Familjen
har ett stort ansvar för att förebygga brott8 3.2
Skolans
ansvar8 3.3
Krav
på effektiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten9 3.4
Registrering
av minderåriga lagöverträdare9 3.5
Paragraf
12-hemmen9 3.6
Sverige
bör pröva systemet med familjegruppskonferenser
och påbörja medlingsverksamhet10 4.
Narkotikapolitikens
inriktning10 4.1
Gammal
och ny narkotikapolitik10 4.2
Narkotikamissbruket11 4.3
Livstids
fängelse för grov narkotikabrottslighet12 4.4
Möjlighet
till ''buggning''12 4.5
Nya
insatser mot internationell brottslighet12 5.
Kriminalvårdens
inriktning13 5.1
Narkotikafria
fängelser13 5.2
Fängelsetiden
skall utnyttjas rationellt14 5.3
Oacceptabelt
med rymningar från slutna anstalter14 5.4
Strikta
permissionsregler15 5.5
Möjlighet
till utbildning15 6.
Alternativa
påföljder till fängelse15 6.1
Elektronisk
övervakning15 6.2
Samhällstjänst16 7.
Psykiskt
störda brottslingar16 8.
Polisarbetets
inriktning17 8.1
Kvarters-
eller närpolisverksamheten bör utvecklas och
byggas ut18 8.2
Reformeringen
inom polisen18 8.3
Tillräckligt
välutbildade poliser och åklagare är avgörande
för kampen mot den ekonomiska brottsligheten19 9.
Brottsförebyggande
arbete20 9.1
Nationellt
brottsförebyggande program21 10.
Brottsoffer21 10.1
Bättre
skydd för brottsoffren22 11.
Hemställan23
1.
Sammanfattning
I ett rättssamhälle måste den enskilda medborgaren kunna
känna trygghet i sitt eget hem och på gator och torg. Intrång
och övergrepp från såväl enskilda som det allmänna måste
förhindras och beivras. Moderat kriminalpolitik kan minska
brottsligheten utan att rättssäkerheten eftersätts. I denna
motion föreslås bl.a. följande åtgärder som alla direkt syftar
till att skapa rättstrygghet i Sverige:Ökat ansvarstagande av
familj och skola.Effektivare ingripanden mot
ungdomsbrottsligheten.Livstids fängelse för grova
narkotikabrottslingar.Möjlighet till buggning vid
misstanke om grov narkotikabrottslighet och brott mot rikets
säkerhet.Skärpta insatser mot narkotikan på fängelser.
Fängelsetiden skall användas till utbildning och adekvat
vård.Strängare permissionsregler.Ökade insatser mot
internationell brottslighet.Fortsatt utveckling av kvarters-
eller närpolisverksamheten.Brottsoffren sätts i centrum.
2. Kriminalpolitikens allmänna inriktning
Till rättsstatens viktigaste uppgifter hör att upprätthålla lag
och ordning så att människor kan känna sig trygga i
samhället. Det senaste årets fasansfulla händelser i Falun,
Bjuv och nu senast i centrala Stockholm åskådliggör på ett
skoningslöst sätt behovet av en konsekvent och tydlig
kriminalpolitik. För att öka människors trygghet mot brott
krävs både lagändringar och en effektiv organisation på
brottsbekämpningens områden.
En av de absolut största framtidsutmaningarna för det
svenska samhället är att förhindra att den redan utbredda
normlösheten breder ut sig ännu mer och att i stället
återupprätta ett samhälle grundat på fasta moraliska och
rättsliga värderingar. Familjens och skolans roll är här
central. Bristen på klara och tydliga normer leder i sin
förlängning till ökad brottslighet.
Det senaste årets många brutala våldsdåd, där unga
människor kallblodigt har mördats av jämngamla,
understryker också betydelsen av att unga människor möts
av en omedelbar reaktion när de begår brott. Vi anser att det
är en i högsta grad inhuman politik att låta unga människor
slippa ifrån ansvaret för brottsliga handlingar -- inhumant
mot såväl de unga som mot brottsoffren. Enligt vår mening
sviker samhället den unge när man tydligt visar att man
misstror dennes förmåga att ta ansvar för sina handlingar.
Därför har vi moderater alltid motsatt oss den syn som
präglat socialdemokratin på det kriminalpolitiska området.
Socialdemokraternas metod att angripa brottsligheten är att
bl.a. reducera individen till ett objekt för sociala och
ekonomiska krafter -- utan ansvar för sitt eget liv eller sina
egna handlingar, och att ersätta det individuella ansvaret med
politiska beslut.
Vi vänder oss starkt mot en sådan syn på individen. Vi
erkänner individens förmåga att ta ansvar för sina egna val
och sitt eget liv. Detta synsätt genomsyrar också vår
kriminalpolitik, som har sin utgångspunkt i att det är den
enskilde medborgaren som själv har det yttersta ansvaret för
sina handlingar.
Straffsystemets främsta syfte är att motverka vissa särskilt
oönskade beteenden. Det är av stor vikt för respekten för
straffsystemet att förfaranden som är stämplade som
brottsliga också beivras. Den allmänna trovärdigheten hos
straffsystemet fordrar dessutom att de påföljder som utdöms
uppfattas som rättvisa och står i proportion till brottets allvar.
Inte minst för dem som utsätts för brott måste de
rättsvårdande myndigheterna visa att det finns en kraft och
en vilja att ingripa och bestraffa brottslingen. Att straffet, när
det realiseras, upplevs negativt av brottslingen ligger också
väl i linje med kriminaliseringens syfte.
Om inte statsmakterna förmår ge medborgarna
uppfattningen att de står på brottsoffrens sida mot dem som
begår brotten, har staten misslyckats med en av sina mest
grundläggande uppgifter. Genom att beivra brott och straffa
brottslingen upprättar staten brottsoffren. Denna
straffsystemets funktion kompletterar den preventiva och
reparativa uppgift som skadeståndet har för brottsoffren.
2.1 Ett tryggare Sverige med moderat politik
När den borgerliga regeringen tillträdde hösten 1991 var
rättstryggheten, dvs. den enskildes självklara krav på
trygghet för liv, hälsa, integritet och egendom, ett starkt
försummat område. Kriminalpolitiken hade -- sedan
förhållandevis lång tid tillbaka -- genomsyrats av en alltför
stor förståelse för brottslingarna och deras intressen.
Allmänhetens behov av skydd och brottsoffrens situation
hade däremot förpassats ut i periferin. En sådan förvriden
omsorgspolitik är klart demoraliserande och undergräver
inte bara allmänhetens tilltro till rättsväsendet utan ger också
helt fel signaler till dem som begår brott.
Den borgerliga regeringen hade således en stor och viktig
uppgift att återupprätta medborgarnas förtroende för landets
kriminalpolitik som en trovärdig och realistisk väg att
bekämpa brottsligheten och minska antalet brottsoffer. För
oss moderater är det självklart att förstärkningen av
rättstryggheten skall vara förenlig med rättssäkerheten. Det
betyder att statens maktmedel måste tillgodose de krav som
rättsstaten ställer på skydd för individens grundläggande
rättigheter och friheter.
En viktig förutsättning för att brottsligheten skall kunna
minskas är att rättsväsendet, närmast polis- och
åklagarväsendet, har tillräckligt med resurser och att såväl
regelverk som myndigheternas organisation och
arbetsmetoder utformas så att man på effektivast möjliga sätt
kan bekämpa brottsligheten. Mot denna bakgrund påbörjade
den borgerliga regeringen en genomgripande förnyelse av
den tidigare förda kriminalpolitiken. Nedan följer en
redovisning av ett urval av de reformer som genomfördes på
det kriminalpolitiska området under den förra
mandatperioden.Ett av de främsta moderata kraven på det
kriminalpolitiska området var att den obligatoriska
halvtidsfrigivningen av fängelsedömda skulle avskaffas.
Detta är nu genomfört. Grundregeln är numera att prövning
om frigivning skall ske först när två tredjedelar av straffet är
avtjänat.Polisbristen åtgärdades. När regeringen tillträdde
fanns det knappt 16 000 poliser. När den avgick tre år senare
fanns det drygt 17 100, och detta trots de omfattande
besparingar som regeringen tvingades vidta på de flesta
andra områden.Åtgärder vidtogs för att hindra rymningar
från fängelserna. Cirka 100 miljoner kronor satsades
sammanlagt på säkerhetshöjande åtgärder vid
kriminalvårdsanstalterna.Åklagar- och polisväsendets
organisation förändrades för att öka effektiviteten i kampen
mot den kvalificerade kriminaliteten, bl.a. ekonomisk
brottslighet. 60 miljoner kronor ''öronmärktes'' för sådant
kriminalpolisarbete.Det blev lättare att utvisa utlänningar
som begår brott i Sverige.Gränsen för grovt rattfylleri
sänktes från 1,5 promille till 1,0 promille, samtidigt som
straffet för grovt rattfylleri skärptes. Dessutom infördes
möjlighet att döma till strängare straff om en rattfyllerist kör
ihjäl eller skadar någon. Alla som döms till fängelse bör nu
genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltstiden.
Särskilda anstalter inrättas för detta ändamål.All illegal
befattning med narkotika totalförbjöds. Fängelse kan nu
utdömas även för eget narkotikabruk. Polisen fick därmed
ökade möjligheter att ta urin- och blodprov, för att vid
misstanke kunna kontrollera om missbruk förekommer.I
brottsbalken skärptes straffen för ett tjugotal brott. Det gäller
bl.a. för ringa misshandel, olaga hot, ofredande, sexuellt
ofredande, egenmäktighet med barn, barnpornografibrott,
olaga vapeninnehav, grovt häleri, svindleri, grovt mutbrott,
olovligt brukande (bl.a. ''billån''), brott mot griftefrid
(gravskändning), övergrepp i rättssak (våld eller hot mot
parter och vittnen i domstol), skyddande av brottsling,
främjande av flykt och olovlig underrättelseverksamhet.
Brottsoffrens ställning förbättrades på en rad olika områden.
Den 1 juli 1994 inrättades Brottsoffermyndigheten och
brottsofferfonden. Medel tillfördes det brottsofferstödjande
arbetet bl.a. genom att de fängelsedömdas ersättning
sänktes.Kvinnofriden stärktes genom bl.a. skärpt
lagstiftning, tillgång till larmväskor för särskilt utsatta
kvinnor, liksom möjlighet till livvaktsskydd eller annat
lämpligt skydd.Försöksverksamheten med möjligheten att
döma till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst
utvidgades till att gälla hela landet. Den dömde kan
härigenom åläggas att utföra ett visst oavlönat arbete. Om
arbetet inte utförs på föreskrivet sätt, kan den dömde istället
få avtjäna straffet i fängelse.Den 1 augusti 1994 inleddes
en tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll i syfte att undersöka om det kan vara ett
lämpligt och trovärdigt alternativ till fängelse.Lagen om
kriminalvård i anstalt ändrades, så att de intagna på
anmaning är skyldiga att lämna blod-, urin- eller
utandningsprov.
2.2 Politiken gav resultat
Brottsstatistiken talar sitt tydliga språk -- för fjärde året i
rad kan vi konstatera att antalet anmälda brott minskar.
Enligt Brottsförebyggande rådets (BRÅ) prognos kommer
närmare 1 050 000
brott att ha anmälts under 1994. Det är en minskning
med 12 procent jämfört med 1993 då motsvarande siffra var
1 200 000.
Den kraftiga minskningen, tillsammans med att det är
fjärde året i rad som de anmälda brotten minskat, innebär att
vi kan börja tala om ett trendbrott i brottskurvan, som varit
stigande sedan 1950.
De flesta typer av brott följer den nedåtgående trenden. Ett
exempel är stöldbrotten som svarar för 60 procent av de
anmälda brotten. Stöldbrotten hade en topp år 1990 och har
minskat sedan dess. För år 1994 kommer minskningen,
enligt prognosen, att uppgå till 11 procent. Denna nedgång
avser bl.a. inbrott och stölder ur motorfordon, medan rånen
väntas minska med 13 procent och de fullbordade
bilstölderna med hela 18 procent. Våldtäkter, bedrägerier,
rattfylleribrott och narkotikabrott förväntas minska med 16,
24, 12 respektive 35 procent år 1994. Även antalet mord,
dråp och fall av dödsmisshandel har minskat, och för 1994
kan vi konstatera en minskning med 17 procent jämfört med
föregående år.
Vi vill här särskilt fästa uppmärksamheten på minskningen
av antalet anmälda rattfylleribrott. Det finns ett klart och
tydligt samband mellan nedgången i antalet anmälda
rattfylleribrott och omfattningen av resurser polisen sätter in
vid bekämpningen av dessa brott. Risken att åka fast i en
trafiknykterhetskontroll är betydligt större i dag då
trafikpolisen dels har fått möjlighet att öka sin synlighet i
trafiken, dels genomför fler trafiknykterhetskontroller än
tidigare. Någon motsvarande uppgång i antalet anmälda brott
har dock inte inträffat. Tvärtom har rattfylleribrottsligheten
minskat. Att bilister i större utsträckning avhåller sig från att
köra bil i berusat tillstånd kan knappast förklaras av annat än
den skärpta lagstiftningen och den höga upptäcktsrisken.
Ett undantag från den nedåtgående trenden i
brottsstatistiken är våldsbrotten. Enligt BRÅ:s prognoser
beräknas våldsbrotten öka med 4 procent jämfört med år
1993, vilket dock innebär att de två tidigare årens stora
ökningar på 11 respektive 12 procent nu åtföljs av en mer
dämpad ökning.
Avgörande för att den nedåtgående trenden skall kunna
fortsätta är att det reformarbete som byggts upp under de
gångna åren inte raseras av den socialdemokratiska
regeringen. Inte minst viktigt är att polisens förmåga att
upprätthålla ordning och bekämpa brottslighet består. När
det gäller arbetet med att minska våldsbrottsligheten så är
enligt vår mening det mest avgörande att vi lyckas få till
stånd grundläggande sociala och moraliska omvälvningar i
samhället. En attitydförändring till våldsbrottslighet, liksom
till all annan brottslighet, måste till. För detta har vi alla ett
ansvar. Härutöver är det naturligtvis statsmakternas uppgift
att bekämpa drogmissbruk och minska förekomsten av
illegala vapen, som dessvärre inte är ovanliga inslag vid
våldsbrott. Det är dock en illusion att tro att vi kan lösa
problemet med illegala vapen med minskade resurser till
ordningsmakten, till polisen för spaning och
brottsutredningar, och till tullen för att motverka en viktig
källa till det illegala vapenflödet, nämligen smugglingen.
Att ett stort antal brottslingar numera sitter längre tid i
fängelse till följd av att den obligatoriska
halvtidsfrigivningen avskaffades den 1 juli 1993 är också av
betydelse för nedgången i antalet brott.
När socialdemokraterna år 1983 införde den obligatoriska
halvtidsfrigivningen skedde det för att hålla kostnaderna för
kriminalvården nere. Att kriminaliteten ökade var en av oss
moderater förutsedd effekt och därför den avgörande
anledningen till varför vi motsatte oss förslaget. I och med
att vi kom i regeringsställning hösten 1991 fick vi möjlighet
att riva upp den socialdemokratiska reformen, som allvarligt
hade skadat allmänhetens tilltro till straffsystemet, och
återinföra en fakultativ frigivning först när två tredjedelar av
fängelsestraffet avtjänats. Effekterna har inte heller uteblivit.
Det tydligaste och mest omedelbara resultatet av att bl.a.
vanebrottslingar sitter längre tid i fängelse är att antalet brott
minskar.
Under tioårsperioden 1983--1993 med automatisk
halvtidsfrigivning har tusentals människor misshandlats och
rånats och tiotusentals enskilda drabbats av stölder helt i
onödan, som en direkt följd av den socialdemokratiska
kriminalpolitiken.
Justitieministern har aviserat att hon har för avsikt att
införa ett nytt system som skall föregå fängelsedömdas
frigivning. Systemet benämns ''back-door'' och innebär att
den tid den fängelsedömde tillbringar i fängelse kan minskas
genom att den fängelsedömde blir föremål för elektronisk
intensivövervakning. Ett sådant system är enligt vår
uppfattning inget annat än en urholkning av
tvåtredjedelsreformen. Dessutom pågår för närvarande en
försöksverksamhet med elektronisk övervakning som alltså
ännu inte är avslutad eller utvärderad. Det ligger i
Straffsystemkommitténs uppdrag att föreslå regeringen hur
man eventuellt skall kunna gå vidare med elektronisk
intensivövervakning som alternativ påföljd.
3. Unga brottslingar
Många brott begås av unga människor. Det helt
övervägande antalet ungdomar som begår brott gör det
endast vid enstaka tillfällen. Även om de ungdomar som
begår brott endast omfattar en mindre del av landets ungdom,
är denna brottslighet ett mycket allvarligt problem. Det finns
en grupp unga som inte upphör med sin brottsliga aktivitet
utan tvärt om utvecklar den och begår fler och grövre brott.
Det finns tonåringar som -- på grund av att ingen har
ingripit -- har kunnat växa upp till fullfjädrade
vanebrottslingar. Det finns faktiskt exempel på barn som före
fyllda 15 år har hunnit begå ett sextiotal upptäckta brott.
Eftersom långtifrån alla brott blir uppdagade eller
gärningsmannen identifierad, ligger troligen den verkliga
siffran i dessa fall avsevärt högre.
Det borde vara självklart att det allmänna med olika
åtgärder ingriper på ett tidigt stadium för att hindra en ung
person från att fortsätta på en brottslig bana. Så är emellertid
inte fallet. Reaktionen kommer ofta sent och saknar ofta
verkan. Inte sällan överlämnas en ung brottsling enbart till
socialtjänsten för vård. I sämsta fall saknar denna vård
relevant innehåll och den unge upplever att han eller hon har
fått samhällets tillstånd att fortsätta att begå brott. Först då
den brottsliga verksamheten har pågått tillräckligt lång tid
eller tagit sig synnerligen allvarlig form kan dock den unge
plötsligt upptäcka att han eller hon dömts till fängelse. Ett
sådant system är minst sagt otillfredsställande.
Mot denna bakgrund är det mycket beklagligt att
socialdemokraterna i december 1994 med stöd av bl.a.
vänsterpartiet motsatte sig de planerade förändringar av
straff för unga som partierna tidigare varit överens om och
som främst syftade till tydliga reaktioner mot
ungdomsbrottslingar.
3.1 Familjen har ett stort ansvar för att förebygga brott
Vi noterar att regeringen i budgetpropositionen -- i sin
uppräkning av vilka som bör engagera sig för våra unga --
inte nämner föräldrarna.
Den kriminologiska forskningen har visat att vi moderater
har rätt -- det är nu belagt att många unga människor som
fastnar i missbruk och annan kriminalitet har vuxit upp i
familjer där viktiga fostrande inslag har saknats. Familjen
har avgörande betydelse då det gäller att förhindra att unga
människor begår brott. Föräldrarna måste alltid ha
huvudansvaret för att barn och ungdomar lär sig att känna
respekt för andra människor. Bästa sättet att förebygga
brottslighet är att barn och ungdomar redan i unga år får lära
sig att ta ansvar för sig själva och sina medmänniskor. Som
föräldrar -- eller överhuvudtaget som vuxna -- har vi en
skyldighet att dels fungera som goda förebilder för de unga,
dels ''lägga oss i'' så fort vi upptäcker att unga människor i
vår närhet genom sitt beteende signalerar att de är på väg att
spåra ur. Detta innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att
med ord och handling tydligt visa att vi inte accepterar
kriminalitet eller andra hänsynslösa beteenden.
Föräldrarnas skadeståndsansvar för barns handlingar
preciserades och utökades på den borgerliga regeringens
initiativ. Skärpningen är en viktig markering från
statsmakternas sida att man numera ser på föräldraansvaret
på ett helt annat sätt än tidigare. Föräldrar tillerkänns ett ökat
ansvar för sina barns utveckling samtidigt som den moderata
familjepolitiken ger föräldrar bättre förutsättningar att leva
upp till detta ansvar.
Försök med frivillig föräldrasamverkan för att hindra
ungdomar från att att ägna sig åt fylleri, förstörelse och våld,
är också av mycket stort värde. Aktioner av slaget ''farsor
och morsor på sta'n'' är värda uppmuntran och stöd.
3.2 Skolans ansvar
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste
uppgiften då det gäller att förebygga brott. Det är här inte
endast fråga om att skolan skall förmedla grundläggande
kunskaper om vad som är tillåtet och otillåtet i samhället. Det
gäller i lika hög grad att se till att skolarbetet fungerar.
Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar
eller att de kan skada andra elever eller skolans egendom
utan att de möts av en reaktion är detta ett svek både mot de
elever som drabbas och mot den normförmedling som familj
och lagstiftare bedriver.
I vissa s.k. miljonprogramområden kan vi i dag se att
undermåliga kunskaper i svenska språket, som ofta leder till
dålig skolunderbyggnad i övrigt, är en bidragande orsak till
mycket ont i vårt samhälle. När förmågan att göra sig
förstådd med ord inte räcker till ligger ofta våldet nära till
hands. För oss framstår det som ett rimligt krav att även barn
och ungdomar med invandrarbakgrund skall lära sig svenska
i skolan. Om detta inte kan ske har vi ett grundläggande fel
i det svenska skolsystemet. Från bl.a. brottsförebyggande
synpunkt är det förödande när unga människor lämnar skolan
med rakt igenom bristfälliga kunskaper och dåliga betyg och
därmed en i princip stängd arbetsmarknad framför sig.
Skolans betydelse och ansvar för unga människors
utveckling kan därför inte nog betonas.
3.3 Krav på effektiva åtgärder mot ungdomsbrottsligheten
Det krävs omfattande och effektiva åtgärder för att komma
tillrätta med ungdomsbrottsligheten. Det arbete som den
borgerliga regeringen påbörjade med att ändra
påföljdssystemet för ungdomar måste fortsätta.
Utgångspunkten för arbetet måste vara att reaktioner på brott
som begås av unga människor främst skall vara en uppgift
för rättsväsendet. Vidare bör de påföljder som används
anpassas till de principer som utgör grunden för
straffsystemet i övrigt. Målsättningen bör vara att i framtiden
ge snabbare och tydligare signaler till de unga att samhället
inte accepterar brott.
Moderata Samlingspartiet har i en särskild motion av Gun
Hellsvik m.fl. angående ungdomsbrottsligheten utvecklat
vad som behöver göras. Bl.a. krävs följande förändringar:
Påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten bör
avskaffas. Verkställigheten bör benämnas ungdomsstraff.
När ett frihetsberövande är straffrättsligt motiverat skall
straffet verkställas i form av ungdomsstraff fram till den dag
den dömde fyller arton år. Därefter skall reglerna om
verkställighet i fängelse gälla.
Vidare skall ungdomsstraffen verkställas på särskilt
inrättade kriminalvårdshem, för vilka
Kriminalvårdsstyrelsen skall vara huvudman.
Verkställighetsreglerna bör utformas med huvudsaklig
utgångspunkt i de regler som gäller för verkställighet av
fängelsestraff. Den närmare utformningen av
verkställigheten, som skall vara utpräglat
behandlingsinriktad, skall dock ske med hänsyn tagen till
ungdomars särskilda behov.
Liksom tidigare skall frihetsberövande påföljder för
ungdomar i åldern 15--17 år endast få dömas ut om det finns
synnerliga skäl för det enligt 30 kap. 5 § brottsbalken. För de
personer som är 18--20 år skall i fortsättningen påföljdsvalet
i större utsträckning ske i överensstämmelse med de regler
som gäller för vuxna lagöverträdare.
3.4 Registrering av minderåriga lagöverträdare
Den som misstänks för brott, men är under 15 år,
registreras inte. Därför går det inte att säkert säga hur stor
del av brottsligheten som de minderåriga står för. Men
polisen har gjort uppskattningen, att det rör sig om ca tre
procent av de brott som klaras upp.
Moderata Samlingspartiet anser att även brott som begås
av minderåriga lagöverträdare skall registreras. I dag kan en
15-åring som grips av polisen ha ett alldeles ''rent'' förflutet,
medan han (majoriteten är pojkar) i själva verket kan ha gjort
sig skyldig till ett flertal brott. Förutom att en registrering ger
polisen och andra rättsvårdande myndigheter en klarare bild
av den gripne, ger det också möjlighet att framställa mer
rättvisande statistik över brott som begås av minderåriga.
3.5 Paragraf 12-hemmen
De så kallade paragraf 12-hemmen -- en form av
ungdomsvårdsskolor -- är en sista resurs för minderåriga
brottslingar. Paragraf 12-hemmen har numera förts över från
landstingen till staten, (Statens institutionsstyrelse, SiS)
vilket länge varit ett moderat krav. Detta har förbättrat
möjligheterna att ta itu med de allra mest svårhanterliga
minderåriga lagöverträdarna.
Vi vill från moderat sida göra en förändring av
socialtjänstförordningen, så att det skall bli omöjligt att
''straffa ut sig'' från paragraf 12-hemmen genom att uppföra
sig tillräckligt illa. Den unge skall vidare kunna förvaras på
låsbar enhet så länge det bedöms nödvändigt. Inlåsningen
skall naturligtvis kunna prövas av domstol.
Lagen medger i dag kontroll av post till intagna på paragraf
12-hem. Emellertid medger lagen inte att den utgående
posten kontrolleras. Denna lucka i lagen utnyttjas av de
intagna för att få tillgång till narkotika m.m. Lagen bör
ändras så att även den utgående posten för intagna som
begått brott kan kontrolleras.
3.6 Sverige bör pröva systemet med
familjegruppskonferenser och påbörja medlingsverksamhet
Det är av stor betydelse för unga människors utveckling att
de redan på ett tidigt stadium i livet får lära sig att ta ansvar
för sitt handlande. Ett lämpligt sätt att tydliggöra
konsekvenserna av ett visst handlande är att låta de unga som
begår brott konfronteras med följderna av vad de gjort. Detta
kan ske genom att de t.ex. träffar dem som drabbats av deras
brott och försöker gottgöra eventuella skador, s.k. medling.
I Nya Zeeland har man sedan 1989 tillämpat ett system
med familjegruppskonferenser. I en familjegruppskonferens
deltar, förutom en koordinator, som är en av staten utsedd
ledare för familjekonferensen, en socialtjänsteman, en
polisman, den minderårige förövaren, föräldrarna, andra
närmare släktingar samt brottsoffret (om denne kan
identifieras och samtycker till att medverka). Vid
familjegruppskonferensen går man igenom vad den unge
förövaren gjort sig skyldig till. Han skall be målsäganden om
ursäkt och man skall gemensamt fastställa hur han skall
gottgöra skadan, till exempel genom arbete eller skadestånd.
Familjegruppskonferensen måste nå enighet mellan alla
berörda parter. Om så icke sker, går målet vidare till polis
och åklagare för avgörande vid ungdomsdomstol.
Vi anser att det nyzeeländska systemet är mycket intressant
och bör kunna vara modell för ett liknande system i Sverige.
I detta sammanhang vill vi också erinra om att den borgerliga
regeringen gav Riksåklagaren i uppdrag att utarbeta en
modell för hur s.k. medlingsverksamhet skall kunna
bedrivas. Riksåklagaren skulle enligt uppdraget redovisa
sina överväganden till regeringen senast den 31 oktober
1994. Vi efterlyser nu fortsatta initiativ från regeringen när
det gäller utvecklingen av medlingsverksamheten.
4. Narkotikapolitikens inriktning 4.1
Gammal och ny narkotikapolitik
Socialdemokraternas politik efter regeringsskiftet 1982
kännetecknades av en ovilja att ingripa på ett effektivt sätt
mot narkotikabrottsligheten. Länge motsatte sig den
socialdemokratiska regeringen kravet på kriminalisering av
narkotikakonsumtion. Denna förbjöds först 1988, efter det
att opinionstrycket blivit så starkt att socialdemokraterna inte
längre ansåg sig kunna stå emot det. Maximistraffet sattes
dock till böter, vilket bl.a. innebar att polisen inte hade rätt
att ta blod- eller urinprov på personer som misstänktes för
sådant brott.
I och med att Sverige fick en borgerlig regering 1991 kom
en ny narkotikapolitik att föras. I den nytillträdda
regeringens regeringsförklaring stod att läsa:
Regeringen kommer att tillmäta all brottsbekämpning stor
betydelse, men den inriktas i ökad utsträckning mot vålds-
och narkotikabrott. Narkotikamissbruk kan aldrig
accepteras. För att stoppa missbruket tidigt och kunna sätta
in erforderligt stöd skärps straffskalan vid ringa
narkotikabrott. Arbetet med att bekämpa
narkotikamissbruket på anstalterna tillmäts stor vikt.
Denna politik genomfördes också. Fängelse infördes som
möjlig påföljd för eget bruk av narkotika och ringa
narkotikabrott. Socialdemokraterna visade här samma
motvilja att införa fängelse för eget bruk av narkotika som
de visade i regeringsställning 1982--1988 när det gällde
kriminaliseringen av narkotikakonsumtion.
Under den borgerliga regeringen utvecklades kvarters-
eller närpolisverksamheten. I dag patrullerar poliser i allt
större utsträckning på gator och torg och har därmed
betydligt bättre förutsättningar än tidigare att upptäcka
försäljning av narkotika. Särskilt betydelsefull är den stora
kännedom som kvarters- eller närpoliser har om sina
respektive områden och som innebär att polisen redan på ett
tidigt stadium har möjlighet att upptäcka om och när
langning och missbruk pågår.
4.2 Narkotikamissbruket
Narkotikamissbruket är ett av samhällets allvarligaste, och
samtidigt mest svårlösta problem. Missbruket orsakar stort
lidande för missbrukaren och dennes anhöriga. Med
missbruket följer ofta en allt grövre kriminalitet, som
drabbar enskilda och förorsakar samhället stora kostnader.
Moderata Samlingspartiet har därför alltid förordat en
restriktiv politik på detta område. Vår strikta hållning
gentemot narkotikamissbruk har också varit framgångsrik
jämfört med andra länders narkotikaproblem. Ute i Europa
betraktas Sverige i dag som ett föregångsland när det gäller
kampen mot narkotika.
Det är sant att det på flera håll i Europa förekommer
liberaliseringsrörelser, oftast företrädda av
socialdemokratiska eller gröna partier, som önskar legalisera
visst narkotikabruk. På nära håll har vi socialdemokraterna i
Danmark.
I Sverige har vi själva skaffat oss viktiga erfarenheter från
åren 1965--1967, då det gjordes försök i Sverige med att
möta det ökade missbruket genom fri förskrivning av
narkotika till kända narkomaner. Resultatet blev motsatsen
till det avsedda. Brottsligheten bland de ''legala''
narkomanerna minskade inte, och legalt förskriven narkotika
såldes vidare till nya missbrukare. När detta konstaterades
avbröts försöket abrupt. På andra håll i världen där man har
mött narkotikamissbruket genom eftergifter och acceptans,
t.ex. i kantonen Zürich i Schweiz, har man fått mycket svåra
problem.
Den som missbrukar narkotika finansierar ofta sitt
missbruk genom stölder och annan brottslighet. Många
finansierar också sitt eget missbruk genom att sälja till andra.
Det finns således ett klart samband mellan att bekämpa
missbruket och att bekämpa brottsligheten.
All erfarenhet talar alltså för att vi i Sverige skall fortsätta
att föra en bestämd politik mot narkotika. Narkotika är och
förblir ett dödande gift och det finns därför inga skäl för oss
att kompromissa med den som vill sprida den vidare. Det
innebär också att vi måste föra en målmedveten politik mot
dem som för in narkotika i vårt land och mot dem som
distribuerar narkotika till missbrukare.
Narkotikabekämpningen måste inriktas mot både grossistled
och användarled för att vara effektiv.
4.3 Livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet
Inom narkotikahanteringen finns enorma ekonomiska
vinster att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och
samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna är människor,
som cyniskt profiterar på andra människors beroende och
olycka. I detta perspektiv -- och med hänsyn till det allmänna
rättsmedvetandet -- är de straffsatser som i dag kan utdömas
inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse,
skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
4.4 Möjlighet till ''buggning''
Vi anser att polisen bör få möjlighet att använda
''buggning'' (elektronisk avlyssning) i sin spaning efter
grova narkotikabrottslingar. Även vid brott mot rikets
säkerhet, t.ex. vid grovt spioneri, bör buggning vara tillåtet.
Buggning är ett mycket grovt intrång i den personliga
integriteten och måste därför användas med stor försiktighet.
Buggning innebär inte bara att brottsliga personer avlyssnas,
utan att även oskyldiga riskerar att bli avlyssnade. Den
information som framkommer vid buggning är generellt sett
betydligt mer omfattande än den som inhämtas vid
telefonavlyssning. Buggning bör därför vara förenad med
rigorösa bestämmelser. Det ligger i sakens natur att man
måste förfara mycket varligt med all överskottsinformation.
Allt material som inte är av betydelse för den aktuella
brottsundersökningen måste förstöras på ett betryggande
sätt.
4.5 Nya insatser mot internationell brottslighet
Den internationella brottsligheten omsätter oerhörda
kapitalsummor. Den är dessutom välorganiserad. Hittills har
Sverige klarat sig relativt väl undan den internationella
organiserade brottsligheten. Men vi kan inte räkna med att
det kommer att fortsätta så. I en värld där alltfler
verksamheter är gränsöverskridande gäller det dessvärre
också för brottsligheten.
För att möta detta hot måste åklagarnas och polisens
arbetsmetoder effektiviseras. Det räcker inte med vad som
görs i Sverige utan svenska brottsbekämpande myndigheter
måste utveckla samarbetet med sina motsvarigheter i EU-
länderna och -- inte minst -- med dem i de östeuropeiska
länderna.
Så gott som all illegal narkotika i Sverige smugglas in i
landet. Därför har också tullen en stor betydelse för
narkotikabekämpningen. I samma takt som brottsligheten
blir alltmer modern och bättre organiserad, måste tullen följa
med i utvecklingen för att klara sin uppgift. Den traditionella
tullbevakningen, med stickprovskontroller vid gränserna,
motsvarar inte kraven på effektiv bekämpning i ett framtida
samhälle, där smugglingsmetoderna blir alltmer raffinerade.
Inom EU organiseras nu en särskild enhet för
narkotikabekämpning, European Drugs Unit, (EDU), som
utgör ett förstadium till det polisiära samarbete som skall
utvecklas inom Europol. Sverige är ett litet land, och den
spaning som vi kan bedriva mot narkotikabrottsligheten på
egen hand kan endast få begränsad effekt. Det är därför av
största vikt att den svenska polisen och tullkriminalen kan
delta fullt ut i det europeiska samarbetet på
narkotikabekämpningens område.
Den traditionella tullkontrollen vid gränserna och
polisspaningen inom Sverige är inte tillräcklig för att kunna
bekämpa narkotikabrottsligheten på ett effektivt sätt. För
detta krävs internationellt spaningssamarbete. Nu när
Sverige är medlem i EU kommer den svenska polisen och
tullkriminalen att kunna delta fullt ut i ett organiserat
samarbete tillsammans med polis och tull i de andra EU-
länderna. Detta ger ökade möjligheter till organisering och
utveckling av moderna spaningsformer, t.ex. datoriserade
informationssystem.
Sverige bör sträva efter att inta en pådrivande och aktiv roll
inom det europeiska brottsbekämpningssamarbetet. De
initiativ som den borgerliga regeringen tog när det gäller
Östersjösamarbete, bl.a. genom den s.k.
Borgholmskonferensen, måste vidareutvecklas.
Vår målsättning är att samtliga svenska fängelser skall vara
fria från narkotika. Narkotikabekämpningen måste därför i
fortsatt hög utsträckning vara ett prioriterat område för
kriminalvården. Det är oacceptabelt att intagna som är
drogfria när de börjar avtjäna sitt fängelsestraff, eller som
försöker sluta med sitt missbruk, skall komma i kontakt med
narkotika under den tid de vistas i fängelse.
Förutsättningarna att bekämpa drogmissbruk hänger nära
samman med möjligheterna till differentiering av de intagna.
Arbetet med att förmå narkotikamissbrukare att underkasta
sig behandling och adekvat vård bör därför intensifieras.
Under den borgerliga regeringen skärptes lagen om
kriminalvård i anstalt så att de intagna på anmaning numera
är skyldiga att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Vi
anser att denna möjlighet till provtagning måste användas i
fortsatt hög utsträckning. Personalen på anstalternas olika
avdelningar skall göra narkotikavisitationer, dvs. genomsöka
anstalterna efter narkotika, oregelbundet men ofta. Urinprov
skall vara frekvent förekommande.
Moderata Samlingspartiet har i en särskild
kommittémotion av Gun Hellsvik m.fl. i anledning av prop.
1994/95:124 Ändringar inom kriminalvårdslagstiftningen
(anstaltsindelning m.m.) utvecklat vilka ytterligare åtgärder
som behövs som komplement till det arbete som den förra
regeringen satte i gång och som nu bedrivs inom
kriminalvården mot narkotikamissbruket.
Besök skall kunna kontrolleras inte enbart enligt
nuvarande ordning, där en tjänsteman är närvarande, utan i
vissa fall även genom att besöket sker under sådana
förhållanden att den intagne och besökaren varken kan
överlämna föremål till varandra eller ha fysisk kontakt med
varandra (kontrollerade besök). Förutsättningen för den här
formen av kontrollerade besök är att den intagne och
besökaren skiljs åt genom att besöksrum inrättas med en
glasruta mellan den intagne och besökaren. Sådana
besöksrum förekommer i andra länder, bl.a. i Norge.
Det bakomliggande skälet till vårt förslag att med hjälp av
glasruta skilja besökande och den intagne åt är att besöken
utgör en vanlig införselväg för narkotika. Ofta förvarar
besökaren narkotikan någonstans där den inte kan upptäckas
vid en ytlig kroppsbesiktning. Narkotikan överlämnas sedan
till den intagne som gömmer narkotikan på liknande sätt. Ett
annat problem är att det är långt ifrån alltid aktiva
missbrukare som för in narkotikan. En intagen som inte
missbrukar kan förmås att medverka till insmuggling t.ex.
genom löfte om ersättningen eller med hot om våld eller
annan brottslighet.
Enligt vår mening är det bättre och mer humant för de
intagna att skärpa kontrollen i samband med besöken än att
minska möjligheterna för dem att över huvud taget få ta emot
besök i anstalten.
De senaste åren har kunskapen om anabola steroider och
andra dopingpreparat och deras allvarliga skadeverkningar
uppmärksammats allt mer. Vi ser mycket allvarligt på det
icke-medicinska bruket av anabola steroider och andra
dopingmedel. Sedan 1 juli 1992 är det enligt lag förbjudet
att tillverka, inneha, ge bort eller sälja dopingmedel. Mot
bakgrund härav bör inte heller dopingpreparat som anabola
steroider få förekomma på fängelserna.
5.2 Fängelsetiden skall utnyttjas rationellt
Den borgerliga regeringen betonade i många sammanhang
betydelsen av att fängelsetiden utnyttjas på bästa sätt och
fylls med meningsfull sysselsättning så långt det är möjligt.
Bl.a. framhölls att intagna som är narkomaner eller har andra
missbruksproblem skall beredas tillgång till adekvat vård
och behandling. Kriminalvårdens insatser på detta område är
helt avgörande för den intagnes möjligheter att återgå till ett
hederligt liv efter avtjänat straff. Mot denna bakgrund är det
av central betydelse att det reformarbete som nu pågår inom
kriminalvården med att bl.a. differentiera fångarna efter
vård-, behandlings- och terapibehov ges förutsättningar att
vidareutvecklas. Detta innebär att den s.k. närhetsprincipen,
dvs. att den intagne om möjligt skall placeras på en anstalt
så nära hemorten som möjligt, inte längre skall upprätthållas
som en övergripande norm för anstaltsplaceringarna.
5.3 Oacceptabelt med rymningar från slutna anstalter
Allmänhetens skyddsintresse måste sättas i främsta
rummet. Det skall i princip vara omöjligt att rymma från de
slutna anstalterna, där de allra farligaste förbrytarna avtjänar
sina straff. Den borgerliga regeringen satsade cirka 50
miljoner kronor på säkerhetshöjande åtgärder på de tre
tyngsta anstalterna -- Kumla, Hall och Tidaholm.
Säkerhetsarbetet har varit framgångsrikt, rymningarna från
de slutna riksanstalterna har minskat under de senaste åren.
Budgetåret 93/94 avvek 8 intagna, året dessförinnan 12. För
budgetåret 94/95 har hittills inte någon avvikit. Även när det
gäller de slutna lokalanstalterna har antalet rymningar
minskat. Budgetåret 93/94 avvek 95 personer, året
dessförinnan var antalet 129.
I sammanhanget bör också understrykas att inte någon av
de ca 180 intagna som fanns på Tidaholmsanstalten vid tiden
för upploppet sommaren 1994 lyckades rymma, trots den
tumultartade situation som uppstod. De säkerhetshöjande
åtgärder som den föregående regeringen investerade i har
således givit gott resultat i form av ökad säkerhet för framför
allt allmänheten.
5.4 Strikta permissionsregler
Reglerna om permission måste vara restriktiva. För dem
som dömts för våldsbrott eller narkotikabrott bör permission
endast beviljas undantagsvis. Även när det är fråga om
återfallsförbrytare finns det anledning att vara återhållsam
med permissioner. Vid bedömningen av om permission skall
beviljas i dessa fall måste den intagnes intresse av att få
permission vägas mot medborgarnas berättigade krav på
skydd och säkerhet. Vi anser att skyddsintresset måste vara
det primära vid denna avvägning. Det allmänna får aldrig
väja undan från sitt ansvar för att enskilda inte utsätts för
brott i samband med permissioner. Medborgarna måste
också kunna lita på staten i detta avseende.
5.5 Möjlighet till utbildning
Bland dem som döms till fängelse finns det många som,
när de tas in på en anstalt, inte kan läsa och skriva och aldrig
har haft en anställning. Möjligheten till grundläggande
skolutbildning och arbete inom kriminalvården är en
förutsättning för att de intagna skall ha en rimlig chans till
en ny start i samhället efter avtjänat straff. Det är därför av
vikt att kriminalvården har de resurser som krävs för att
fängelsetiden skall kunna användas på ett effektivt och
meningsfullt sätt för de intagna.
6. Alternativa påföljder till fängelse
Påföljdssystemet måste vara utformat på ett sådant sätt att
det ger en tydlig reaktion. Det måste framgå klart att
samhället inte tolererar brott. Fängelse är och kommer även
i framtiden att vara den mest väsentliga delen i
påföljdssystemet vid allvarlig brottslighet. Men även nya
påföljder måste prövas. Två exempel är elektronisk
övervakning och samhällstjänst.
6.1 Elektronisk övervakning
Den föregående regeringen inledde den 1 augusti 1994 en
tvåårig försöksverksamhet med intensivövervakning med
elektronisk kontroll i syfte att undersöka om den påföljden
kan vara ett lämpligt och trovärdigt alternativ till fängelse.
De riktlinjer som drogs upp för försöksverksamheten var
som följer:
Elektronisk övervakning bör inte förekomma för de grövre
eller farligare brottslingarna. Den måste också vara utformad
så att den verkligen framstår som ett straff. Vidare skall
övervakningen vara mycket intensiv. Oanmälda hembesök
skall förekomma ofta, liksom telefonkontroller. Den dömde
skall också vara skyldig att anmäla sig med täta intervaller.
Elektroniska hjälpmedel skall hela tiden användas vid
övervakningen. Samtidigt som den elektroniska
övervakningen pågår, skall behandlingsprogram, t.ex. mot
alkoholmissbruk, genomföras. Under verkställigheten gäller
kravet att den dömde fullständigt måste avhålla sig från
droger, inklusive alkohol. Den dömde skall därför vara
skyldig att lämna urin-, blod- och utandningsprov.
Den övervakade skall föreläggas särskilda föreskrifter
avseende arbetsplikt, inskränkningar i rörelsefriheten och
liknande.
Vid misskötsamhet skall reaktionen bli sträng och komma
omedelbart. Så fort någon indikation tyder på att den dömde
inte följer de föreskrivna reglerna, skall detta beivras. Den
normala reaktionen vid misskötsamhet skall vara att den
dömde då får avtjäna den återstående delen av straffet i
fängelse.
6.2 Samhällstjänst
Denna påföljdsform infördes 1990 och tillämpades under
tre år vid fem tingsrätter. Den 1 januari 1993 utökade den
dåvarande regeringen försöksverksamheten med
samhällstjänst till att omfatta hela landet. Fram till utgången
av 1995 gäller en provisorisk lag om samhällstjänst i hela
landet. Sedan möjligheten att döma till samhällstjänst
utökades har antalet dömda ökat från omkring 170 till 498
hösten 1994.
Samhällstjänst innebär att den dömde åläggs att utföra
oavlönat och samhällsnyttigt arbete under 40--200 timmar,
allt efter vad som bestäms i domen. Vi anser att
samhällstjänst är en påföljd som bör komma till ökad
användning. Särskilt för unga människor, som gjort sig
skyldiga till vandalisering och liknande, kan det vara nyttigt
att få leva upp till de krav på ordning som samhällstjänsten
innebär och att få utföra ett konstruktivt arbete.
Vi tycker det är angeläget att samhällstjänst infogas som
ett permanent inslag i påföljdssystemet.
7. Psykiskt störda brottslingar
Brottslingar som lider av allvarlig psykisk störning får inte
dömas till fängelse. De överlämnas i stället till
rättspsykiatrisk vård. Om det finns risk för att brottslingen
återfaller i brottslighet kan rätten besluta om särskild
utskrivningsprövning. Vi är starkt kritiska till denna ordning.
Reaktionen för den som bedöms som psykiskt störd står i
många fall inte i någon som helst proportion till vad
påföljden skulle ha blivit, om brottslingen hade dömts till
fängelse. De psykiskt störda brottslingarna blir inte sällan
försatta på fri fot efter betydligt kortare tid än de
fängelsedömda.
Många av de allra farligaste brottslingarna finns bland dem
som överlämnas till psykiatrisk vård. När psykiskt störda
brottslingar återfaller rör det sig i många fall om mycket
allvarliga brott. Det är mycket svårt att bedöma om en
psykisk störd brottsling kommer att återfalla i brottslighet.
Beslut om särskild utskrivningsprövning grundas i realiteten
på mer eller mindre kvalificerade gissningar.
Mot denna bakgrund och med beaktande av medborgarnas
skyddsintressen anser vi att det nuvarande förbudet mot att
döma psykiskt störda brottslingar till fängelse bör avskaffas.
Det är bara i ett fåtal fall som gärningsmannen är så allvarligt
störd att han inte är medveten om vad han gör sig skyldig till.
Endast i dessa fall anser vi att det är berättigat att
straffriförklara och inte utdöma fängelsestraff. Vård måste
vid straffriförklaring dock ges under sådana former att
allmänhetens skyddsintresse tillgodoses.
Övriga psykiskt störda brottslingar, dvs. det stora flertalet,
bör i stället dömas till straff. Denna effekt har till viss del
uppnåtts genom den lagstiftning som trädde i kraft den 1
januari 1992 med LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård).
Andelen personer som överlämnas till psykiatrisk vård har
de facto minskat och fler psykiskt störda brottslingar sitter i
fängelse i dag jämfört med tidigare år.
Om de som döms till straff är i behov av psykisk vård skall
de kunna avtjäna en del eller hela straffet på psykiatrisk
vårdinrättning under kriminalvårdens ansvar. När vårdbehov
inte längre föreligger skall den dömde avtjäna eventuell
resterande del av straffet i vanligt fängelse.
I budgetpropositionen åläggs kriminalvården ett
besparingsbeting på ytterligare 50 miljoner kronor utöver de
besparingskrav som redan löper och de merkostnader som
följt på den obligatoriska halvtidsfrigivningens avskaffande.
Enligt regeringen skall detta krav uppfyllas med
personalminskningar. Vi motsätter oss regeringens förslag
om ytterligare besparingar på kriminalvården. Genom den
borgerliga regeringens insatser har säkerheten förbättrats på
fängelserna och ett positivt påverkansarbete inletts såväl
inom den slutna som öppna kriminalvården. Med
personalminskningar riskerar detta reformarbete att avstanna
och säkerheten för allmänheten att försämras.
8. Polisarbetets inriktning
Under de borgerliga regeringsåren 1976--1982 hölls
antagningen till polishögskolan på hög nivå för att
säkerställa utbildning av tillräckligt antal nya poliser. När
socialdemokraterna kom tillbaka till makten gjordes en
drastisk nedskärning i antagningen. Detta skedde trots att
man kunde förutse att följden skulle bli en kraftig polisbrist,
eftersom många polismän skulle pensioneras under de
närmsta åren. Detta framhölls också av de borgerliga
partierna, men negligerades länge av socialdemokraterna.
Följden blev att Sverige drabbades av svår polisbrist.
Vakanserna inom polisen fylldes dock när de borgerliga
partierna återkom i regeringsställning. Hösten 1991 fanns det
knappt 16 000
poliser, när den borgerliga regeringen avgick tre år
senare fanns det drygt 17 100.
Sverige har i dag för första gången på många år tillräckliga
polisresurser för att kunna bedriva en effektiv kamp mot
brottsligheten. Förutsättningarna för polisens arbete har
härmed avsevärt förbättrats. Det är nu av stor vikt att
polisverksamheten inriktas och bedrivs med utgångspunkt i
behoven av polisiära insatser. Resurserna skall i största
möjliga utsträckning koncentreras till tider, platser och
verksamheter där de ger bäst resultat i form av minskad
brottslighet och ökad trygghet.
8.1 Kvarters- eller närpolisverksamheten bör utvecklas
och byggas ut
En viktig förutsättning för att minska kriminaliteten är att
det finns ett gott och förtroendefullt förhållande mellan
allmänheten och polisen. Polisen måste upplevas som ett
naturligt stöd och en hjälp.
Ett gammalt moderat krav har varit att återinföra kvarters-
eller närpoliser. Vi menar att det är oerhört mycket vunnet
med att det finns lokala poliser som är väl förtrogna med
situationen i sitt område. Det skall helt enkelt kännas
naturligt för människorna som bor och verkar i området att
se och tala med sin närpolis. Närpolisen har också mycket
större möjligheter att upptäcka när något egendomligt eller
avvikande sker i området. Kvarters- eller
närpolisverksamheten skall i första hand inriktas på
brottsförebyggande och problemorienterat polisarbete. Den
bör ges kvalificerat teknikstöd men verka med inriktning på
ökad synlighet, bl.a. genom fotpatrullering. Kända
orosområden får inte lämnas obevakade under kvällar och
nätter. Också utredningen av vardagsbrottslighet bör i stor
utsträckning skötas inom närpolisen. Polisen skall samarbeta
med kommunerna samt med enskilda och organisationer
som kan medverka i det förebyggande eller annars
trygghetsskapande arbetet.
Närpolisverksamhet innebär större möjligheter att i tid
upptäcka om någon invånare i området är på väg att spåra
ur. Inte minst är detta viktigt när det gäller att ta tag i unga
människor som genom sitt beteende visar att allt inte står rätt
till. Närpolisen har här en mycket viktig brottsförebyggande
uppgift.
Mot denna bakgrund är det av avgörande betydelse för
brottsutvecklingen att den kvarters- eller närpolisverksamhet
som infördes under den borgerliga regeringen -- och som nu
förekommer runt om i landet -- byggs ut och utvecklas i ett
snabbare tempo.
8.2 Reformeringen inom polisen
Under den förra mandatperioden påbörjades ett
långtgående reformarbete inom polisväsendet i syfte att
rationalisera och effektivisera polisverksamheten så att
polisen kan behålla och utveckla sin operativa kapacitet på
det sätt som behövs för att kunna förverkliga de
kriminalpolitiska målen.
Inom polisen pågår nu ett stort förändringsarbete på
regional och lokal nivå. Arbetet går bl.a. ut på att genom
organisatoriska förändringar frigöra de resurser inom polisen
som krävs för brottsbekämpningen, det brottsförebyggande
arbetet och för att öka polisens synlighet ute i samhället.
Klart uttalade krav från den borgerliga regeringens sida var
att rationaliseringarna inte fick drabba den operativa
verksamheten. I stället genomfördes rationaliseringar inom
administrationen. Bl.a. har antalet polismyndigheter minskat
genom sammanslagningar.
Hela polisväsendet befinner sig nu mitt i en intensiv och
krävande genomförandefas.
Den socialdemokratiska regeringen har i
budgetpropositionen förklarat att ett ytterligare
besparingsbeting på 235 miljoner kronor skall läggas på
polisväsendet, varav 198 miljoner kronor avser den lokala
polisorganisationen, dvs. basen i verksamheten. Därutöver
aviseras ytterligare omfattande besparingskrav för 1997 och
1998. Vi motsätter oss ytterligare besparingar på det lokala
polisväsendet utöver vad som följer av redan fattade beslut.
Regeringens förslag innebär att ambitionen att bibehålla och
förbättra den operativa nivån vilket varit en moderat
ledstjärna på polisområdet inte kan upprätthållas.
Regeringen avser enligt sitt förslag att stoppa rekryteringen
till polishögskolan och att i övrigt genomföra
personalminskningar. Detta får inte ske. Avsaknaden av
utbildade poliser, oavsett om de skulle användas i det viktiga
arbetet med ''vardagsbrottsligheten'' i kvarters- eller
närpolisområden eller i mera kvalificerade brottsutredningar,
kan inte kompenseras med vare sig ökade insatser på det
sociala området eller med allmänt prat om
produktivitetshöjningar. Minskade investeringar i framtida
poliser innebär inte bara att den nu gynnsamma nedgången i
brottsutvecklingen riskerar att gå förlorad utan också att den
önskade förändringen i poliskårens sammansättning -- med
flera kvinnliga poliser och poliser med invandrarbakgrund --
uteblir. En sådan politik är kortsynt och visar okunnighet om
de faktorer som är reellt brottsförebyggande, dvs. där de har
en nyckelroll. Ett gott exempel är de gynnsamma effekter
som polisens ökade synlighet och trafikövervakning har haft
för rattfylleribrottens utveckling.
Regeringens beslut att lägga ner 1994 års Polisutredning
framstår mot bakgrund av de nya besparingskraven som än
mera oförklarligt. Utredningen tillsattes av den borgerliga
regeringen för att tillgodose socialdemokraternas krav i
riksdagen våren 1994, och hade påbörjat ett viktigt arbete.
Polisutredningen fick bl.a. i uppdrag att utvärdera
länsstyrelsernas pågående rationaliseringsarbete på polisens
område. Resultatet av en sådan utvärdering hade naturligtvis
varit till stor hjälp nu när polisen står inför ytterligare
besparings- och rationaliseringskrav.
Enligt vår uppfattning måste regeringen nu ta fasta på
resultatet i den utredning som redan hösten 1993
presenterade förslag rörande rikspolisstyrelsens framtida
organisation, Den centrala polisorganisationen (SOU
1993:92). Någon annan vägledning finns inte tillgänglig för
regeringen.
8.3 Tillräckligt välutbildade poliser och åklagare är
avgörande för kampen mot den ekonomiska brottsligheten
Erfarenheterna har visat att polisbrist inte bara riskerar
medborgarnas omedelbara rättstrygghet, den leder även till
färre och sämre brottsutredningar. I slutet av 1980-talet och
början av 1990-talet ökade den ekonomiska brottsligheten
kraftigt till följd av den allvarliga polisbrist som då rådde.
Underskottet av poliser bidrog bl.a. till att utredningar
angående brottslighet drabbades mycket svårt. Många
brottsanmälningar blev inte ens föremål för utredning.
Polisen lyckades helt enkelt inte fylla vakanserna i tillräcklig
utsträckning och ärendebalanserna växte. Den föregående
regeringens åtgärder för att bekämpa den ekonomiska
brottsligheten har resulterat i att fler ekobrottsutredningar nu
slutförs än under tidigare socialdemokratiska regeringar.
Den ekonomiska brottsligheten är utan tvivel ett allvarligt
problem och den måste bekämpas -- inte minst för att
upprätthålla respekten för strafflagstiftningen och för att
värna moralen i näringslivet och i samhället i övrigt. Den
ekonomiska brottsligheten utgör också ett allvarligt hot mot
marknadsekonomins funktionssätt. Ekonomisk brottslighet
hotar själva fundamentet för marknadsekonomin,
samhällsmoralen och den sociala välfärden.
Ekonomisk brottslighet är ofta svårutredd, vilket ofta
innebär bevissvårigheter för åklagare inför domstol. Enligt
vår mening kan det dock aldrig godtas att beviskraven sänks
enbart för att lättare få till stånd en fällande dom.
Bevislättnader sker alltid till priset av minskad rättssäkerhet.
Enligt de grundläggande rättsstatliga principer som
kännetecknar vårt rättssystem anses det viktigare att
oskyldiga inte fälls än att en skyldig går fri.
Den grundläggande förutsättningen för att vi skall lyckas
komma åt den ekonomiska brottsligheten, liksom all annan
brottslighet, är att det finns tillräckligt med välutbildade
poliser och åklagare -- förstärkta med den ytterligare expertis
som fordras -- som kan ägna sig åt brottsutredningar.
Socialdemokraterna har tidigare bortsett från detta faktum.
Vi är oroliga för att socialdemokraterna begår samma
misstag även denna gång, när nu utvecklingen har vänt och
ett förnyelsearbete har påbörjats inom alla delar av polis- och
åklagarväsendet.
Under den borgerliga regeringen gjordes stora insatser i
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Bl.a. inrättades
RÅSOP (Riksåklagarens specialoperation) med uppgift att
ta sig an undersökningar i ärenden som rör kvalificerad
ekonomisk brottslighet riktad mot banker och andra
finansinstitut. Åklagarväsendet förstärktes med 30 nya eko-
åklagare. Våren 1994 beslutade regeringen att inrätta ett
ekobrottskommando i syfte att fördjupa samarbetet på
rikstäckande nivå mellan Statsåklagarmyndigheten för
speciella mål, Rikskriminalpolisen och berörda delar av
skatteförvaltningen och exekutionsväsendet.
Enligt vår mening är det mycket angeläget att det arbete --
som den föregående regeringen initierade -- får möjlighet att
vidareutvecklas från den plattform som byggts upp.
9. Brottsförebyggande arbete
Den helt avgörande förutsättningen för att vi skall lyckas
minska brottsligheten i samhället är att vi alla engagerar oss
och hjälper till. Polisen kommer aldrig att kunna vara
överallt samtidigt, det måste vi vara medvetna om. Genom
att t.ex. grannar hjälps åt med att se till varandras hus eller
lägenheter kan många inbrott förhindras eller avslöjas. Vi
moderater vill därför stimulera grannsamverkansprojekt mot
brott.
I detta sammanhang är kontakten mellan allmänheten i den
lokala omgivningen och närpoliser av stor betydelse. Som
nämnts ovan är det angeläget att närpolisverksamheten
utvecklas och byggs ut. Närpoliser kan t.ex. informera de
boende om hur de skall göra hemmen mer inbrottssäkra.
Samtidigt kan de boende informera närpolisen om sådant
som försiggår i området. Det behöver inte vara fråga om så
grova företeelser att polisanmälan är påkallad. Genom
samarbete mellan de boende och närpolisen kan en stor del
av vardagsbrottsligheten upptäckas. Värdet av detta skall
inte förringas. Vi vet ju att den mindre allvarliga
brottsligheten ofta är en inkörsport till grövre kriminalitet.
Det arbete som bedrivs i Trygghetsutredningen och de
förslag som lämnats måste föras vidare. Det är angeläget att
ta tillvara de frivilliga krafter i hela samhället som under
polisiär kontroll kan medverka i det brottsförebyggande
arbetet. De privata ordningsvakterna har här en viktig roll,
förutsatt att kontroll, övervakning och utbildning är
anordnad på ett riktigt sätt.
9.1 Nationellt brottsförebyggande program
Om brottsligheten skall kunna minskas och människor
känna trygghet mot brott måste kriminalpolitiken samordnas
och bygga på en helhetssyn. De brottsförebyggande och
brottsbekämpande åtgärderna inom rättsväsendet, närmast
åklagar- och polisväsendet, måste samordnas med insatser
från andra myndigheter, kommuner, organisationer och
näringsliv samt från enskilda medborgare.
För att uppnå de kriminalpolitiska målen räcker det inte
med traditionella kriminalpolitiska åtgärder inom
rättsväsendet. Dessa består främst av ingripanden och
reaktioner mot redan begångna brott och de kan därför i en
mening sägas vara ett uttryck för ett misslyckande i den
grundläggande ambitionen att förebygga och förhindra brott.
Den förebyggande effekten av att straffsystemet tillämpas på
ett fast och konsekvent sätt skall visserligen inte
undervärderas, men av avgörande betydelse är att
brottsligheten bekämpas på ett tidigt stadium och på bred
front. Faktorer som bidrar till ett tryggare samhälle och
minskad segregation är viktiga inslag i brottsbekämpningen.
Av särskild vikt är åtgärder för att stärka familjens roll och
för att bibringa de unga sunda normer och värderingar. Även
direkt brottshindrande åtgärder är betydelsefulla.
Mot denna bakgrund beslutade den borgerliga regeringen
i mars 1994 att ge BRÅ i uppdrag att utarbeta underlag för
ett nationellt brottsförebyggande program. En central fråga i
detta arbete är vilka åtgärder som krävs för att förhindra att
barn och unga människor dras in i kriminalitet och missbruk.
Den förra regeringens målsättning var att programmet skulle
föreslås riksdagen redan under hösten 1995. Det bör ligga
även i den nytillträdda regeringens intresse att för riksdagen
lägga fram ett nationellt brottsförebyggande program snarast
möjligt.
10. Brottsoffer
Bland det första den borgerliga regeringen gjorde efter
tillträdet hösten 1991 var att se över hur stödet till
brottsoffren skulle kunna förbättras. Ett omfattande
reformarbete påbörjades som ledde fram till att ett stort antal
lagändringar, som alla direkt syftar till att stärka
brottsoffrens ställning, kunde träda i kraft den 1 juli 1994.
Under denna tid förändrades synen på brottsoffrens
situation både inom rättsväsendet, myndigheter och ute i
samhället. Uppmärksamheten är i dag riktad på brottsoffrens
situation som nu verkligen står i centrum.
Tidigare hade debatten och intresset inriktats i första hand
på brottslingarna och deras uppväxtförhållanden, sociala
situation, hur de upplevde fängelsestraffet m.m. Vi anser att
en sådan politik inte tar hänsyn till människors
grundläggande behov av rättvisa, att den undergräver
respekten för människors liv, hälsa och egendom, att den
nedvärderar gärningsmannen genom att frånta denne
förmågan till eget ansvarstagande och -- sist men inte
minst -- den leder till att antalet brottsoffer blir ännu fler.
I detta sammanhang skall tilläggas att det under 1980-talet
gjordes en del insatser för att förbättra brottsoffrens
situation, framför allt när det gällde förföljda kvinnor. Men
det var inte den dåvarande regeringen och dess myndigheter
som stod för förändringen utan det var snarare ideella
grupper, som t.ex. kvinnojourer, och organisationer som drev
på utvecklingen.
10.1 Bättre skydd för brottsoffren
En utgångspunkt när det gäller att stärka skyddet för
brottsoffren är att se till att den misstänkte gärningsmannen
inte i onödan får del av uppgifter om brottsoffers och vittnens
ålder och bostadsadress. Dessa uppgifter skall således inte
framgå av förundersökningsprotokoll och andra handlingar
som den misstänkte får del av.
Vidare skall brottsoffret underrättas om en gripen, anhållen
eller häktad rymmer eller annars vistas utanför anstalten.
Brottsoffret skall inte själv behöva ta initiativ till att driva
in ett tilldömt skadestånd. Domstolen skall sända domen
direkt till kronofogdemyndigheten för verkställighet.
Brottsoffret skall själv få bestämma om han eller hon vill
ha med sig en stödperson under förhör eller till rättegången.
För att förbättra möjligheterna att ge stöd åt brottsoffren
inrättades den 1 juli 1994 en särskild brottsofferfond, för stöd
och forskning på brottsofferområdet. Fondens pengar
kommer främst från brottslingarna själva genom att de måste
betala en avgift till brottsofferfonden och att en del av den
ersättning fängelsedömda får går dit.
Vid samma tid inrättades Brottsoffermyndigheten, som
skall ha ett övergripande ansvar för brottsofferfrågor.
Myndigheten skall bl.a. besluta om bidrag ur
brottsofferfonden och fullgöra de uppgifter som tidigare låg
på Brottskadenämnden, som nu har gått upp i den nyinrättade
myndigheten.
Vi anser att, utöver de exempel på åtgärder som redovisats
ovan, även lagstiftningen inom andra områden, som t.ex.
civilrättslagstiftningen, måste bedrivas med
uppmärksamheten riktad på behovet av att ta ökad hänsyn
till brottsoffren. Det brottsofferstödjande arbetet handlar
dock inte enbart om att ändra lagarna. Det handlar minst lika
mycket om att se till att samarbetet mellan dem som arbetar
med brottsofferfrågor -- både myndigheter och ideella
organisationer -- fungerar väl.
Mot denna bakgrund bör regeringen se till att det
brottsförebyggande arbetet på alla plan ges fortsatt hög
prioritet. Regeringen bör också uppmärksamt följa hur de
lagändringar och övriga åtgärder som den borgerliga
regeringen genomförde har fallit ut i praktiken. Från
brottsoffrens perspektiv är det också angeläget att regeringen
inte dröjer med att utvärdera de senaste årens samlade
åtgärder på brottsofferområdet. En sådan uppgift bör kunna
uppdras åt Brottsoffermyndigheten att utföra i samråd med
BRÅ.
Det ankommer på utskottet att utforma erforderlig lagtext.
11. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kriminalpolitikens allmänna
riktlinjer vad gäller normbildning samt att förhindra och
beivra brott och stödja brottsoffer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tidigt ingripande, effektiva
åtgärder och registrering av unga lagöverträdare,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjens och skolans ansvar samt
social kontroll i syfte att förebygga brott,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om § 12-hemmen,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om familjegruppskonferenser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder i syfte att hindra
narkotikamissbruk,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om livstids fängelse för grov
narkotikabrottslighet,
8. att riksdagen beslutar att polisen ges möjlighet att
använda buggning i enlighet med vad som anförts i
motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nya insatser mot internationell
brottslighet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om narkotika- och drogfria fängelser,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fängelsetidens utnyttjande,
permissioner och utbildning för de intagna,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om alternativa påföljder till fängelse,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om psykiskt störda brottslingar,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisarbetets inriktning samt om
kvarters- och närpolisverksamheten,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om polisens resurser samt om fortsatt
reformering av polisens arbete,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kampen mot den ekonomiska
brottsligheten,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brottsförebyggande arbete och om
ett nationellt brottsförebyggande program,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bättre skydd för brottsoffren.
Stockholm den 17 januari 1995
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Sonja Rembo (m)
Anders Björck (m)
Knut Billing (m)
Birger Hagård (m)
Gun Hellsvik (m)
Gullan Lindblad (m)
Bo Lundgren (m)
Inger René (m)
Karl-Gösta Svenson (m)
Per Unckel (m)
Per Westerberg (m)