Innehållsförteckning 1.
Sammanfattning2 2.
Familjen har ett stort ansvar för att förebygga brott2 3.
Skolans ansvar3 4.
Sanering av mediavåldet3 4.1
Effektivisera videohandlarnas ansvar4 5.
Nationellt brottsförebyggande program med inriktning
på bekämpning av ungdomsbrottslighet5 6.
Kvarters- eller närpolisverksamheten kommer att
medföra bättre möjligheter att ingripa mot unga som begår
brott6 7.
Registrering av minderåriga lagöverträdare7 8.
Stopp för ''utstraffning'' från paragraf 12-hemmen7 9.
Sverige bör pröva systemet med
familjegruppskonferenser och påbörja
medlingsverksamhet8 10.
Avskaffa påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten8 11.
Ungdomsstraff bör införas för ungdomar i åldern 15--
17 år9 11.1
Inrätta särskilda kriminalvårdshem10 11.2
Verkställighetsregler11 12.
Särskilda regler för ungdomsstraff11 12.1
Placering i avskildhet12 12.2
Vistelser utanför kriminalvårdshemmet12 12.3
Disciplinär bestraffning12 12.4
Kontrollåtgärder12 13.
Begränsa restriktionerna för att döma 18--21-
åringar13 14.
Hemställan14
1. Sammanfattning
I denna motion föreslås nya och effektiva åtgärder för att
komma tillrätta med ungdomsbrottsligheten. Inget land har
råd att förlora unga människor till kriminalitet och åtföljande
misär -- det kostar för mycket i mänskligt lidande för såväl
brottsoffren som för den unge brottslingen och dennes
familj. I egenskap av föräldrar, lärare, politiker eller över
huvud taget som vuxna har vi det yttersta ansvaret för att
kommande generationer får så goda förutsättningar som
möjligt för att kunna växa upp till laglydiga
samhällsmedborgare med ordnade liv. För oss moderater är
det en självklarhet att ta detta ansvar. Det är också mot den
bakgrunden som den borgerliga regeringens påbörjade
arbete mot ungdomsbrottsligheten måste ses. Arbetet med att
ändra bl.a. påföljdssystemet för unga som begår brott måste
fortsätta i enlighet med den i motionen utstakade riktningen.
I motionen behandlas bl.a. följande:Ökat ansvarstagande
för familj och skola.Sanering av mediavåldet.Nationellt
brottsförebyggande program med inriktning på bekämpning
av ungdomsbrottslighet.Kvarters- eller närpolisverksamhet
medför bättre möjligheter att ingripa mot unga som begår
brott.Registrering av ungdomsbrottslingar under 15 år.
Sätt stopp för ''utstraffning'' från paragraf 12-hemmen.
Sverige bör pröva systemet med familjegruppskonferenser
och påbörja medlingsverksamhet mellan unga brottslingar
och deras brottsoffer.Påföljden överlämnande till vård
inom socialtjänsten bör avskaffas. Utgångspunkten skall i
stället vara att reaktioner på brott som begås av unga är en
uppgift för rättsväsendet.En ny form av verkställighet av
fängelsestraff -- ungdomsstraff -- bör införas för den som
inte har fyllt 18 år.Restriktionerna för att kunna döma den
som är mellan 18 och 21 år till fängelse bör begränsas.
2. Familjen har ett stort ansvar för att förebygga brott
Vi har noterat att regeringen i budgetpropositionen -- i sin
uppräkning av vilka som bör engagera sig i våra unga -- inte
nämner föräldrarna. Detta är anmärkningsvärt!
Den kriminologiska forskningen har visat att många unga
människor som fastnar i missbruk och kriminalitet har växt
upp i familjer där viktiga fostrande inslag har saknats.
Familjen har avgörande betydelse då det gäller att förhindra
att unga människor begår brott. Föräldrarna måste alltid ha
huvudansvaret för att barn och ungdomar lär sig respektera
andra människors liv, hälsa och egendom. Bästa sättet att
förebygga brottslighet är att barn och ungdomar redan i unga
år får lära sig att ta ansvar för sig själva och sina
medmänniskor. Som vuxna har vi en skyldighet att dels
fungera som goda förebilder för de unga, dels ''lägga oss i''
så fort vi upptäcker att unga människor i vår närhet genom
sitt beteende signalerar att de är på väg att spåra ur. Detta
innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att med ord och
handling tydligt visa att vi inte accepterar kriminalitet eller
andra hänsynslösa beteenden.
Föräldrarnas skadeståndsansvar för barns handlingar
preciserades och utökades på den borgerliga regeringens
initiativ. Denna skärpning är en viktig markering från
statsmakternas sida att man numera ser på föräldraansvaret
på ett helt annat sätt än tidigare. Föräldrar har fått ett ökat
ansvar för sina barns utveckling samtidigt som den moderata
familjepolitiken ger föräldrar bättre förutsättningar att leva
upp till detta ansvar.
Försök med frivillig föräldrasamverkan för att hindra
ungdomar från att att ägna sig åt fylleri, förstörelse och våld
är också av mycket stort värde. Aktioner av slaget ''Farsor
och morsor på stan'' är värda uppmuntran och stöd.
3. Skolans ansvar
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste
uppgiften då det gäller att förebygga brott. Det är här inte
endast fråga om att skolan skall förmedla grundläggande
kunskaper om vad som är tillåtet och otillåtet i samhället. Det
gäller i lika hög grad att se till att skolarbetet fungerar.
Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar
eller att de kan skada andra elever eller skolans egendom
utan att de möts av en tydlig reaktion är detta ett svek mot
den normförmedling som familj och lagstiftare bedriver.
I vissa av de s.k. miljonprogramområdena kan vi i dag se
att undermåliga kunskaper i svenska språket, som också
innebär dålig skolunderbyggnad i övrigt, är en bidragande
orsak till mycket ont i vårt samhälle. När förmågan att göra
sig förstådd med ord inte räcker till ligger ofta våldet nära
till hands. För oss moderater framstår det som ett rimligt krav
att även barn och ungdomar med invandrarbakgrund skall
lära sig svenska i skolan. Det var bl.a. mot denna bakgrund
som den borgerliga regeringen i ''Utvecklingsplan för
skolväsendet'' 1993/94:183 slog fast behovet av kraftfulla
insatser i svenskundervisningen. Moderata samlingspartiet
har i en särskild partimotion, 1994/95:Ub901 Europas bästa
utbildning av Carl Bildt m.fl. (m), närmare utvecklat hur
svenskundervisningen bör vara utformad. Målet bör vara lika
kunskaper i svenska för alla elever. Om detta inte kan ske har
vi ett grundläggande fel i det svenska skolsystemet. Från
bl.a. brottsförebyggande synpunkt är det förödande när unga
människor lämnar skolan med rakt igenom bristfälliga
kunskaper och dåliga betyg och därmed en i princip stängd
arbetsmarknad framför sig. Skolans betydelse och ansvar för
unga människors utveckling kan därför inte nog betonas.
4. Sanering av mediavåldet
Det senaste årets brutala våldshändelser har på nytt väckt
frågan om mediavåldets betydelse för utvecklingen av
våldstendenser bland barn och ungdomar. Det finns i
samhället starka önskemål om att ta avstånd från yttringar
som uppmuntrar till människoförakt och våld. Vi delar
naturligtvis den uppfattning som kommer till uttryck i sådana
önskemål. Speciellt känsligt är det förstås när barn och
ungdomar som ännu inte har hunnit bilda sig en färdig
moraluppfattning möter meningslöst våld i olika former.
Moderata samlingspartiet är motståndare till att införa
censur eller förbud. Anledningen är att vi är övertygade om
att förbud inte är bästa lösningen på den här sortens problem.
Avgörande för hur man ställer sig i denna fråga är
naturligtvis vilken människosyn man har -- man tror på den
enskilda människans förmåga att ta ansvar för sig själv eller
på att makthavarna är bäst skickade att utforma och överföra
normer.
När det t.ex. gäller videovåldsdebatten så anser vi att det
primära bör vara att föräldrar och andra vuxna i barns och
unga människors närhet försöker förstärka barns naturliga
avståndstagande till våld och förklarar de orealistiska
inslagen i de inspelade scenerna med s.k.
underhållningsvåld. Andra tycker det är bättre att man
förbjuder barn att se bilder av sådant våld. Men den stora
nackdelen med förbud av detta slag är just att det många
gånger lockar till nyfikenhet att pröva det förbjudna. Det går
inte heller att utlova garantier för att det förbjudna inte
existerar i samhället. Vi vill alltså även i detta sammanhang
understryka betydelsen av att föräldrar tar ansvar för att
överföra grundläggande normer om moral och etik till sina
barn.
Samtidigt vill vi lyfta fram ett föredömligt initiativ som
tagits av Åhléns varuhus mot våld som riktar sig mot barn
och ungdom. Åhléns direktion har fastställt en ''Icke-
våldspolicy'' som syftar till att klargöra hur Åhléns skall
bidra till att samhället totalt tar avstånd från människoförakt,
förnedrande företeelser och våld. Policyn skall styra Åhléns
agerande som stor detaljhandelskedja och verkar för ökad
respekt för människors lika värde, demokrati och fred. Icke-
våldspolicyn skall påverka sortimentsvalet,
varurepresentation och reklamutformning. Åhléns betonar
dock särskilt att detta inte innebär att de tar avstånd från allt
våld som ingår i t.ex. barnskildringar utan från de skildringar
där våld visas endast som något spännande, ofarligt eller där
våldet glorifieras och upphöjs till något positivt. Detta är
enligt vår mening en viktig markering. Det ligger nämligen
ett värde i att barn och ungdomar genom god fostran blir
medvetna om att våld dessvärre ingår som ett ont inslag i vår
värld men att det gäller att motverka och ta avstånd från våld
eller våldstendenser just på grund av våldets konsekvenser.
Det initiativ som Åhléns har tagit utgör ett gott exempel på
att en aktör på marknaden också är beredd att ta ansvar för
saneringen av mediavåldet. Regeringen bör notera detta och
på olika sätt stödja och uppmuntra en utveckling i riktning
mot en självsanering.
4.1 Effektivisera videohandlarnas ansvar
Ett annat viktigt bidrag för att stävja mediavåldet är enligt
vår uppfattning att effektivisera videohandlarnas ansvar i 16
kap. 10 c § brottsbalken om otillåten utlämning av film eller
videogram. Enligt bestämmelsen är det bl.a. straffbart att till
barn under 15 år lämna ut videogram med våldsskildringar,
om inte biografbyrån godkänt visning för denna
ålderskategori. De skildringar som det här är fråga om kan
få mycket allvarliga konsekvenser för ungas relationer till
andra människor. Grova våldsskildringar utgör en fara för
barns uppfostran och utveckling och därmed också för deras
omgivning. Mot denna bakgrund är det av stor betydelse att
åldersgränsen på 15 år iakttas i dessa sammanhang. Det
åligger videohandlaren att kontrollera åldern men så sker
dessvärre inte alltid. Detta är mycket oroande då det alltid är
de vuxna som bär ansvaret för barnens fostran. Ett sätt att
här ta ansvar är att respektera 15-årsgränsen och inte sprida
videofilmer med våld eller osedligheter till de unga.
Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen i
uppdrag att verka för en effektivisering av de nuvarande
straffbestämmelserna.
5. Nationellt brottsförebyggande program med inriktning
på bekämpning av ungdomsbrottslighet
Den borgerliga regeringen beslutade i mars 1994 att ge
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) i uppdrag att utarbeta ett
underlag för ett nationellt brottsförebyggande program i
syfte att samordna rättsväsendets brottsförebyggande arbete
med det brottsförebyggande arbete som bedrivs inom andra
samhällssektorer som skolan, socialtjänsten,
frivilligorganisationer m.fl. En central fråga för BRÅ att ta
ställning till, inom ramen för uppdraget, är vilka åtgärder
som krävs för att förhindra att barn och unga människor dras
in i kriminalitet och missbruk. Det ligger också i BRÅ:s
uppdrag att beakta vad som angetts i direktiven till
Trygghetsutredningen (Ju 1993:05) när det gäller lokalt
brottsförebyggande arbete i olika samverkansformer. Om
brottsligheten skall kunna minskas och människor känna
trygghet mot brott måste kriminalpolitiken samordnas och
bygga på en helhetssyn. De brottsförebyggande åtgärderna
inom rättsväsendet, närmast åklagar- och polisväsendet,
måste därför samordnas med insatser från andra
myndigheter, kommuner, organisationer och näringsliv samt
från enskilda medborgare. Sammanfattningsvis är det enligt
vår uppfattning mycket angeläget att ta tillvara de frivilliga
krafter i hela samhället som i samverkan med polisiära
insatser kan medverka i det brottsförebyggande arbetet.
För att uppnå de kriminalpolitiska målen räcker det således
inte med traditionella kriminalpolitiska åtgärder inom
rättsväsendet. Dessa består främst av ingripanden och
reaktioner mot redan begångna brott och de kan därför i en
mening sägas vara ett uttryck för ett misslyckande i den
grundläggande ambitionen att förebygga och förhindra brott.
Den förebyggande effekten av att straffsystemet tillämpas på
ett fast och konsekvent sätt skall visserligen inte
undervärderas, men av avgörande betydelse är att
brottsligheten bekämpas på ett tidigt stadium och på bred
front. Exempelvis begås det första brottet ofta redan i 10--
12-årsåldern. För att hindra uppkomsten av en brottskarriär
måste således det brottsförebyggande arbetet inriktas på
åtgärder före tonåren. Här har familjens och skolans roll en
central betydelse för att tidigt identifiera problem och
förhindra att barn börjar med brottslig verksamhet.
Under tonåren begår många, särskilt pojkar, något eller
några brott utan att detta innebär att de därmed inleder en
brottskarriär. Det kan därför vara av värde att ha en särskild
åtgärdsstrategi för dessa s.k. tillfällesbrottslingar. BRÅ har
tidigare uttalat i sin Framtids- och omvärldsanalys avseende
det kriminalpolitiska området fram till år 2000, att åtgärder
för att minska antalet tillfällen till brott, upptäcktsrisk och
straffhot sannolikt har stor betydelse för just denna kategori.
Det huvudsakliga problemet är återfallsbrottsligheten bland
tonåringar. Brottspreventiva åtgärder måste beträffande den
sistnämnda gruppen ta sikte på att bryta en pågående
brottskarriär. I enlighet med detta ingår det i BRÅ:s uppdrag
att också undersöka om det går att identifiera den s.k.
strategiska brottsligheten, dvs. att vissa i och för sig mindre
allvarliga brott, som begås av ungdomar, många gånger är
det första steget mot en allvarlig brottslighet, och vad som i
sådana fall kan göras för att öka möjligheterna att ingripa i
större utsträckning mot denna grupp ungdomar.
Människors benägenhet att begå brott påverkas i stor
utsträckning av hur samhället i övrigt är utformat. Beslut
inom andra områden än dem som traditionellt anses tillhöra
kriminalpolitiken kan få stora konsekvenser för
brottsligheten. Som exempel kan nämnas socialpolitiken i
vid bemärkelse, bl.a. beslut som påverkar familjelivet,
arbetslivet, skolan och fritiden. Bostadspolitiken och
stadsplanering kan också vara av betydelse då det tenderar
finnas ett samband mellan brottsligheten och hur stadsmiljön
är utformad. Faktorer som bidrar till minskad segregation i
boendet kan enligt vår mening vara viktiga inslag i
brottsbekämpningen. Men av särskild vikt är naturligtvis
åtgärder för att stärka familjens roll och för att bibringa de
unga sunda normer och värderingar.
Den förra regeringens målsättning var att ett nationellt
brottsförebyggande program skulle föreslås riksdagen redan
under hösten 1995. Det bör nu ligga även i den nytillträdda
regeringens intresse att för riksdagen lägga fram ett
nationellt brottsförebyggande program snarast möjligt.
6. Kvarters- eller närpolisverksamheten kommer att
medföra bättre möjligheter att ingripa mot unga som begår
brott
Ett gammalt men fortfarande lika aktuellt moderat krav är
att återinföra kvarters- eller närpoliser. Vi menar att det är
mycket vunnet med att det finns lokala poliser som är väl
förtrogna med situationen i sitt område både när det gäller att
upprätthålla ordningen rent allmänt och vad gäller uppsikten
över unga människor som det av olika anledningar kan finnas
anledning att rikta uppmärksamheten mot. Vårt mål är ett
samhälle där det känns naturligt för människor att se och tala
med sin närpolis, liksom att informera närpolisen om sådant
som försiggår i det område som man bor och verkar i.
Genom samarbete mellan de boende i ett område och
närpolisen kan inte bara en stor del av vardagsbrottsligheten,
som ofta begås av ungdomar, upptäckas och beivras.
Närpolisverksamheten innebär också större möjlighet att i tid
kunna ingripa mot de invånare i ett område som är på väg att
spåra ur. Inte minst är detta viktigt när det gäller att fånga
upp unga människor som är på väg att hamna fel i livet.
Mot denna bakgrund utgör den socialdemokratiska
regeringens nedskärningar i budgetpropositionen på
ytterligare 235 miljoner kronor på polisväsendet, i ett första
steg, varav 198 miljoner kronor avser den lokala
polisorganisationen, dvs. basen i polisverksamheten, ett
reellt hot för människors säkerhet. Vi motsätter oss
ytterligare besparingar på det lokala polisväsendet utöver
vad som följer av redan fattade beslut. Regeringens förslag
innebär att ambitionen att bibehålla och förbättra den
operativa nivån, vilket varit en moderat ledstjärna på
polisområdet, inte kan upprätthållas. Regeringen avser enligt
sitt förslag att stoppa rekryteringen till Polishögskolan och
att i övrigt genomföra personalminskningar. Vad regeringen
inte tycks förstå är att avsaknaden av utbildade poliser,
oavsett om de skulle användas i det viktiga arbetet mot
vardagsbrottsligheten i kvarters- eller närpolisområden eller
i mer kvalificerade brottsutredningar, inte kan kompenseras
med vare sig ökade insatser på det sociala området eller med
allmänt prat om produktivitetshöjningar. Den politik som
regeringen här för är kortsynt och visar på okunnighet om de
faktorer som är verkligt brottsförebyggande.
Det är av avgörande betydelse för brottsutvecklingen i
Sverige att den kvarters- och närpolisverksamhet som
infördes under den borgerliga regeringen -- och som nu
förekommer runt om i landet -- byggs ut och ges möjlighet
att utvecklas i snabbare takt.
7. Registrering av minderåriga lagöverträdare
Den som misstänks för brott, men är under 15 år,
registreras inte. Därför går det inte att säga säkert hur stor
del av brottsligheten som de minderåriga står för. Men
polisen har gjort uppskattningen att det rör sig om ca tre
procent av de brott som klaras upp.
Vi anser att även brott som begås av minderåriga
lagöverträdare skall registreras. Det är av stor betydelse för
polisens kartläggning och bekämpning av brottsligheten i
samhället. Därmed skulle möjligheterna till snabba
ingripanden förbättras betydligt. I dag kan en 15-åring som
grips av polisen ha ett alldeles ''rent'' förflutet, medan han
(majoriteten är pojkar) i själva verket kan ha gjort sig skyldig
till ett flertal brott. Förutom att en registrering ger polisen
och andra rättsvårdande myndigheter en klarare bild av den
gripne, ger den också möjlighet att framställa mer
rättvisande statistik över brott som begås av minderåriga. Att
så kan ske är naturligtvis av stor betydelse då åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten kommer i fråga.
8. Stopp för ''utstraffning'' från paragraf 12-hemmen
De s.k. paragraf 12-hemmen -- en form av
ungdomsvårdsskolor -- är en sista resurs för minderåriga
brottslingar. Paragraf 12-hemmen har numera förts över från
landstingen till staten (Statens institutionsstyrelse, SiS),
vilket länge varit ett moderat krav. Detta har förbättrat
möjligheterna att ta itu med de allra mest svårhanterliga
minderåriga lagöverträdarna.
Vi vill från moderat sida göra en förändring av
socialtjänstförordningen, så att det skall bli omöjligt att
''straffa ut sig'' från paragraf 12-hemmen genom att uppföra
sig tillräckligt illa. Den unge skall vidare kunna förvaras på
låsbar enhet så länge det bedöms nödvändigt. Inlåsningen
skall naturligtvis kunna prövas av domstol.
Lagen medger i dag kontroll av post till intagna på paragraf
12-hem. Emellertid medger lagen inte, till skillnad från lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL), att den
utgående posten kontrolleras. Denna lucka i lagen utnyttjas
av de intagna för att få tillgång till narkotika m.m. Lagen bör
därför ändras så att även den utgående posten för intagna
som begått brott kan kontrolleras.
9. Sverige bör pröva systemet med
familjegruppskonferenser och påbörja medlingsverksamhet
Det är av stor betydelse för unga människors utveckling att
de redan på ett tidigt stadium i livet får lära sig att ta ansvar
för sitt handlande. Ett lämpligt sätt att tydliggöra
konsekvenserna av ett visst handlande är att låta de unga som
begår brott konfronteras med följderna av vad de gjort. Detta
kan ske genom att de t.ex. träffar dem som drabbats av deras
brott och försöker gottgöra eventuella skador, s.k. medling.
På Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett system
med familjegruppskonferenser. I en familjegruppskonferens
deltar, förutom en koordinator, som är en av staten utsedd
ledare för familjekonferensen, en socialtjänsteman, en
polisman, den minderårige förövaren, föräldrarna, andra
närmare släktingar samt brottsoffret (om denne kan
identifieras och samtycker till att medverka). Vid
familjegruppskonferensen går man igenom vad den unge
förövaren gjort sig skyldig till. Han skall be målsäganden om
ursäkt och man skall gemensamt fastställa hur han skall
gottgöra skadan, till exempel genom arbete eller skadestånd.
Familjegruppskonferensen måste nå enighet mellan alla
berörda parter. Om så icke sker, går målet vidare till polis
och åklagare för avgörande vid ungdomsdomstol.
Vi anser att det nya-zeeländska systemet är mycket
intressant och bör kunna vara modell för ett liknande system
i Sverige. I detta sammanhang vill vi också erinra om att den
borgerliga regeringen gav Riksåklagaren i uppdrag att
utarbeta en modell för hur s.k. medlingsverksamhet skall
kunna bedrivas. Riksåklagaren skulle enligt uppdraget
redovisa sina överväganden till regeringen senast den 31
oktober 1994. Vi efterlyser nu fortsatta initiativ från
regeringen när det gäller utvecklingen av
medlingsverksamheten.
10. Avskaffa påföljden överlämnande till vård inom
socialtjänsten
Det borde vara en självklarhet att det allmänna med olika
åtgärder ingriper på ett tidigt stadium för att hindra en ung
människa från att fortsätta på en brottslig bana. Så är
emellertid inte fallet. Reaktionen kommer ofta sent och
saknar verkan. Inte sällan överlämnas en ung brottsling
enbart till socialtjänsten för vård. I sämsta fall saknar denna
vård relevant innehåll och den unge upplever att han eller
hon har fått samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott.
Först då den brottsliga verksamheten har pågått tillräckligt
lång tid eller tagit sig synnerligen allvarlig form upptäcker
den unge att han eller hon dömts till fängelse. Ett sådant
system är minst sagt otillfredsställande och det är därför
mycket beklagligt att regeringen med stöd av bl.a.
vänsterpartiet i december 1994 motsatte sig planerade
förändringar av straff för unga som regeringspartiet och de
borgerliga partierna tidigare varit överens om. Vår
förhoppning är nu att regeringen snarast inser betydelsen av
att ändra påföljdssystemet för ungdomar, inte för Moderata
samlingspartiets skull utan för våra ungas skull.
Det första steget som regeringen måste ta i det fortsatta
arbetet med att minska ungdomsbrottsligheten är att avskaffa
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten.
Reaktioner på brott som begås av unga människor skall
främst vara en uppgift för rättsväsendet. Det finns många
viktiga -- inte minst pedagogiska -- poäng att vinna med en
sådan ordning. Framför allt innebär det tydligare signaler än
hittills till de unga att samhället inte accepterar brott.
11. Ungdomsstraff bör införas för ungdomar i åldern 15--
17 år
Det har länge varit en uttalad målsättning att unga
lagöverträdare skall dömas till fängelse i så liten utsträckning
som möjligt. Den särbehandling av ungdomar som framgår
av domstolarnas val av påföljder och straffmätning är ett
utslag av tanken att ungdomar, och då framförallt ungdomar
i åldern 15--17 år, bör dömas till fängelse endast i
undantagsfall. Risken för skadeverkningar som är förenad
med ett fängelsestraff är särskilt påtaglig för unga personer.
Det anses inte rimligt att straffa ungdomar som begår brott
lika hårt som vuxna. För dem som döms till fängelse bör av
samma skäl straffen vara kortare än för de vuxna.
Moderata samlingspartiet anser dock att det inte går att helt
avvara frihetsberövande påföljder för ungdomar.
Straffsystemet måste även för de unga tydligt markera var
gränsen går. Det bör också ta hänsyn till allmänhetens
uppfattning om vad som är rätt och rättvist. Enligt vår
uppfattning måste utgångspunkten vara att det är domstolen
som skall bestämma längden av ett frihetsberövande, när ett
sådant är påkallat. Enligt dagens system döms vanligen en
ung person inte till någon frihetsberövande påföljd, om han
redan är intagen på ett paragraf 12-hem. Han överlämnas i
stället till vård inom socialtjänsten. Om den nuvarande
överlämnandepåföljden upphävs, vilket starka skäl talar för,
finns behov av att öka möjligheterna för domstol att
bestämma frihetsberövande påföljd för ungdomar. De
ungdomar som i dag överlämnas till vård inom socialtjänsten
därför att de vistas på ett paragraf 12-hem skulle, om denna
påföljd avskaffas och inte ändringar i övrigt sker i
påföljdssystemet, dömas till fängelse i de fall straffvärdet är
så högt att ett frihetsberövande är nödvändigt.
Det som för oss framstår som angeläget är att försöka att
finna nya former för att på verkställighetsstadiet tillgodose
ungdomars särskilda behov av sociala och kurativa insatser.
Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge till
ett socialt ordnat liv. Enligt vår uppfattning kan detta
åstadkommas genom att införa en ny särskild form, benämnd
ungdomsstraff, för att verkställa fängelsestraff för de yngsta
lagöverträdarna i åldern 15--17 år. En sådan lösning har
också den fördelen att alla personer under 18 år som dömts
till frihetsberövande straff skulle få avtjäna straffet utan
kontakt med vuxna intagna. Härigenom skulle de eventuella
tvivel som kan råda beträffande de svenska reglernas
överensstämmelse med barnkonventionen undanröjas.
Ungdomsbrottskommittén föreslog i sitt betänkande
Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35) att en ny
påföljd, särskild tillsyn, skulle införas. Verkställigheten av
denna skulle ske på paragraf 12-hemmen med SiS som
huvudman. Som skäl för valet av huvudman angav
kommittén att det vid de särskilda ungdomshemmen finns en
stor kompetens beträffande vård och tillsyn av ungdomar
med problem av bl.a. social och personlig art.
Moderaternas förslag till frihetsberövande påföljd för
ungdomar skiljer sig på några viktiga punkter från
utredningens förslag. Vi menar att man måste beakta att den
vård som ges vid paragraf 12-hemmen använder
frihetsberövande i behandlingssyfte. När det gäller
fängelsepåföljden utgör däremot frihetsberövandet i sig
själva straffet. Om utredningens förslag genomfördes skulle
det innebära att ungdomar som vistas på samma hem skulle
vara frihetsberövade på olika rättslig grund och med olika
syfte. Härigenom skulle tydligheten av en utdömd påföljd
minska. Vidare skulle behandlingsarbetet kunna bli lidande,
särskilt med tanke på de svårigheter som kan tänkas uppstå
med att genomföra en tillfredsställande differentiering
mellan de olika kategorierna av intagna på paragraf 12-
hemmen. Dessutom skulle två parallella regelverk med
verkställighetsbestämmelser komma att behöva tillämpas.
Det är såväl ideologiskt som praktiskt mycket
svårförenligt att låta den huvudman som ansvarar för
tvångsvården av ungdomar också få ansvara för en renodlad
straffverkställighet. Enligt vår mening bör i stället
verkställigheten av frihetsberövande påföljd även för
ungdomar ske inom kriminalvårdens ram. Kriminalvården
har under lång tid utvecklat kompetens för att inom ramen
för straffverkställigheten ge olika former av vård och
behandling. Denna utveckling måste fortsätta. Genom
rekrytering av personal med särskild erfarenhet av
ungdomars situation och problem kan kriminalvården bygga
upp de kunskaper som behövs. Verkställigheten, som skall
vara utpräglat behandlingsinriktad, bör ske på för de unga
särskilt inrättade kriminalvårdshem.
11.1 Inrätta särskilda kriminalvårdshem
Ungdomsstraff kommer att skilja sig från vanlig
verkställighet av fängelsestraff bl.a. genom att straffet skall
verkställas på särskilt inrättade kriminalvårdshem. Vid
utformningen av dessa hem bör man ta tillvara
erfarenheterna från paragraf 12-hemmen. Till
kriminalvårdshemmen bör rekryteras personal som har
särskild erfarenhet av att arbeta med ungdomar.
Kriminalvårdshemmen bör också ha en högre personaltäthet
än inom kriminalvården i övrigt. Utformningen och
lokaliseringen av hemmen bör ske med utgångspunkt från
behandlingsbehovet och det pedagogiska innehållet.
Inom kriminalvården skiljer man mellan öppna och slutna
anstalter, beroende på säkerhetsgraden. Eftersom
ungdomsstraff skall vara en frihetsberövande påföljd måste
det även vid kriminalvårdshemmen finnas möjlighet att
begränsa den unges rörelsefrihet och hindra att han avviker.
Utgångspunkten skall givetvis vara att den unge inte placeras
under mer slutna förhållanden än vad som krävs i det
enskilda fallet. Det begränsade antalet unga som kommer att
omfattas av den nya påföljden gör att det knappast finns
underlag att inrätta kriminalvårdshem av olika
säkerhetsgrad. I stället bör hemmen inrättas så att de kan
utnyttjas på ett flexibelt sätt, t.ex. genom att en avdelning
inom hemmet kan hållas låst.
Vid valet av kriminalvårdshem bör stor vikt fästas vid den
unges behov av behandling och utbildning.
Kriminalvårdshemmet bör ha ett nära samarbete med
socialtjänsten på den unges hemort, så att påbörjad
behandling kan fullföljas efter frigivningen.
När den unge fyller 18 år skall han normalt föras över till
en kriminalvårdsanstalt för att avsluta verkställigheten där. I
undantagsfall, t.ex. om endast en kort tid av straffet återstår
eller den unge genomgår en särskild behandling som inte kan
fortsätta på en vanlig anstalt, bör det dock vara möjligt att
förordna att verkställigheten skall ske på kriminalvårdshem,
även efter det att den unge fyllt 18 år.
11.2 Verkställighetsregler
I augusti 1993 överlämnade Fängelseutredningen sitt
huvudbetänkande Verkställighet av fängelsestraff (SOU
1993:76) till den dåvarande regeringen. I betänkandet
föreslog utredningen att lagen (1974:203) om kriminalvård
i anstalt (KvaL) skulle ersättas med en ny lag med
benämningen lagen om verkställighet av fängelsestraff
(Fängelselagen). Av den nya lagen skall enligt förslaget
framgå att kriminalvårdens huvuduppgift är att verkställa det
av domstolen utmätta straffet så att det frihetsberövande som
följer av domen upprätthålls och den dömde förhindras begå
nya brott under verkställigheten. Verkställigheten får inte
utformas så att det reella innehållet i straffet urholkas. Det är
inom denna ram som vård- och behandlingsinsatserna skall
vidtas för att förmå den intagne att leva ett liv utan
kriminalitet och för att motverka skadliga följder av
frihetsberövandet.
Moderata samlingspartiet förutsätter att regeringen
kommer att förverkliga Fängelseutredningens förslag och
ersätta KvaL med en ny fängelselag och att de
grundläggande principer som kommit till uttryck i förslaget
angående straffverkställigheten även kommer att gälla vid
verkställighet av ungdomsstraff. Lagstiftningen om
ungdomsstraff bör inte minst av praktiska skäl utformas i
anslutning till arbetet med en ny lag om verkställighet av
fängelsestraff.
När det gäller ungdomar måste emellertid
behandlingsaspekter tillmätas större betydelse. Det bör
därför finnas ett större utrymme att ta hänsyn till sådana
aspekter, utan att man för den skull kan säga att straffet
urholkas. Vid kriminalvårdsanstalterna råder
sysselsättningsplikt, men de intagna anses inte vara skyldiga
att genomgå vård eller behandling mot sin vilja. En annan
sak är att personalen på olika sätt försöker påverka och
motivera den intagne till att genomgå vård eller behandling.
Vid verkställighet av ungdomsstraff bör däremot vård och
behandling vara ett så grundläggande inslag att den unge, i
likhet med vad som gäller vid paragraf 12-hemmen, bör vara
skyldig att genomgå den vård och behandling som han kan
anses vara i behov av eller som allmänt sett kan bedömas
vara av stort värde för honom. Undantag bör dock göras för
åtgärder som är av medicinsk natur. Självklart skall den unge
under verkställigheten beredas möjlighet att fullgöra
eventuell skolplikt.
12. Särskilda regler för ungdomsstraff
Som ovan anförts bör de flesta regler i KvaL gälla även för
verkställighet av ungdomsstraff. Med hänsyn till de ungas
speciella behov bör man dock på vissa områden ha särskilda
regler för verkställighet av ungdomsstraff.
12.1 Placering i avskildhet
I likhet med vad som gäller för intagna i
kriminalvårdsanstalt bör huvudregeln vara att de unga,
bortsett från i anslutning med dygnsvilan, vistas i
gemensamhet med de andra intagna på
kriminalvårdshemmet. Det är dock ofrånkomligt att även
unga ibland måste kunna placeras i avskildhet. Med hänsyn
till de skadliga effekter som sådan placering kan medföra bör
den unge kunna hållas avskild från övriga intagna endast om
han inte kan förmås att hållas till ordningen på grund av att
han är våldsam eller påverkad av berusningsmedel. Placering
i avskildhet bör inte gälla mer än i 24 timmar.
12.2 Vistelser utanför kriminalvårdshemmet
I likhet med den som är intagen i kriminalvårdsanstalt bör
den som är intagen på kriminalvårdshem ha vissa
möjligheter att vistas utanför hemmet. Med hänsyn till
permissioners och andra former av utevistelsers stora
betydelse för att motverka skadliga följder av
frihetsberövandet och underlätta anpassningen i samhället
bör reglerna kunna vara mer generösa för ungdomar än vad
som gäller för vuxna intagna i kriminalvårdsanstalt.
Fritidsvistelser har här stor betydelse. Den unge bör vidare
kunna beviljas frigång för att delta i t.ex. undervisning eller
arbetsträning. När det gäller ungdomar kan man alltid utgå
från att det finns ett behov av särskilda stödåtgärder, som
ibland kan tillgodoses genom frigång. För att underlätta den
unges anpassning till samhället bör den unge också kunna
placeras på behandlingshem, familjehem eller liknande.
Under sådan vistelse bör den unge ha någon form av
strukturerad sysselsättning, t.ex. ordnad skolgång, praktiskt
arbete eller deltagande i behandling. För alla utevistelser bör
kunna ställas upp villkor, t.ex. beträffande
anmälningskyldighet och vistelseort.
12.3 Disciplinär bestraffning
Inte minst när det gäller ungdomsbrottslingar kan det
uppstå behov av disciplinära åtgärder. I arbetet med en ny
fängelselag skall man ta ställning till om det behövs några
ytterliga sanktionsformer. När det gäller ungdomar bör dock,
förutom de nu befintliga sanktionsformerna varning och
tidstillägg, endast avdrag på ekonomisk ersättning
övervägas.
12.4 Kontrollåtgärder
De unga som tas in på kriminalvårdshem kommer, liksom
intagna på kriminalvårdsanstalt, att ha möjlighet att
upprätthålla kontakten med sina anhöriga och andra, bl.a.
genom brev och andra försändelser. I KvaL finns
bestämmelser som gör det möjligt att av säkerhetsskäl
granska försändelser till och från de intagna. Reglerna skiljer
sig mellan öppna och slutna anstalter. När det gäller intagna
på kriminalvårdshem bör försändelser få granskas för
undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål
eller meddelande om planläggning av brott, rymning eller
liknande, när det finns anledning att anta att de innehåller
något sådant föremål eller meddelande samt, när det gäller
sökande efter otillåtna föremål, stickprovsvis.
Om det inte är uppenbart obehövligt bör den unge
kroppsvisiteras när han anländer till kriminalvårdshemmet.
Kroppsvisitation bör vidare få göras när det finns anledning
att anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på den unge,
när han återkommer efter vistelse utanför
kriminalvårdshemmet, när han skall ta emot eller har haft
okontrollerade besök samt stickprovsvis eller i anslutning till
en större undersökning som av säkerhetsskäl görs av ett
utrymme som han har eller har haft särskild anknytning till.
Utöver detta skall även ytlig kroppsvisitation kunna göras,
om den bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och endast
syftar till att söka efter vapen och andra farliga föremål.
Den unge skall i princip vara skyldig att lämna blod-, urin-
eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad
av beroendeframkallande medel eller dopningsmedel. Den
unge skall kunna kroppsbesiktigas när det finns anledning att
anta att ett otillåtet föremål skall anträffas på honom. Ytlig
kroppsbesiktning skall även få företas i de fall som anges
ovan beträffande kroppsvisitation.
13. Begränsa restriktionerna för att döma 18--21-åringar
till fängelse
I rättspraxis saknas entydiga svar på i hur stor utsträckning
den brottsliges ungdom beaktas vid straffmätningen enligt
29 kap. 7 § BrB och hur högt straffvärdet skall vara för att
motivera ett frihetsberövande av unga människor. Nämnas
kan att Högsta domstolens uttalanden i NJA 1989 s. 870
närmast ger vid handen att den s.k. ungdomsrabatten är
större än hälften av straffvärdet för vuxna (jfr även NJA 1990
s. 662, 1991 s. 444 och 1993 s. 456).
Domstolarna synes hittills ha iakttagit den restriktivitet
med frihetsberövanden för unga lagöverträdare som
lagstiftaren avsett. Någon anledning att anta att detta
förhållande skulle ändras kan inte anses föreligga. Kravet på
synnerliga skäl för att över huvud taget kunna döma någon i
åldern 15--17 år till frihetsberövande påföljd bör finnas kvar.
Det är också för denna åldersgrupp som
behandlingsbehovet är mest uttalat. Vid bedömande av
behovet av särbehandling förtjänar också att nämnas att
personer under 18 år betraktas som barn i FN:s
barnkonvention och att enligt artikel 37 punkt c i
konventionen barn bör hållas åtskilda från vuxna vid
avtjänande av frihetsberövande påföljd, om det inte anses
vara till barnets bästa att inte göra detta. Den nya
verkställighetsformen, benämnd ungdomsstraff, bör därför i
princip förbehållas denna åldersgrupp. Detta innebär i
princip att reglerna om fängelse kommer att gälla för
verkställighet av frihetsberövande påföljd först för den som
fyllt 18 år.
Skälen för straffrättslig särbehandling är över huvud taget
inte särskilt starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa
är rättsligt sett myndiga och bör därför fullt ut ges ansvar
för sina handlingar. Av detta följer att de i påföljdshänseende
principiellt bör likställas med vuxna. Det innebär att det kan
ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga
för att döma personer mellan 18 och 21 år till fängelse bör
finnas kvar. Av 29 kap. 3 § tredje stycket och 7 § BrB följer
att hänsyn skall tas till ålder och utveckling såväl vid
bedömande av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa
regler är enligt vår mening fullt tillräckliga för att
vederbörlig hänsyn skall kunna tas vid straffmätningen till
att en person är under 21 år.
Möjligheten att döma till skyddstillsyn i kombination med
ett frihetsberövande straff också för de yngsta
lagöverträdarna i åldern 15--17 år bör behållas. Det
frihetsberövande straffet bör verkställas som ungdomsstraff
i stället för fängelse.
Genom att ungdomsstraff tekniskt sett är en form av
fängelse följer att reglerna om villkorlig frigivning i 26 kap.
BrB kan tillämpas. Några skäl att nu skapa särskilda regler
om villkorlig frigivning för unga lagöverträdare föreligger
inte.
14. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjens ansvar för att förebygga
brott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skolans ansvar för att förebygga
brott,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sanering av medievåld,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om effektivisering av de nuvarande
straffbestämmelserna i 16 kap. 10 c § brottsbalken om
otillåten utlämning av film eller videogram,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nationellt brottsförebyggande
program,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om registrering av personer under 15 år som
gjort sig skyldiga till brott, i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om statistik över brott begångna av
personer under 15 år,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om paragraf 12-hemmen,2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om systemet med
familjegruppskonferenser och medlingsverksamhet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av att avskaffa
påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ny påföljd benämnd
ungdomsstraff för ungdomar i åldern 15--17 år,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om begränsning i restriktionerna för
att kunna döma 18--21-åringar till fängelse.
Stockholm den 23 januari 1995
Gun Hellsvik (m)
Göthe Knutsson (m)
Anders G Högmark (m)
Lars Björkman (m)
Jeppe Johnsson (m)
Göran R Hedberg (m)
Christel Anderberg (m)
Liselotte Wågö (m)
Birgit Henriksson (m)
1 Yrkande 3 hänvisat till KU
2 Yrkande 8 hänvisat till SoU