Ersättning från staten till oskyldigt häktade, anhållna och dömda m.fl. regleras i lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning. Av 2 § kungörelsen (1972:416) om statsmyndigheternas skadereglering i vissa fall framgår att anspråk på ersättning med stöd av nämnda lag skall framställas hos justitiekanslern.
Förra kriminalinspektören Monica Dahlström-Lannes har i ett flertal tidningsartiklar uppgivit att hon i sitt arbete funnit fall där ersättning med stöd av ovan angivna lag utbetalats till personer som sedermera befunnits skyldiga och dömts för de brott med anledning av vilka de varit frihetsberövade och erhållit s.k. oskyldig-ersättning.
Justitiekanslern har vid närmare förfrågan uppgivit att det inte förekommer någon uppföljning av de ärenden som handläggs enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning och att det därför inte är möjligt att ge något besked om i hur många fall dömda personer kan ha erhållit ersättning enligt nämnda lag.
En utredning bör göras beträffande de förhållanden som refererats ovan. Det bör inte vara möjligt för brottslingar att behålla ersättning som de erhållit enligt lagen om ersättning vid frihetsinskränkning. Den som fått sådan ersättning och senare döms för brott bör betala tillbaka de pengar han erhållit med anledning av frihetsberövandet. Pengarna bör på lämpligt sätt komma brottsoffren till del.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning som utbetalats till brottslingar enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning.
Stockholm den 25 januari 1995 Jerry Martinger (m)