --
normsystem, som inte är förenliga med övriga samhällets
normer och lagar. Det är främst i dessa miljöer som
gängbildning, gänguppgörelser, drogproblem och den grova
kriminaliteten kan få fäste bland ungdomar.
Eftersom ett brottsligt beteende grundläggs tidigt är det
avgörande att barn och ungdomar ges förutsättningar att växa
upp och utvecklas till ansvarskännande individer. Att
förhindra utslagning, motverka alkohol- och
narkotikamissbruk samt att skapa bättre levnadsvillkor är
fundamentalt för att undvika marginalisering.
Kriminologer framhåller två huvudorsaker till den ökade
brottsligheten, dels ett ökat antal tillfällen till brott, dels
bristande social kontroll. Det krävs här ett omfattande arbete
med att öka både självkontrollen och den sociala kontrollen.
Detta arbete kan inte enbart skötas av de rättsvårdande
institutionerna. Det är ytterst en fråga om allas ansvar,
välfärd och fördelningspolitik.
Satsa på vissa bostadsområden
Vissa bostadsområden har idag en negativ utveckling.
Områden som fått låg status har ofta påverkat verksamheter
som finns i området negativt. Serviceutbudet har minskat,
vilket gäller för såväl kommersiell service som
samhällsservice. Folk har flyttat från dessa områden och sökt
sig till områden med bättre service och högre status. Inte
alltför sällan har de som stannat kvar eller blivit flyttade till
området problem i form av missbruk och/eller kriminalitet.
Dessa bostadsområdena befinner sig i en negativ spiral
med successivt ökad förslumning där stora grupper riskerar
att komma i ett permanent utanförskap. I sådana miljöer kan
lätt olika slags kriminalitet slå rot. Samhället måste öka sina
ansträngningar för att motverka segregering och utslagning.
Hög invandrartäthet har ofta kommit att känneteckna dessa
områden.
Centern har i en annan motion föreslagit ett nationellt
program för dessa områden, där medel under en 10-årsperiod
avsätts för en nationellt finansierad upprustning av dessa
bostadsområden.
Medlen ska användas till att stärka och förbättra den
offentliga och kommersiella servicen i områdena, t.ex. för att
öka lärartätheten, stärka daghem, vårdcentraler,
åldringsvård, ungdomsgårdar, förbättrad polisbevakningen,
åtgärder mot droger och hjälp till missbrukare.
Motiven för en sådan satsning är att fortsatt nedrustning
och förslumning av dessa områden leder till mycket stora
samhällskostnader i ett längre perspektiv.
Alternativkostnaden för att inte anslå medel för upprustning
är betydligt högre i form av ökade klyftor och motsättningar.
Inflytande och ansvar
Brottsförebyggande arbete omfattar all
samhällsverksamhet. Självklart påverkar t.ex.
fördelningspolitik, socialpolitik, boende och
bostadsområdens utformning brottsutvecklingen i samhället.
Brottsförebyggande arbete förutsätter engagemang från
myndigheter, ideella organisationer och från allmänheten.
Människor som inte känner sig delaktiga i en verksamhet
som berör dem känner ej heller ansvar över sin närmiljö.
Det är angeläget att mobilisera föräldrars och elevers
medverkan i skolan. Samspelet mellan föräldrar och skola är
en viktig trygghetsfaktor för eleverna och bidrar till en
gemensam trivsel där alla känner sig delaktiga.
Föräldrarnas engagemang är nödvändigt bl.a. för en bra
skol-, barnomsorgs- och fritidsmiljö. Det har också stor
betydelse för att minska tendenserna till våld och mobbning.
Ökat föräldraansvar
Det är främst genom familjen som barn erhåller de
värderingar och normer som avhåller dem från brott. Det är
också familjen och den närmaste omgivningen som kan
hjälpa till att avhålla barn och ungdomar från att begå brott.
Barn har rätt att känna trygghet under barndomen.
Föräldrar har ansvar för att ge barnen kärlek, uppfostran och
dela med sig av sin livserfarenhet. För att ge barnen bästa
möjliga uppväxt krävs en familjepolitik, som underlättar för
föräldrarna att klara detta stora ansvar. Centern anser att
föräldrar skall ha rätt till tjänstledighet under tre år.
Målet för centerns familjepolitik är ett samhälle, där
föräldrarna får möjlighet och tar sig tid att vara med sina
barn, så att de kan fullfölja sitt ansvar för barnens uppväxt
och uppfostran. Föräldrauppgiften är ett stort ansvar med
betydelse för hela samhällets utveckling. Vid sidan av det
ekonomiska stödet behöver särskilt utsatta familjer särskilt
stöd.
Den kärlek och trygghet som föräldrarna ger barnen är
avgörande för att barn och ungdomar även i tider av oro,
osäkerhet och arbetslöshet kan behålla sin framtidstro. Barn
och ungdomar måste tidigt få lära sig vad som är rätt och fel,
mitt och ditt.
Samhällsutvecklingen har kraftigt förändrat
förutsättningarna för familjerna att fullgöra denna uppgift.
Föräldrarna måste ha tid för sina barn. Det måste skapas
bättre förutsättningar för småbarnsföräldrar att flexibelt
planera så att barnens behov av sina föräldrar kan
tillgodoses. Arbetslivets förståelse för småbarnsföräldrarnas
situation måste öka.
Hittills har föräldrarnas möjlighet att påverka
barnomsorgen varit begränsad. Under fyrklöverregeringens
tid ökades detta genom vårdnadsersättningen, vilken den
socialdemokratiska regeringen avskaffat. Genom att stärka
familjernas ställning ekonomiskt med införande av centerns
barnkonto kommer familjernas valfrihet att öka. Föräldrarna
skall avgöra hur familjestödet skall användas. Med denna
ökade valfrihet ges familjerna en starkare ställning som
finansiär av barnomsorgen. Föräldrarna kan då aktivt
påverka placering, innehållet i barnomsorgen och hur en hög
kvalitet kan åstadkommas. Det stimulerar både föräldrar och
personal till engagemang och kontakt mellan daghem och
familj.
Barn behöver både pappa och mamma
Många av dem som hamnar i ett brottsligt beteende har haft
dålig kontakt med sin pappa under uppväxten. Många av de
mest kriminellt belastade har vuxit upp utan en faderskontakt
eller annan manlig förebild. Statistiken är entydig. Barn och
ungdomar som saknar en manlig förebild löper större risk att
utveckla ett brottsligt beteende än de som lever tillsammans
med båda föräldrarna. Man måste även uppmärksamma
tendenser till ökad brottslighet bland flickor och deras behov
av manliga förebilder.
Ofta tappar fäder sin kontakt med barnet vid en skilsmässa.
Lagar och regler utgår inte från barns rätt till båda
föräldrarna. Vid en skilsmässa måste utgångspunkten vara att
båda föräldrarna har ett aktivt ansvar för barnet. Nyligen
presenterade den s.k pappagruppen sitt slutbetänkande.
Många av de förslag som presenterades är värdefulla och bör
omsättas i lag. Hit hör t.ex förslag om att föräldrar i kris
erbjuds rådgivning och familjesamtal med både manlig och
kvinnlig familjerådgivare närvarande samt krav om
kontakter mellan båda föräldrarna i samband med
vårdnadsutredningar. Barn har rätt till båda föräldrarna.
Regeringen bör förelägga riksdagen lagförslag som ger
barnen rätt till båda sina föräldrar.
Skolans ansvar
Skolan har vid sidan om att förmedla kunskaper och
färdigheter även en fostrande roll. Skolans personal har goda
möjligheter att följa barns och ungdomars utveckling. De
kan tidigt upptäcka sociala problem och begynnande
kriminalitet.
Skolan måste mer än tidigare arbeta med normfrågor.
Genom undervisning om etiska principer som vårt samhälle
bygger på och grundläggande rättsregler visar skolan vilka
gränser och normer som finns. Diskussioner om rätt och fel
måste börja tidigt.
Skolan har en betydelsefull uppgift att fylla när det gäller
upplysning om riskerna med alkohol och narkotika.
Undervisning om droger och sambandet droger--våld är en
central del i ett förebyggande arbetet. Polis liksom annan
personal skall medverka i denna undervisning.
Undervisningen måste ta upp våldsproblematiken. Många
barn och ungdomar möts av ett allt större våldsutbud via
tidningar, TV och video.
Barn har ibland svårt att skilja mellan underhållningsvåld
och verkligt våld. Mot bakgrund av de allvarliga skador våld
ger upphov till, bör skadeverkningar av s.k oskyldigt
härmande av ''underhållningsvåld'' lyftas fram.
Det finns olika filmer och videos framtagna av polisen,
andra myndigheter och organisationer som just visar
följderna av våld. Med detta avslöjas våldets verkliga
ansikte. Ett misshandlat ansikte, som tyvärr aldrig visas upp
i det s.k underhållningsvåldet. Insikten om konsekvenserna
av våld är viktig.
Mobbning
Ingen elev skall behöva gå till skolan med rädsla för att bli
utsatt för våld eller hot om våld. Ibland sker mobbning som
direkt fysiska övergrepp men ofta sker den i form av psykisk
nedbrytning. Vi får aldrig acceptera att barn slår varandra
eller utsätter varandra för en terror, som för den enskilde är
kränkande och nedbrytande. Mobbning och våld i skolan är
misshandel och som sådan straffbar.
Landets rektorer har tillsammans med lärare och annan
skolpersonal ett ansvar att sätta gränser och markera vad som
är tillåtet och inte tillåtet. Vuxna får aldrig blunda och låtsas
att de inte ser. Genom ett sådant beteende legitimeras våldet
och upphöjes till norm. Skolans insatser för att förhindra och
eller eliminera mobbning måste förstärkas. Det finns
utarbetade metoder för konflikthantering. All elevvårdande
personal måste få information om dessa metoder.
Fortbildning och lärarutbildning måste innehålla moment
om konflikthantering.
Genom att öka kunskapen om mobbning skapas
förutsättningar för att skärpa vaksamheten både hos skolans
personal och hos eleverna mot denna destruktiva
verksamhet.
Vi föreslår senare i motionen att varje kommun i samarbete
med polisen bör utarbeta planer för det lokala
brottsförebyggande arbetet, där ansvarsfördelning,
samordning och samarbete mellan myndigheter, enskilda
och olika organisationer stärks och utvecklas. I dessa
trygghetsplaner bör självklart även skolan ingå. Som ett led
i att utveckla det lokala brottsförebyggande arbetet bör även
skolan utarbetar sitt eget program mot mobbning och våld i
skolan.
Samordning mellan olika myndigheter
För att effektivisera det brottsförebyggande arbetet behövs
en gemensam policy. Därutöver krävs bättre samordning
mellan de myndigheter som har ansvar för barn och
ungdomar. Företrädare för skola, sociala myndigheter,
polisen och kriminalvården måste tidigt engageras. Alltför
ofta leder bristande samordning till att ungdomar inte tas om
hand på det sätt som är bäst för dem själva och som skulle
förhindra fortsatt brottslighet. Detta beror till stor del på
oklara ansvarsförhållanden mellan olika myndigheter.
Socialtjänstlagen ålägger socialtjänsten ett ansvar för dem
som bor och vistas inom en kommun och som behöver stöd
och hjälp. Socialtjänsten bör få ett huvudansvar för att
samordna skilda myndigheters insatser när det gäller
brottsförebyggande arbete. Detta ansvar bör regleras i
socialtjänstlagen. Sekretesslagstiftningen bör ha en sådan
utformning att samarbetet mellan berörda myndigheter inte
förhindras.
Våld i media
Under hösten har vi blivit påminda om hur barn tar efter
det våld de ser på TV. Minderåriga har allvarligt skadat
varandra och det har även haft dödlig utgång. Det är
uppenbart att barnen tagit efter det våld som de sett på TV
och sedan ''härmat'' detta i en tillsynes oskyldig lek. För
vissa barn är det svårt att se och förstå att det
underhållningsvåld de ser på TV-rutan inte är verkligt. De
invaggas i en falsk trygghet om att våldet inte skadar.
Framför allt små barn har svårt att göra skillnad mellan det
våld de ser på TV och att detta våld när de själva utför det
allvarligt kan skada och döda kamrater.
Underhållningsvåld snedvrider verklighetsuppfattningen
Genom undersökningar är det påvisat att våldsutbudet
inom media har ökat, inte minst på programtid då barn ser
på TV. Både det verklighetsanknutna våldet i form av inslag
i nyhetssändningar och det s.k underhållningsvåldet i
barnprogram har ökat.
När allt fler hushåll får tillgång till ett stort internationellt
programutbud via satellit har svensk lagstiftning en
begränsad räckvidd. I ett arbete för att minska mediavåldet
handlar det bl.a. om vilka etiska regler som
programföretagen har och vilken policy de har i fråga om
programutbud för minderåriga.
En annan viktig del i problematiken är hur skolan tar upp
och undervisar i mediakunskap. Att diskutera och resonera
om media borde vara en självklarhet i skolan. Genom att ta
upp problemen ökar man även elevernas förståelse och
förmåga att skilja mellan verklighet och fantasi.
Bred front mot våldsutbudet
Vi måste på bred front begränsa våldsutbudet. Vi måste
skilja på vad som kan åstadkommas på kort sikt och lång sikt.
Det är viktigt att debatten inte stannar vid en diskussion om
skärpta lagar eller om formuleringar av avtal med
programbolagen. Debatten måste gå längre och djupare än
så. Det handlar om våra barn och vilken uppväxt vi ger dem.
Alla måste ta sitt ansvar.
Vi måste klara ut vilka etiska principer som skall gälla. Ett
förebyggande arbete handlar inte minst om attitydfrågor.
Att minska underhållningsvåld som sänds på tider då barn
tittar på TV är angeläget. Regeringen bör söka gemensamma
överenskommelser med de programbolag som agerar i
Sverige. För det internationella programutbudet krävs att
regeringen initierar frågan i de internationella fora som finns.
Forskningen om hur våldsutbud påverkar barn och
ungdomar måste förstärkas.
Film- och videovåld 1992 
ändrades den grundlagsskyddade yttrandefriheten så
att film- och videokassetter jämställs med periodiska
tidskrifter. Detta innebär att alla filmer och videokassetter
skall förses med en namngiven person med straffrättsligt
ansvar för innehållet. I det fall där ingen ansvarig utgivare
finns träder grossister, detaljister och i sista hand uthyrare in
som straffrättsligt ansvariga.
Det straffrättsliga ansvaret prövas av allmän domstol enligt
brottsbalken 16 kap 
10 b
§, 
olaga våldsskildringar. I paragrafen i brottsbalken om
olaga våldsskildring förbjuds vålds- eller tvångsskildring i
stillbild, film, videogram eller TV med uppsåt att sprida
bilden om den inte varit försvarlig. I påföljdsfrågan vad
gäller straffsatsen i BrB 16:12 b
§, 
ligger strafflatituden mellan böter och två års fängelse.
Systemet med ansvarig utgivare innebär att alla filmer,
biograffilmer såväl som videogram, skall förses med
ansvarig utgivare. Denne kan, om filmen strider mot
brottsbalkens föreskrifter om olaga våldsskildringar, sexuellt
våld eller där barn skildras i sexuella sammanhang, ställas till
svars inför domstol och riskerar då tämligen stränga straff.
Tillgängligheten till filmer och video ökar. Nu pågår
försöksverksamhet där tittaren kan beställa video direkt från
hemmet. Detta medför att minderåriga kan beställa filmer
som de inte är behöriga för. Det är viktigt att denna nya form
att skräddarsy sitt TV-konsumerande nogsamt följs och
utvärderas med tanke på den ökade tillgänglighet av
våldsvideo som denna teknik möjliggör för ungdomar i
känslig ålder.
I Sverige finns ett system med ansvarig utgivare. Detta
system måste utvärderas. Om det visar sig att systemet med
ansvarig utgivare inte fått avsedd verkan kan införande av
förhandsgranskning bli aktuell.
I våldsskildringsrådets delbetänkande, ''En gräns för
filmcensuren'' SOU 1994:39, föreslås en ny rekommenderad
åldersgräns på 18
år. Centerns representant reserverade sig för en tvingande
18-årsgräns.
En tvingande 18-årsgräns både för filmer som skall visas
på biografer och för distribution via videogram kan innebära
en förbättring mot idag. Med denna reglering kan man skärpa
kraven för utlåning av videogram. Idag är åldersgränsen 15
år. Att införa en ny 18-årsgräns tvingar filmproducenterna
att inte göra filmerna våldsammare än att de kan tillåtas för
den köpstarka tonårspubliken (15--18 år). På så sätt skapar
vi ett stort tryck på ytterligare självsanering inom branschen.
Lokala trygghetsplaner
En stor del av ansvaret för det brottsförebyggande arbetet
bör ligga på lokal nivå. Det är lokala myndigheter och
organisationer som bäst har möjlighet att analysera vad som
bör genomföras för att förebygga våldsbrottslighet i deras
geografiska område. Det bör vara varje kommuns skyldighet
att upprätta en lokal trygghetsplan för kommunen samt
särskilda trygghetsplaner för speciellt utsatta områden.
Dessa planer ska upprättas i samverkan med t.ex.
butiksägare, föreningar och boende samt de myndigheter
som verkar i det aktuella området (polis, socialförvaltning,
skol- och fritidsverksamhet osv.).
Målet med de lokala trygghetsplanerna ska vara att minska
den våldsrelaterade brottsligheten i området och öka
tryggheten för den enskilde. Planerna ska behandla frågor
om ren brottsprevention men även frågor som rädsla för brott
och problem med skadegörelse och bråk och busliv i
grannskapet. Det är rimligt att planerna lägger tyngdpunkten
på åtgärder för barn och ungdomar, för att stödja familjer och
stärka de de lokala myndigheterna och organisationerna, dvs.
främst sociala åtgärder.
Ett sätt att samarbeta vid utformningen av den lokala
trygghetsplanen kan vara att tillsätta ett samarbetsorgan med
representanter från aktuella myndigheter och organisationer
för att utarbeta planen och dess mål. Därefter får varje
myndighet och organisation självständigt utarbeta de
metoder som ska användas för att uppnå de fastställda målen.
Under genomförandetiden av planen bör det samarbetsorgan
som har utarbetat planen kontinuerligt följa upp och
utvärdera resultaten av verksamheten.
Olaga vapeninnehav och vapenanvändning vid
våldsbrottslighet
Idag finns ett större antal illegala vapen ute i vårt samhälle
än någonsin tidigare. Som en följd av detta är det mycket
enkelt att komma över vapen, även om man inte har
erforderliga tillstånd för innehav. Varifrån alla dessa illegalt
innehavda vapen kommer, är inte lätt att veta men det är
alldeles klart att samhället har ett stort ansvar när det gäller
att minska tillgången.
En stor del av de illegala vapen som finns i samhället
härstammar från stölder från förråd som tillhör
försvarsmakten och andra myndigheter som ingår i
totalförsvaret. Dessa vapen är ofta automatvapen, som kan
orsaka mycket stor skada om de kommer i fel händer. Det är
av största vikt att rutinerna för förvaring av dessa vapen ses
över och att åtgärder vidtas för att minska risker för stölder
från dessa förråd. Med dagens säkerhetspolitiska läge kan
det ifrågasättas om det inte är möjligt att koncentrera
förvaringen till platser, där vapnen är mer lättövervakade.
Det är också viktigt att se över rutinerna för
vapenhanteringen på landets militära förband t.ex. i samband
med övningar.
Knivar och andra stick- och skärvapen används ofta i
samband med våldsbrott. Införandet av knivlagen var ett
viktigt steg för att minska förekomsten av dessa vapen på
allmän plats. En stor del av våldsbrotten i samhället begås i
samband med nöjesliv på restauranger och dansställen.
Denna typ av lokaler faller inte under definitionen allmän
plats i knivlagen. Vi anser att lagen bör skärpas så att den är
tillämplig även på sådana platser.
Enligt 29 § vapenlagen får tillstånd att inneha vapen
återkallas om innehavaren missbrukat vapnet eller visat
oaktsamhet med det eller på annat sätt visat att han är
olämplig att inneha det, t.ex. genom upprepade
rattfylleribrott. Det är viktigt att den person som döms för
våldsbrott samtidigt bedöms om han är lämplig att inneha
eventuell licens för vapen. Tillstånd för enskilda att inneha
skjutvapen får enligt vapenlagen endast ges om personen har
behov av vapnet för ett särskilt angivet ändamål. Här
aktualiseras frågan hur uppföljning ska ske av licensinnehav
för personer som t.ex. erhållit licens då de var aktiva i en
skytteklubb och därefter behåller licensen, när de inte längre
aktivt medverkar i föreningens verksamhet. Vi anser att en
noggrann uppföljning av licensinnehavet bör göras.
Närpolisverksamhet
Närpolisverksamhet är något av det viktigaste i kampen
mot våldsbrottsligheten och då speciellt ungdoms- och
gängvåld. Närpoliser har större förutsättningar att arbeta
problemorienterat än kollegor med primärt ansvar för
utryckningsberedskap. De arbetar dessutom med all typ av
polisverksamhet, vilket ger dem många olika verktyg att lösa
problemen i närområdet. Då de är stationerade i närområdet
har de goda möjligheter att bygga upp kontakter med lokala
institutioner, organisationer och allmänheten. God
personkännedom mellan polis och allmänhet är värdefullt då
det ger möjlighet för naturliga kontakter att utvecklas.
Närpoliser har ofta god kunskap om situationen i sitt
arbetsområde. De känner ofta till vilka ungdomar som som
är eller ligger i riskzonen för brottsligt beteende. Dessa
poliser har även naturliga möjligheter att ta kontakt med
ungdomarna och arbeta brottsförebyggande. I detta arbete är
det viktigt att de tar föräldrar och andra vuxna till hjälp t.ex.
genom att i större utsträckning göra hembesök. Med en ökad
satsning på närpolisverksamhet, som vi förordar, blir också
förutsättningarna större för samarbete mellan skolan och
polisen. Det är av största vikt att besök av polis blir ett
naturligt och positivt inslag i undervisningen och det dagliga
livet på våra skolor.
Centern anser att närpolisverksamheten är en viktig bas i
polisverksamheten. Vid en ökad satsning på denna
verksamhet är det viktigt att de särskilda behov som kan
föreligga i glesbygdsområden tillgodoses. Det är också
viktigt att nyrekryteringen och utbildningen av poliser
fortgår kontinuerligt. Mot bakgrund av det anförda anser
centern att den i budgetpropositionen föreslagna besparingen
inom polisväsendet inte bör genomföras fullt ut. Centern
anser att sparbetinget bör minska med 75 miljoner 
kronor.
Brott av unga
Påföljder för brott av unga
Att bryta mot lagen någon gång i ungdomen är inte
ovanligt. De allra flesta ungdomar fortsätter dock inte med
brottslig verksamhet. Flerparten av de ungdomar som begår
brott kommer alltså inte att bli kriminella som vuxna. Den
tillrättavisning och det obehag som reaktionen på själva
brottsupptäckten innebär kan ofta vara tillräcklig. Ett fåtal
unga behöver dock tydligare signaler från samhället för att
förstå att de är inne på fel väg. För dem är obehaget vid
brottsupptäckt inte tillräckligt, särskilt om denna inte
kompletteras med andra åtgärder.
Samhällets reaktion på ungdomsbrott måste präglas av ett
fast och konsekvent agerande. Första gången ett brott
upptäcks kan det ofta vara tillräckligt med en tillrättavisning
av polis eller åklagare. I detta ingår t.ex. att fordra att den
unge bidrar med att ställa tillrätta efter sig och gottgöra den
skada som handlingen orsakat. Om den brottsliga
verksamheten fortsätter krävs det dock att samhället reagerar
med skarpare sanktioner. Speciellt för unga lagöverträdare är
det viktigt att sambandet mellan brott och påföljd klart
framgår. Barn och ungdomar ska inte gång på gång kunna
ertappas med brottslig verksamhet utan att de riskerar
ingripande påföljder.
Det rättsliga förfarandet vid misstanke om
ungdomskriminalitet måste förbättras och effektiviseras.
Principen att ungdomar inte utan synnerliga skäl ska dömas
till fängelsestraff är viktig att upprätthålla. Det svenska
påföljdssystemet är idag huvudsakligen utformat för vuxna
lagöverträdare. När det gäller ungdomar som bryter mot
lagen behövs nya former av påföljder som kan användas i
stället för de traditionella påföljderna. Idag är möjligheterna
att vidta rättsliga åtgärder mot unga lagöverträdare som är
under 15
år begränsade. Centern anser att en utredning bör komma
till stånd för att undersöka vilka åtgärder som bör vidtas för
denna grupp. Centerpartiet föreslår därför att
påföljdssystemet kompletteras med påföljder som är särskilt
utformade för gruppen unga lagöverträdare.
Medling och återställande
En av de alternativa sanktionsformer som är intressant att
utveckla är medling mellan gärningsman och brottsoffer.
Sanktionsformen har i andra länder främst kommit till
användning vid brott av unga. Vilka brott som kan resultera
i medling varierar i de länder som använder sig av sanktionen
men förfarandet har vissa gemensamma drag.
Gärningsmannen och brottsoffret träffas och diskuterar det
skedda under ledning av en medlare. Syftet med mötet är att
ingå ett avtal om hur gärningsmannen kan gottgöra
brottsoffret. Gärningsmannen kan t.ex. åta sig att betala ett
skadestånd till offret eller att utföra ett visst arbete för att
reparera den skada som orsakats. Grundläggande för att
medling ska komma till stånd är att brottsoffret frivilligt går
med på ett medlingsförsök.
Initiativet till medling bör enligt centerpartiets mening ske
under ett tidigt stadium av det rättsliga förfarandet och
initiativ till medlingsförsöket bör tas av polisen i samråd med
sociala myndigheter. Här har närpoliserna en mycket viktig
funktion att fylla. Lyckas medlingsförsöket och resulterar det
i att den unge gör rätt för sig bör förfarandet resultera i en
åtalsunderlåtelse.
En annan sanktionsmöjlighet som det enligt centerpartiets
mening är viktigt att utveckla är de bestämmelser i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare som ger polis och åklagare möjlighet att verka
för att den unge återställer de skador denne har åsamkat.
Dessa återställningsmöjligheter bör främst utnyttjas när det
gäller skadegörelsebrott, där skadegöraren rent fysiskt kan
återställa de skador denne har åsamkat.
Kriminalvården
Antalet intagna på landets kriminalvårdsanstalter som har
missbruksproblem eller är i behov av någon form av
psykiatrisk behandling är stort. På dessa områden finns det
anledning att prioritera insatser för att tillgodose
rehabiliteringsbehovet hos de intagna.
Narkotikafria kriminalvårdsanstalter
Rehabilitering av intagna med missbruksproblem är
mycket viktigt för att underlätta återgången till ett vanligt liv
efter anstaltsvistelsen. En stor del av dem som tas in på
landets kriminalvårdsanstalter är drogmissbrukare och har
begått drogrelaterade brott. Ofta fortsätter missbruket även
under fängelsevistelsen, vilket innebär att den intagne
mycket lätt återgår till brottslig verksamhet efter frigivandet.
Vi anser att arbetet för att göra landets kriminalvårdsanstalter
narkotikafria måste ges mycket hög prioritet.
Kriminalvården måste ges resurser för att kunna ge intagna,
som frivilligt vill vistas i en helt drogfri miljö, den
möjligheten. Ett annat problem som måste uppmärksammas
i samband med narkotikabekämpningen på landets
kriminalvårdsanstalter är det utbredda bruket av
dopingpreparat. Vi anser att det regelbundet bör göras
dopingkontroller på landets kriminalvårdsanstalter för att
utröna hur stort problemet är och hur det ska angripas.
Vård av intagna med psykiska problem
Antalet intagna på landets kriminalvårdsanstalter med
psykiska problem är stort och kan förväntas öka ytterligare.
Möjligheterna att inom kriminalvårdens ram erbjuda vård
och behandling för dessa är ofta begränsade. Kriminalvården
bör ges möjlighet att ge dessa intagna det stöd och den
rehabilitering som behövs för att de ska kunna återgå till ett
normalt liv efter anstaltsvistelsen. Vid bedömningen av hur
denna vård ska utformas ska hänsyn tas till såväl den
enskilde vårdbehövande som verksamheten på anstalten i
övrigt.
Centern anser att regeringen noggrant ska redovisa
situationen inom kriminalvården och den slutna psykiatriska
vården. Det är mycket viktigt med hänsyn till debatten om
permissioner och våldstendenser på landets anstalter och i
samhället.
Utländska brottslingar som ska utvisas
På landets kriminalvårdsanstalter sitter ett stort antal
personer som efter avtjänat straff ska utvisas till sitt hemland.
Dessa personer har en annan typ av rehabiliteringsbehov än
de intagna som ska återgå till det svenska samhället. För att
på bästa sätt kunna tillgodose dessa två gruppers skilda
behov anser vi att de bör åtskiljas i kriminalvården.
Anslag till kriminalvården
Mot bakgrund om vad som ovan anförts om narkotikafria
kriminalvårdsanstalter och vård av intagna med psykiska
problem anser centern att den i budgetpropositionen
aviserade besparingen inom kriminalvården inte bör
genomföras fullt ut. Centern anser att sparbetinget bör
minska med 25 miljoner 
kr.
Insatser för brottsoffer och vittnen
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas ytterligare.
Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot
våldsverkaren måste prioriteras. Vid avvägningen mellan
offrets och gärningsmannens rätt, liksom vid bedömningen
av allmänhetens rätt till skydd, måste skyddsaspekterna
tillmätas allt större respekt. Ett annat problem, som har
uppmärksammats i ett flertal fall under senare tid, är
möjligheterna att ge vittnen ett adekvat skydd mot hot från
åtalade. Risken är uppenbar att rättssystemet urholkas om
inte vittnen som känner sig hotade får det stöd de behöver
för att kunna avge sanningsenliga vittnesmål.
Kristerapiverksamhet
De som utsätts för brott eller är nära berörda av brott kan
få men för livet. Samhället har tyvärr hittills inte tillgodosett
denna grupps behov tillräckligt. Stora summor satsas på att
rehabilitera gärningsmän medan man många gånger
glömmer bort det stöd och den hjälp som brottsoffren är i
behov av för att komma över de smärtsamma minnena för att
komma tillbaka till ett normalt liv.
Det är viktigt att de som utsätts för brott får det stöd och
den hjälp som kan behövas för att lindra de psykiska
efterverkningarna. Brottsoffer är ofta i behov av kvalificerat
psykologiskt stöd och kristerapi. Idag är möjligheterna att få
stöd till detta begränsade. Den skadelidande är många gånger
hänvisad till privat terapibehandling, vilket innebär
betydande kostnader för den enskilde. Möjligheten finns att
få ersättning för terapikostnader men först då i efterhand. Av
ekonomiska skäl drar sig många för det. Detta är inte
tillfredsställande.
Centern anser att de som drabbas av brott måste kunna få
stöd och hjälp att komma över sina plågsamma minnen.
Brottsoffer har idag inte någon självklar rätt att få sina
kostnader för psykologisk hjälp och terapi täckta. Stöd till
brottsoffer bör ingå i kommunernas verksamhet och vara en
av socialtjänstens uppgifter. Vi anser att frågan om
terapiverksamhet för brottsoffer bör utredas.
Trygghetspaket och bevakning av gärningsmän
Möjligheterna att få s.k. trygghetspaket har utökats under
senare tid. Dessa paket innehåller tekniska hjälpmedel som
gör det möjligt för brottsoffer som känner sig hotade att
snabbt få hjälp och skydd. Det är av största vikt att denna
verksamhet fortsätter att utvecklas och att även vittnen som
hotas ges möjlighet få tillgång till dessa paket.
En annan åtgärd som erbjuds brottsoffer är livvaktsskydd.
Detta är en åtgärd som i vissa fall kan upplevas
integritetskränkande. Polisens åtgärder för att skydda de
drabbade bör kompletteras genom att polisen speciellt
bevakar och kontrollerar de gärningsmän som efter domslut
fortsätter att hota och förfölja brottsoffret. Denna typ av
punktbevakning bör även kunna användas mot de som inför
en rättegång hotar vittnen.
Skadestånd till brottsoffer och anhöriga
Det är ofta av stor betydelse för brottsoffret att denne får
ekonomisk kompensation av den som har begått den
brottsliga gärningen. Skadestånd har en viktig reparativ
funktion dels för att ersätta faktiska skador dels för att
kompensera psykiskt lidande. Tyvärr är det vanligt att
utdömt skadestånd aldrig betalas ut, då gärningsmannen ofta
av olika skäl har betalningssvårigheter. Centern anser att
samhället bör garantera att skadestånd verkligen betalas ut,
även om den dömde har betalningssvårigheter. Därefter bör
även samhället ta ansvar för de regresskrav som då blir
aktuella.
Om ett brott medför att offret avlider och det är klarlagt att
gärningen utfördes uppsåtligen, är det rimligt att det
skadestånd som skulle ha utdömts till den avlidne istället
tillfaller de efterlevande. Centern anser att vad som ovan
anförts om skadestånd till brottsoffer och anhöriga bör
utredas. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Vittnesskydd
Under senare tid har ett antal fall uppmärksammats, där
vittnen har tagit tillbaka tidigare avlagda vittnesmål och där
det har varit uppenbart att någon form av hot har varit
orsaken till tillbakadragandet. Omfattningen av hot och våld
mot vittnen är inte klarlagd då det av förklarliga skäl är svårt
att få fram någon tillförlitlig statistik på området. Det är dock
klarlagt att hot och våldsyttringar mot vittnen förekommer
och är ett problem för rättsväsendet.
Enligt centerpartiets mening krävs ökade satsningar på
åtgärder för vittnesskydd. Varje enskilt vittne ska erbjudas
stöd i form av en stödperson eller i vissa fall målsägarbiträde
som kan assistera med information och hjälp före och under
rättegången. Ofta känner sig vittnen vilsekomna och osäkra
på hur de ska agera under en rättegång.
Landets domstolar, främst tingsrätterna och hovrätterna,
bör utarbeta lokala handlingsplaner för vittnesskydd. Dessa
handlingsplaner bör utformas i samråd med den lokala
polismyndigheten och social myndigheter och även innefatta
åtgärder för vittnesskydd i samband med brottsutredningar.
I planen ska anges vilka rutiner som ska användas vid
mottagandet av vittnen och vilka resurser som finns till hands
för att stödja vittnen som känner sig hotade. Det är av största
vikt att rättsväsendet agerar så att vittnen och målsäganden
känner sig välkomna och trygga i domstolarna. Vi anser att
en ombyggnad av landets domstolar ska påskyndas så att
vittnen slipper konfronteras med den åtalade i samma
väntrum inför domstolsförhandlingen.
För att ytterligare stärka målsägande och vittnen anser vi
att en förändring av brottsbalkens regler om övergrepp i
rättssak bör övervägas. Med hänsyn till brottets allvarliga
karaktär och de effekter som hot mot vittnen och målsägande
kan ha för brottsutredningar bör det övervägas om inte
normalpåföljden alltid ska vara fängelsestraff.
Alkohol, narkotika och doping
Olika forskningsrapporter visar att i drygt 80 % 
av alla våldsbrott har gärningsmannen varit
alkoholpåverkad. Allt fler dricker vid flera dryckesställen.
Statistiken visar att största risken för oprovocerat våld är i
eller i nära anslutning till krogar med utskänkningstillstånd.
En forskargrupp har visat att om alkoholkonsumtionen stiger
med en liter per år, skulle våldsbrotten öka med ca 90 %. 
Inte minst ur brottsförebyggande synpunkt är det viktigt
att minska alkoholkonsumtionen.
För att förebygga alkoholproblem måste insatser ske på
flera olika samhällsnivåer. Arbetslösheten bidrar hos vissa
grupper till högre konsumtion. I farozonen befinner sig de
ungdomar som inte fått fäste på arbetsmarknaden.
Ungdomars alkoholkonsumtion är ett växande socialt
problem. Alkoholkonsumtionen har återigen, efter en period
med minskande konsumtion, ökat bland ungdomar. Många
ungdomar utvecklar tidigt avancerade alkoholvanor. För
många ungdomar upplevs alkohol som ett accepterat och
nödvändigt inslag i umgänget. Detta strider mot målet för
alkoholpolitiken avseende ungdomar. I lagstiftningen
markeras även att ungdomsåren så långt möjligt skall vara
alkoholfria.
Minskade satsningar i kommunerna på drogfria
verksamheter för ungdomar kommer att innebära högre
kostnader för samhället på sikt. Därför är det viktigt att
kommunerna satsar på drogfria aktiviteter.
Den bästa förebilden för ungdomar är de egna föräldrarnas
förhållningssätt till alkohol. Ju mer ungdomar bjuds i
hemmet desto större är risken att sluta som storkonsument.
Ungdomar saknar ofta kunskap om farorna med för tidig och
för hög konsumtion av alkohol. För ungdomar är föräldrars
upptäckt eller myndigheters ingrepp starkare hindrande
faktorer än risken för medicinska konsekvenser. Obehaget
som uppstår när föräldrar upptäcker, skolan agerar eller
polisen ingriper är omedelbart kännbart.
Skolan måste tidigt informera om alkoholens medicinska
effekter. Skolan får ofta tidigt signaler om ungdomars
alkoholkonsumtion. Genom tidiga reaktioner minimeras
risken för att någon elev hamnar i alkoholproblem.
Narkotika
Många ungdomar etablerar redan i unga år ett
drogbeteende. Det som i början verkar som något oskyldigt
genereras snabbt till ett missbruk, bruket av ''lättare'' droger
övergår successivt till tyngre droger. Detta är en tragedi både
för personen själv och för anhöriga. Utslagning, social misär,
våld och för tidig död är konsekvenser som följer av
missbruk.
Drogmissbruk är även i större sammanhang ett
samhällsekonomiskt problem. Stor del av finansieringen av
missbruk sker genom stölder och inbrott, vilket vållar stora
materiella kostnader. Vidare tar de drogrelaterade
vårdkostnaderna en allt större del av sjukhusens och den
sociala sektorns ekonomi.
Samhällets insatser för att begränsa spridningen av
drogmissbruk behöver intensifieras i alla led. Resurser för
gränskontroll, ökad satsning på förebyggande insatser,
möjligheten till snabb och adekvat vård är exempel på
direkta åtgärder som bör vidtagas.
Att aktivt bekämpa arbetslöshet, förhindra social
utslagning samt skapa trygghet och gemenskap är viktiga
åtgärder får att minska riskerna för att människor förfaller i
ett destruktivt missbruksmönster.
För att eliminera allt icke-medicinskt bruk av narkotiska
preparat krävs många olika åtgärder. Den förebyggande
verksamheten måste intensifieras. Upplysning och
information bland ungdomar bör inriktas på de
skadeverkningar som droger medför, både vad gäller enstaka
användande samt mer långvarigt missbruk.
Föräldrar, lärare, arbetskamrater och andra personer i
missbrukarens närhet anar alltför sent sambanden. Det är
ofta först i samband med utredning om brott som missbruket
kommer i dagen. Upplysningen till föräldrar och andra
vuxna bör framförallt inriktas på hur man upptäcker
missbruk och kan medverka till att bryta ett
missbruksmönster.
En viktig grupp är här skolans personal. De möter
ungdomar i en skolsituation och kan här på ett tidigt stadium
uppmärksamma beteendeförändringar. Ju tidigare man
uppmärksammar och sätter in åtgärder mot drogmissbruk
desto snabbare ökar möjligheterna att bryta ett destruktivt
mönster.
Doping
Användandet av dopingmedel ökar och har blivit ett
allmänt samhällsproblem. Tidigare var användande av
dopingpreparat begränsat till elitidrotten. Numera används
dopingpreparat av personer som står långt utanför idrottens
organisationer och användandet sprids till allt yngre
personer.
Dopningslagen, som trädde i kraft 1992, förbjuder
försäljning och innehav av vissa dopingmedel. Men lagen
förbjuder inte konsumtion av illegala dopingpreparat. Detta
skiljer denna lag från narkotikalagstiftningen, där även det
personliga bruket är kriminaliserat. När dopingpreparaten
injicerats eller svalts av användaren kan samhället inte längre
ingripa med lagliga medel. Lagen bör ändras så att även
konsumtion av dopingmedel blir kriminaliserat. Det skulle
också öka möjligheterna för polis och socialtjänst att ingripa
tidigare mot missbruket. Den tillsatta dopingutredningen bör
inrikta sitt arbete på att lämna lagförslag till kriminalisering.
Tullverket
I och med det svenska medlemskapet i EU står tullverket
inför omfattande förändringar. I regeringens budgetförslag
aviseras stora nedskärningar på tullens verksamhet.
Centerpartiet anser att det vore mycket olyckligt om detta
kommer att innebära att tullens narkotikabekämpning
nedprioriteras. Regeringen bör till riksdagen inkomma med
förslag om hur de anställda på tullverket, som riskerar att
friställas, kan användas för narkotikabekämpning. Detta bör
ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samhällets insatser mot våld,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om upprustning av
bostadsområden,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt till tjänstledighet under tre
år,1
4. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag i enlighet
med vad i motionen anförts om barnens rätt till båda
föräldrarna,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortbildning för lärare,3
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om våld och mobbing i skolan,3
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
socialtjänstlagen i enlighet med vad i motionen anförts,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om undervisning i mediakunskap,3
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska
underhållningsvåldet i TV,4
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om forskning om hur våldsutbud
påverkar barn och ungdomar,5
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att systemet med ansvarig utgivare
för film och videokassetter skall utvärderas,5
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en tvingande 18-årsgräns för
filmer,5
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lokala trygghetsplaner,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om olaga vapeninnehav och
vapenanvändning vid våldsbrottslighet,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra
farliga föremål som föreslås i motionen,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om närpolisverksamhet,
17. att riksdagen till den lokala polisorganisationen för
budgetåret 1995/96 anvisar 75
000
000
kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 14
475
792
000
kr,
18. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
åtgärder mot lagöverträdare under 15
år,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om unga lagöverträdare,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medling,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återställande,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om redovisning av situationen i
kriminalvården,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kriminalvården,
24. att riksdagen till kriminalvården för budgetåret 1995/96
anvisar 25
000
000
 kr utöver vad regeringen föreslagit, eller således 5
775
982
000
kr,
25. att riksdagen hos regeringen begär utredning om
kristerapiverksamhet för brottsoffer i enlighet med vad som
anförts i motionen,1
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om trygghetspaket,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevakning av gärningsmän,
28. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vad i
motionen anförts om skadestånd till brottsoffer,
29. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vad i
motionen anförts om skadestånd till brottsoffers
efterlevande,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vittnesskydd,
31. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om
ändring i brottsbalken 17:3, övergrepp i rättssak, i enlighet
med vad som anförts i motionen,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information om alkohol och
narkotika,1
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kriminalisering av konsumtion av
illegala dopingpreparat,1
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Tullverket.6

Stockholm den 23 januari 1995

Olof Johansson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Helena Nilsson (c)

Agne Hansson (c)

Andreas Carlgren (c)

Marianne Andersson (c)

Elving Andersson (c)

1 Yrkandena 2, 3, 7, 25, 32 och 33 hänvisade till SoU.

2 Yrkande 4 hänvisat till LU.

3 Yrkandena 5, 6 och 8 hänvisade till UbU.

4 Yrkande 9 hänvisat till KrU.

5 Yrkandena 10--12 hänvisade till KU.

6 Yrkande 34 hänvisat till SkU.