Våldet mot kvinnor är utbrett och förekommer överallt i
samhället. De män som misshandlar eller begår sexuella
övergrepp mot kvinnor kommer från alla miljöer och är i alla
åldrar. De misshandlande männen är oftast bekanta med
kvinnan. Inte sällan är gärningsmannen den drabbade
kvinnans nuvarande eller tidigare livskamrat.
Våldet sker huvudsakligen i hemmet. Detta medför att
våldet mot kvinnorna ofta är osynligt och en stor grupp
kvinnor drar sig för att polisanmäla brotten i fruktan för att
detta skall förvärra situationen. Denna typ av våldsbrott har
därför mycket höga mörkertal. Med ledning av detta kan man
befara att det verkliga antalet misshandlade kvinnor per dag
är långt större än vad som visar sig i statistiken. Antalet
anmälda brott har dock ökat under senare år. Undersökningar
visar att mellan åren 1991 och 1992 skedde en ökning av
antalet anmälda sexualbrott med hela 25 %. Även
anmälningar om sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och
sexuellt umgänge riktat mot vuxna personer ökade i nästan
lika hög grad. Sexuellt ofredande ökade med 35 % under
samma period.
Trots denna utveckling är det fortfarande svårt att
konstatera kvinnomisshandelns omfattning. Anmälda brott
göms ofta undan under annan beteckning, såsom
lägenhetsbråk, familjevåld och ringa misshandel. Det vore
önskvärt att såväl lagstiftare som berörda myndigheter
införde en mer korrekt terminologi och benämner våldet vid
dess rätta namn. Då kan vi också få en riktigare
bedömningsgrund för åtgärder mot denna brottsform.
Problematiken hänger ofta nära samman med
drogmissbruk. Framför allt kan konstateras att alkohol
förekommer i samband med lägenhetsbråk. Kvinnor som
hotas av sina f d män/pojkvänner ska ha samma rätt till skydd
för liv och lem som exempelvis hotade politiker eller
företagsledare. De hotade kvinnornas möjlighet att få livvakt
ska därför bedömas generöst. Återfallsbenägna våldtäkts-
och misshandelsmän bör övervakas av polisen på samma sätt
som nu sker med narkotikahandlare.
Våldtäkt är en av de allra mest förnedrande brott som kan
utföras mot en kvinna. Våldtäkter kan självklart leda till
graviditet. I dessa fall är det rimligt att anta att graviditeten
oftast är ovälkommen. En del kvinnor förtränger, i den svåra
situation de hamnat i, möjligheten av att kunna bli gravid.
Den utsatta kvinnan måste därför så snabbt som möjligt
erbjudas möjlighet att genomgå graviditetstest. Hon måste
erbjudas stöd och hjälp oavsett om hon väljer att behålla
barnet eller göra abort.
Handläggningstiderna för sexuella övergrepp och
misshandel av kvinnor är för långa, upp till sex månader.
Med tanke på att våld och övergrepp i familjen tenderar att
upprepas bör dessa fall få högsta prioritet.
Polisen måste få plikt att meddela en kvinna, som anmäler
att hon utsatts för sexuellt brott eller misshandel, att hon har
rätt till målsägarbiträde samt att hon kan begära
besöksförbud för den man som trakasserar henne.
I dag är det många kvinnor som av olika skäl väljer att inte
anmäla våldtäkt (det kan handla om hot från förövaren,
skam- och skuldkänslor, rädsla för uppmärksamhet, lojalitet
gentemot anhöriga etc.).
Trots att samhället har vidtagit ett stort antal åtgärder
under senare år är, enligt tillgängliga studier, det dolda våldet
omfattande.
Åtgärder för att komma tillrätta med detta våld berör av
naturliga skäl i första hand de utsatta kvinnorna och deras
barn, samt de män som utövar våldet. Åtgärderna måste dock
i större utsträckning beakta orsakerna till att våld mot
kvinnor uppstår. Det handlar bl.a. om samhällets och de
enskilda människornas allmänna kvinnosyn, förlegade
uppfattningar om kvinnorollen etc.
För att motverka våld, övergrepp och diskriminering mot
kvinnor krävs ett arbete på bred front. Fördomar som, direkt
och indirekt, tar sig uttryck i uppfattningar om mäns makt
över kvinnor måste bekämpas med kraft. I förlängningen
utgör dessa en grogrund för uppkomsten av våld mot
kvinnor. För att kunna föreslå riktiga och effektiva insatser
mot detta våld är det viktigt att inhämta kunskaper om de
bakomliggande orsakerna till att våldet mot kvinnor ökar.
Det handlar bl.a. om tvärvetenskaplig forskning om sexuellt
våld mot kvinnor. Det är också angeläget att kvinnor
uppmärksammas beträffande sina egna rättigheter och
möjligheter till skydd. Även poliser, socionomer, jurister och
andra verksamma inom rättsväsendet måste ges fördjupade
kunskaper kring denna problematik.
Vi vill betona kvinnojourernas oerhörda betydelse för
kvinnor som hamnat i en utsatt situation i samhället och
vikten av att de ges resurser att möta det behov som finns.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att myndigheter
använder en mer korrekt terminologi när det gäller våld riktat
mot kvinnor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hotade kvinnors möjlighet att få
livvakt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om våldtagna kvinnors rätt till
stöd,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handläggningstiderna när det
gäller våldsbrott mot kvinnor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målsägarbiträde och
besöksförbud,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av tvärvetenskaplig
forskning för att förstå bakomliggande orsaker till våld mot
kvinnor,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att polisen och andra verksamma
inom rättsväsendet ges fördjupad kunskap kring denna
problematik,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att kvinnojourer tilldelas
tillräckliga resurser inom befintlig ekonomisk ram.1
Stockholm den 25 januari 1995
Eva Flyborg (fp)
Barbro Westerholm (fp)
Karin Pilsäter (fp)
Margitta Edgren (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Eva Eriksson (fp)
Kerstin Heineman (fp)
Anne Wibble (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Siw Persson (fp)
1 Yrkandena 3, 6 och 8 hänvisade till SoU.