Ersättning från staten till oskyldigt häktade, anhållna och
dömda m.fl. regleras i lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning. Av 2 § kungörelsen (1972:416) om
statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall framgår att
anspråk på ersättning med stöd av nämnda lag skall
framställas hos justitiekanslern.
Förra kriminalinspektören Monica Dahlström-Lannes har
i ett flertal tidningsartiklar uppgivit att hon i sitt arbete funnit
fall där ersättning med stöd av ovan angivna lag utbetalats
till personer som sedermera befunnits skyldiga och dömts för
de brott med anledning av vilka de varit frihetsberövade och
erhållit s.k. oskyldig-ersättning.
Justitiekanslern har vid närmare förfrågan uppgivit att det
inte förekommer någon uppföljning av de ärenden som
handläggs enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning
och att det därför inte är möjligt att ge något besked om i hur
många fall dömda personer kan ha erhållit ersättning enligt
nämnda lag.
En utredning bör göras beträffande de förhållanden som
refererats ovan. Det bör inte vara möjligt för brottslingar att
behålla ersättning som de erhållit enligt lagen om ersättning
vid frihetsinskränkning. Den som fått sådan ersättning och
senare döms för brott bör betala tillbaka de pengar han
erhållit med anledning av frihetsberövandet. Pengarna bör på
lämpligt sätt komma brottsoffren till del.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ersättning som utbetalats till
brottslingar enligt lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning.