Ett rättssamhälles uppbyggnad är en långsiktig process
som förutsätter allmänhetens delaktighet och deltagande.
Varje insats i det uppbyggande som sker är unikt i sin
betydelsefullhet. Varje bärande värdesystem i ett
rättssamhälle bygger på en process av införlivande av
värden, värderingar och normer. Denna internalisering är
speciellt viktig de allra första åren under uppväxten och
fokuserar på familjens speciella ansvar. Men även andra
signalgivare i denna process har stor kompletterande
betydelse, t.ex. förskola, skola, socialvård och de olika
medierna.
Tankegångarna om den brottspreventiva roll som denna
internalisering och uppbyggande av en inre självkontroll har
hos varje individ har vunnit viss genklang i Sverige hos en
del forskare och debattörer. Det är viktigt att de också får
genomslag i den politiska debatten och framförallt i det
politiska agerandet.
En slutsats av dessa tankegångar är att det behövs en
nationell brottspreventiv strategi. Det torde vara den enda
möjligheten att på ett realistiskt sätt vända brottskurvorna
nedåt.
Det finns en naturlig mänsklig benägenhet att söka nöje
och tillfredsställelse och att undvika smärta och lidande.
Huvuddelen av alla brott är enkla, triviala, lätta åtgärder som
syftar till att tillfredsställa ögonblickets önskningar. Det är
denna insikt som påverkat teorin om brist på en inre
självkontroll som generell grund för brottslighet.
Brott är enligt detta synsätt uttryck för kortsiktig,
omedelbar tillfredsställelse av egenintresset som uppnås
genom handlingar där tvång och bedrägeri används. Det
finns en gemensam struktur och ett gemensamt
orsakssammanhang för alla handlingar som förknippas med
brott.
Teorin går ut på att det är människor, som inte tränats i inre
självkontroll, de som inte fått ett felaktigt beteende
korrigerat, som har benägenhet att begå brott. Inte så att alla
med låg inre kontroll begår brott, men denna faktor utgör så
att säga disponibilitet för brottslighet. Hög självkontroll
åstadkoms enligt forskarna bara genom internaliseringen.
Brott är enligt detta synsätt en del av ett bredare spektrum
av avvikande beteende, vilket inkluderar olyckor, mobbning,
skolk och lättsinne vad gäller hem, skola och arbete,
förmögenhetsbrott, familjeproblem och vissa sjukdomar etc.
Brottslingen tycks ha liten kontroll över de egna
önskningarna. När sådana önskningar kommer i konflikt
med långvariga intressen, är det de som saknar självkontroll
som agerar utifrån ögonblickets önskan, medan de med
högre självkontroll styrs av de restriktioner som agerandets
konsekvenser medför för familj, vänner och lagen. Valet för
den med bristande självkontroll blir kortsiktiga fördelar
framför långsiktiga kostnader. Det kriminella agerandet styrs
alltså främst av kortsiktigt nöje och bara i andra hand av hotet
om långvarig bestraffning. Det faktum att nöje och
bestraffning är tidsavvägda i sina överväganden är av enorm
betydelse för effektiviteten i sanktionerande system.
Idén om låg självkontroll är kompatibel med observationen
att kriminella handlingar inte kräver någon speciell
duglighet, behov eller motivation: de är i denna mening
tillgängliga för alla. Brist på självkontroll förutsätter inte
brott och kan motverkas av situationens förutsättningar eller
andra hämmande egenskaper hos individen. Det måste alltså
slås fast att brott inte är någon automatisk eller nödvändig
konsekvens av låg självkontroll. Man skulle kunna säga att
låg självkontroll är en nödvändig men inte en tillräcklig
förutsättning för brott.
Brott är kortsiktiga, kringgärdade händelser som
förutsätter en särskild uppsättning nödvändiga villkor. Dit
hör t.ex. aktivitet, tillfälle, motståndare, offer, varor, fysisk
tillgänglighet och frånvaro av hot om omedelbar
bestraffning. Dessa villkor kan förändras utifrån tids- och
rumsperspektiv och påverkar därmed brottsfrekvensen.
Självkontroll däremot hänför sig till relativt stabila
skillnader mellan individer i benägenheten att begå brott
eller likvärdiga handlingar.
Låg självkontroll är inte skapad av skolning, omsorg eller
internalisering, i stället tyder den på frånvaro av skötsel och
skolning. Självkontroll som konsekvens är osannolik med
frånvaro av ambitionen att skapa den. Utifrån denna analys
skulle man kunna karaktärisera kriminella handlingar på
följande sätt:
a) De innebär omedelbar belöning av önskningar. Det
tenderar till en ''här och nu''-orientering hos dem som saknar
självkontroll b)
De innebär lätta och enkla belöningar. Man tenderar att
sakna uthållighet, tålamod eller motståndskraft c)
De är riskfyllda och spännande. Man tenderar att vara
äventyrlig, aktiv och ''fysisk'' (i motsats till verbal)
d) De innebär få eller magra långsiktiga vinster. Interferens
finns ofta därför med långsiktiga problem med jobb, familj
och vänner, dvs brist på stabilitet i relationer, man visar litet
intresse för konsekvenser på lång sikt e)
De kräver i allmänhet inte särskilt stor skicklighet eller
planering f)
De resulterar i smärta och besvär för offret, dvs
förövarna tenderar att vara självcentrerade, likgiltiga eller
okänsliga inför andras lidande och behov (det betyder inte
att brottslingar är ovänliga och osällskapliga, tvärtom kan de
ha upptäckt de enkla och lätta kortsiktiga belöningarna av
charm och generositet)
g) De människor som saknar självkontroll tenderar även att
följa omedelbara impulser som inte är kriminella, t ex röka,
dricka, använda droger, spela, lämna barn utan tillsyn. Man
tenderar att ha minimal tolerans inför frustrationer och liten
möjlighet att svara på konflikter genom verbala aktiviteter
(hellre fysiska).
Mycket tyder på att effektiv internalisering alltid är möjlig
oavsett individuella egenskaper. Detta fokuserar på
barnuppfostran. För att lära ett barn självkontroll förutsätts
1) styrande av barnets beteende 2) registrerande av
avvikande beteende 3) korrigerande av sådant beteende.
Föräldrars omsorg för välgång och beteende hos barnet är
ett nödvändigt villkor för en framgångsrik uppfostran.
Tillsyn och noterande av bristande självkontroll,
korrigerande av felaktigt beteende är centrala. Korrigeringen
behöver inte vara legal eller fysisk. En missnöjesyttring från
en människa som bryr sig om en är en av de mest
verkningsfulla sanktionerna. Att bygga upp självkontroll har
alltså inget med grymhet eller hårdhet att göra. Men det är
värt att notera att belöningar för korrekt beteende inte är
tillräckligt för att bygga upp en självkontroll. Felaktigt
beteende måste korrigeras.
Utifrån denna syn på brott och brottslingar kan en del
viktiga iakttagelser göras och vissa slutsatser dras. Låg
självkontroll hos en generation leder till hög risk för låg
självkontroll även hos nästa. Skillnaderna i benägenhet för
brott (dvs grad av självkontroll) är relativt stabila över längre
perioder för enskilda individer. Empiriska studier visar att
olika typer av brottslighet ofta har en likartad ålderskurva.
Den växer från 10--11-årsåldern kraftigt upp till en kulmen
kring 17--18 år varefter den avklingar.
Brott är alltså i hög grad kopplat till ungdom (tonåren),
dessutom till situationer av tillgänglighet och av undvikande
av upptäckt. I alla samhällen är familjestabilitet negativt
korrelerad med brott, både på individuell och aggregerad
nivå. Det finns ett gammalt talesätt att ''tillfället gör tjuven''.
Det är fel utifrån denna analys. En människa som införlivat
sitt samhälles värdesystem och lärt sig inre självkontroll
förändras inte av att tillfälle till brott ges.
Huvuddelen av forskningen visar att åtgärder från det
kriminalpolitiska systemet har liten betydelse för brottens
omfattning. Politiken borde i stället inriktas främst på familj
men också på den kompletterande internalisering som
förskola och skola kan ge samt på den övriga livsmiljöns
signaler, vilka kan påverka graden av uppbyggande av
självkontroll. Prevention måste alltså vara huvudstråket i
ambitionen att vända brottskurvorna nedåt. Lasse Strömstedt
brukar peka på att en uppskjuten alkoholdebut skulle påverka
brottsbenägenheten under ungdomsåren. Tidiga
alkoholvanor leder lätt över i andra drogvanor, vilka i sin tur
kräver stora pengar. Stora pengar kan bara hämtas in genom
brottslighet. Detta råd att aktivt bidra till uppskjuten (eller
förhindrad) alkoholdebut överensstämmer med teorin för
självkontroll.
Vuxnas insatser betyder något för att få barn och unga att
avstå från omedelbar tillfredsställelse till förmån för
långsiktiga vinster. Detta enkla synsätt kan alla oavsett
utbildning bidra med i internaliseringsarbetet. Föräldrar och
andra vuxna som har ansvar för barnuppfostran är alltså en
viktig målgrupp i den effektiva politik som är möjlig att
bedriva.
Höjd upptäcktsrisk, fasthet och konsekvens är viktiga
signaler i detta preventiva arbete. De försök med
ungdomspoliser som gjorts tyder på att ett sådant arbete är
framgångsrikt.
Det torde stå klart att inriktningen av politiken att begränsa
brottsligheten får helt nya dimensioner med det synsätt som
redovisas ovan. Det är klart viktigt att ha ett fungerande
rättssystem i form av polis, åklagare, advokater, domstolar
och kriminalvårdsinrättningar. Formerna för dessa insatser
skall givetvis diskuteras och penetreras. Men skall vi ha en
politik som bryter brottskurvan nedåt krävs mycket mer. Det
är klart mycket viktigt att påverka den s.k.
tillfällesstrukturen, dvs. att minimera tillfällena till brott
genom olika säkerhetsåtgärder. Det skulle kunna minska
brottsfrekvensen, men inte brottsbenägenheten.
Den preventiva huvudstrategin bör bygga på flera olika
ansatser. Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) har tidigare fått
regeringens uppdrag att föreslå åtgärder på området. BRÅ-
rapporten 1994:1 bekräftar i stor utsträckning den bild som
ges ovan av behovet av preventiva åtgärder. BRÅ kommer
att fortsätta detta arbete. Men vi vet redan tillräckligt för att
skyndsamt igångsätta ett antal åtgärder. Föräldrar och andra
som arbetar med barn i de tidiga åldrarna måste snabbt
medvetandegöras om den centrala roll de kan ha i det
brottsförebyggande arbetet. Riksdagen bör därför ge
regeringen i uppdrag att omedelbart starta ett
informationsprogram enligt nedanstående skiss:
1) Kraftfulla insatser för att medvetandegöra föräldrar om
betydelsen av uppbyggande av en inre självkontroll hos barn
och ungdom.
2) Motsvarande insatser för alla andra som är involverade
i barns uppfostran, t ex förskola och skola, socialvård samt
andra institutioner.
3) Kraftfullt informerande insatser för att klargöra
betydelsen av uppskjuten alkoholdebut för förhindrande av
brottslighet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett skyndsamt
informationsprogram till föräldrar och andra, som arbetar
med barn och ungdom, om betydelsen av att bygga upp en
inre självkontroll hos barn och ungdom i brottspreventivt
syfte.
Stockholm den 25 januari 1995
Rolf Åbjörnsson (kds)